Tisdagkväll

Klockan är nu snart halv nio och det är lugnt och stilla på Compounden(vår gård). Det har varit en intensiv dag med många besökare. Det började tidigt i morse, redan när jag gick över till kontoret strax före halv åtta satt Christina och Lars Bergåse från Nyköping och väntade. Fajikundagruppen Sollentuna, som de tillhör,ska sponsra Sare Musa. Det känns toppen! Sare Musa är en liten by med stora behov och vänlig, kämpande befolkning. Christina hade med en summa pengar från en medlem, Aminata och hon gjorde en lista över de behov som skolan har just nu. Det blir en hel del böcker till åk. 1-4. Dessa ska Christina och Lars leverera när de följer med oss ut på trek v.49.

Lite senare kom Västeråsgruppen och fick en presentation av kontoret och verksamheten av Lotta. Carina och Christina, läromedelsförfattare av det SEGRA materiel som vi använder till det pågående läsinlärningsprojektet, besökte Appletree vår pilotskola som ligger granne. Sedan kom de över till oss för att fortsätta arbetet med SEGRA del 2. Våra praktikanter Lovisa, Lina, Jessica och Elin besökte lärarutbildningen på college under förmiddagen.

Vi etttiden sammanstrålade vi alla på min baksida för en gemensam lunch. Vi blev 18 personer och hade riktigt trevligt, att umgås under lite lättsamma former och hinna prata med varandra är också viktigt.

Nyss pratade jag med min son Erik och fick lite rapport från Karlskoga. Jag längtar efter att Erik, Nils och Ida ska komma hit, det är så mycket som jag vill att de ska få se och uppleva.

Dagbok v.46 trek till Sare Sarjo med omnejd

Måndag 9 november 2009: Dagens volontärmöte blev en halvtimme längre för vi hade mycket att diskutera, särskilt försäkringen. Osäkerheten är stor för oss alla, inget bolag tillåter privatpersoner att teckna sådana här försäkringar. Det kan endast organisation eller arbetsgivare göra.

Efter mötet samlades SQU för en kort genomgång av veckans aktiviteter innan Aminata och Amadou gav sig av till Basse. Jag hade mitt samtal med Hans och sedan packade Kemo, Kebba, Ami, (en av våra städerskor) Lovisa /vår praktikant) och jag bil nr.6 för att ge oss iväg till SareSarjo och Soma. Ami är med för att hjälpa till i köket i Sare Sarjo, det städas inte ordentligt där. Innan vi lämnade Serrekunda tog vi en sväng till marknaden för att Ami skulle få inhandla det hon behöver för städningen. Dessa saker kommer vi att skänka till skolköket.

Kemos fru, Fatou Mata, bjöd oss alla på lunch i hemmet och det var smidigt. Hon hade lagat plazas och det var gott och kryddstarkt.

Framme i Sare Sarjo släppte vi av Ami och sa till rektor att ta riktigt bra hand om henne. Det kändes lite konstigt att lämna henne alldeles ensam ute i bushen. Ami är mycket glad över att hon fått följa med oss ut så här. Hon har aldrig varit i de här delarna av landet. Hennes man Momoudo är ofta ute på trek men för henne är detta första gången.

Kemo och Kebba släppte av Lovisa och mig vid Karia Konko lodge i Soma, innan de for vidare till sina vänner för att övernatta där. Klockan åtta kom de tillbaka för att ta oss med till restaurang Ramadan. Där åt vi fish and chips och kyckling och chips. Maten där är väldigt ensidig men det finns inte så mycket att välja på här i Soma.
Senare delen av kvällen tillbringade vi på verandan utanför vårt rum. Där iakttog vi ett stort antal grodor, det var intressant att se deras beteende. Några riktigt stora gröna gräshoppor var också i farten.

Tisdag 10 november:
Dagens Workshop skulle gå av stapeln i Sare Sarjo och vi funderade alla på hur Ami haft det under natten där. Vi fann henne i full färd med att fixa frukost tillsammans med kökspersonalen. Köket var riktigt rengjort och kvinnorna höll på att diska muggar och tallrikar när vi kom. Ami höll riktiga genomgångar med dem hur det ska städas varje dag, vilka medel som bör användas och varför. Det var ett riktigt lyckokast att bjuda med henne, vi borde oftare se över miljön kring matlagningen. Lovisa skalar lök.

Starten blev en timma försenad p.g.a. att minibussen hade problem med ett framhjul. Han for in till Soma och reparerade det under dagen. 33 deltagare infann sig och efter en mycket god och uppskattad frukost körde vi igång. Efter de vanliga aktiviteterna, aktivitetsbordet och uppföljning av föregående Workshop, var det deltagarnas tur att visa upp sina färdigheter. Varje skola hade fått i uppdrag att planera en minilektion (15min.). En lärare från varje skola fick sedan hålla i lektionen. Det är otroligt hur kreativa lärare kan vara om tillfälle ges. Vi såg riktigt bra lektioner från flera av de sex skolorna men allra bäst var Njolfens. De hade tränat in ett litet drama för att väcka elevernas intresse för ljudet F. Lektionen avslutades sedan med en sång, de hade satt rörelser och musik till rimmet.

Dagens svåraste tema var konflikter. Det inleddes med en liten lek där man får sitt yrke på en lapp i panna och man ska sedan gissa vad man är utifrån hur andra behandlar en. Många förstod nog inte meningen med leken utan talade om vad som stod på lappen. Först när vi var tillbaka i klassrummet och bad lärarna gissa sitt yrke gick det upp för dem hur det skulle ha varit. Kebba redogjorde sedan för olika typer av konflikter och möjliga konflikt lösningar. Ämnet avslutades med leken ”Den mänskliga knuten”. En av våra deltagare konstaterade att ju fler deltagare det är i knuten desto svårare är den att lösa, precis som med en konflikt.

Mot slutet av dagen fick vi sällskap av regiondirektören med följe. Det finns en utbildare på regionkontoret och de vill gärna att han ska utbildas i SEGRA så att de kan göra en del utbildningar själva. Det låter ju bra men jag är lite tveksam till personen i fråga, han ger inget bra intryck och han undervisar ju inte själv.

Innan vi var tillbaka i Soma var det nästan mörkt och vi var trötta, så Lovisa och jag bestämde oss för att köpa frukt på marknaden och äta det som middag på kvällen. Efter en välbehövlig dusch satte vi oss på verandan och åt vattenmelon, bananer och juice. Jag hade ett långt samtal med Aminata, hon var mycket nöjd med dagens Workshop i Kiss Kiss. Lite senare ringde även Amadou för att höra att allt var bra med mig och Lovisa, dessutom hade han hälsningar från Cherno som skickat ett textmeddelande till oss. Vi somnade ganska tidigt.

Onsdag 11 november:Vi sov ända till klockan ringde kvart i åtta. Kemo, Kebba och Ami skulle hämta oss klockan åtta så det blev lite bråttom. Efter frukost som bestod av bönfylld tapalapa och juice styrde vi mot Njolfen för att göra klassrumsobservationer. Efter gårdagens framträdande var förväntningarna höga och de infriades av de flesta lärarna, bara rektor gjorde oss besviken. Han har inte alls fattat vad det handlar om och han undervisar åk.1. Vi hade en lång diskussion som slutade med att Mr. Secka som undervisar i 5-6:an ska komma till åk.1 och ha ljudinlärning en timma varje dag. Secka är en av de bästa lärare jag sett när det gäller detta och han var inte ens med på de två första Workshoparna för han var inte placerad då. Det han missade har han hämtat in bland sina kollegor. Han har också en mycket positiv inverkan på lärargruppen i Njolfen, han får gruppen att samarbeta. De allra flesta klasserna är klara att påbörja sammanljudningen efter Workshop 5 som ska hållas om en vecka. Jag bedömer att många elever på den skolan kommer att knäcka koden ganska fort.

Ami gick naturligtvis till köket för att titta hur det såg ut och för att tala med kökspersonalen. Han blev inte riktigt nöjd med det hon såg och satte igång med att visa hur det borde städas. Jag lovade henne att vi skulle göra ett besök på marknaden i Soma på kvällen för att göra lite inköp av städattiraljer och tvättmedel. Dessa ska hon få leverera i morgon bitti.

Vidare till Sare Samba för observationer och materieltillverkning. Här är de verkligen engagerade, trots lärarbrist. En lärare har både åk.4 och 6 i samma klassrum. Lovisa och jag gjorde observationen där och det var inte lätt för honom med över 40 elever i klassrummet. Trots dessa svårigheter genomförde han en riktigt bra lektion i ljudinlärning anpassat till lite äldre elever. Kemo och Kebba var också nöjda med sina observationer.
Barnen i förskolan illustrerar B som i bed.

Ami och Lovisa satte igång med att göra boxar till materiel direkt efter lunchen, som bestod av Domada, riktigt god! Lärarna anslöt varefter de blev klara och det var mycket SEGRA-kort att klippa och klistra, den här gången. Det blev inte så mycket andra aktiviteter gjorda men några hann vi med, så principen för hur det går till vet de nu.


Turen till marknaden blev kort, Ami visste precis vad hon ville ha så det var bara att hitta rätt plats att handla på. Lovisa och jag fick sällskap av Kebba att titta på lite tyger. Jag vill köpa på mig lite till Carina, Ann och Christina som kommer på måndag. Vi köpte också lite torkade hibiskusblommor som jag ska göra VONJO av. Det är en dryck som blir alldeles röd när blommorna läggs i vatten under ca. 1 timma, det ska sedan röras ner socker efter behag.

Kvällen tillbringade vi med att läsa, sitta på verandan och prata med förbipasseranade och äta frukt. Vi är trötta på kvällarna så vi lägger oss ganska tidigt. Konstigt att det kan ta så mycket av krafterna att skumpa runt i en bil.

Torsdag den 12 november 2009:
Vi åt frukost hos ”vår” kvinna på marknaden. Idag valde jag små kikärtsbollar som fyllning i tapalapan, Lovisa valde spagetti och fisk. Det var riktigt gott och man blir ordentligt mätt. Sedan bar det av till världens ände, Medina Angalleh. Där hälsade vi på Siv och Sten, två träd som planterades i november förra året när SQU var där. De växer bra, även om de blivit lite luggslitna av getter som kommit åt att tugga på dem.

Vi var mycket nöjda med de observationer som vi gjorde här. Jag och Lovisa besökte rektorn och kunde konstatera att det var stor skillnad på rektor här och i Njolfen. Alla lärare här har tagit till sig metoden och samarbetar för att nå bra resultat. Vi fick än en gång bekräftat att det blir bra samarbete när lärarna bor tillsammans i närheten av skolan. Deras lärarbostad har visserligen förlorat taket men de samsas i rektors bostad. Läraren i förskolan var bland de bästa jag sett här. Hon var så rar med de små barnen. De sjöng och visade praktiskt, med hela kroppen när de skulle göra rörelser. Hon berättade att hon leker ute mycket för det behöver de och hon tycker att det känns så skönt att vi talar om barns behov av lek och rörelse för då behöver hon inte försvara sitt sätt att arbeta.

Nästa anhalt var Sare Sarjo, tillbaka alltså till den by där vi hade Workshopen i tisdags. Arbete i skolträdgården.
Det var roligt att komma dit. Barnen ropade ”Hej Ami!” och hon kände sig så välkommen tillbaka. Kvinnorna i köket gav henne en present, en påse coos, som tack för undervisningen i tisdags. Lärarna berättade att både frukost och lunch var betydligt bättre igår och vi kunde själva konstatera att den var riktigt bra idag. Fatou ringde från kontoret för hon var så nyfiken på hur Ami hade det. Vi pratade med henne allihop och hon hade nog gärna velat vara med ut hon också. Jag får tänka på det till nästa gång. Ami har besiktigat alla kök under veckan och gett råd om rengöring, handtvätt och vikten av att täcka maten. Det här är en mycket viktig fråga och vi har talat om hur vi ska kunna få föräldrar att komma och lyssna på information om detta.

Klassrumsobservationerna blev inte lika positiva. De försöker lite med ljudmetoden men har inte riktigt kommit igång. Rektor undervisar åk.1 & 2, en ung grabb som blivit flyttad från Njolfen för två veckor sedan åk.3 & 4 och en nyutexaminerad lärare åk.5 & 6. Samtliga har dubbelskift, så de har ju inte mycket tid till planering och materieltillverkning. Vi hade riktigt bra samtal om hur de skulle kunna lägga upp det och sedan hjälpte vi till med att göra materiel. Ami och Lovisa gjorde ett stort antal boxar att förvara i och vi andra gjorde aktiviteterna. När vi for därifrån sa lärarna att vi skulle få se en stor förändring nästa gång. Låt oss hoppas att det blir så.

Innan vi åkte till lodgen köpte vi frukt igen, vi är båda väldigt förtjusta i vattenmelon. Sedan ringde jag Aminata för att höra hur deras dag varit. Hon var mycket nöjd med det hon sett under dagen men det allra roligaste var det en lärarstuderande i Kiss Kiss berättade för henne. Igår hade han besök av två lärare från college som skulle betygssätta hans lektion, Mr. Fofana och Mr. Sanneh. Han höll då en lektion i ljudinlärning på så sätt som han lärt av oss. De var mycket imponerade och blev också intresserade av hans aktivitetsbord. Han fick riktigt bra betyg och var så lycklig när han berättade det. Nästa gång ska det bli ännu bättre, sa han.

Collegelärarna hade sedan talat med rektor för att få veta mer om hur han tillägnat sig sådana kunskaper och rektor berättade om vår träning. Vi får väl se om vi får någon reaktion. Det kanske är dags att ta kontakt igen!

Fredag 13 november:
Efter en snabb frukast gav vi oss av på väg mot Sibito för klassrumsobservationer. Vi hade inte åkt många kilometer förrän Aminata, Amadou och Buba kom ifatt oss. De var på hemväg från Basse och hade startat tidigt. School Quality Unit fick på så sätt ett improviserat personalmöte utmed vägen. Kul!

Amadou berättade att en lärarpraktikant, en ung flicka, från college blivit misshandlad av en förälder i området där vi jobbar. En pojke hade cyklat omkull och skadat handleden. Sedan berättade han för sin mamma att läraren skadat honom. Mamman blev så arg att hon kom till skolan och gav sig på läraren, trots att både hon och eleverna talade om att pojken ljög. Hon blev ordentligt sönderslagen och fick sina kläder rivna i trasor.

Amadou hjälpte henne att kontakta Cluster Monitorn, ett slags områdeschef. Tillsammans kontaktade de sedan Teacher´s Union, facket. Jag är stolt över att våra medarbetare tar ett sådant initiativ och hjälper en ung kollega.

Basse i november

Servicepersonalen på kontoret har fått nya enhetliga kläder. Det var ett önskemål som framfördes när vi hade personalmöte i september.

Måndag 2 november: Volontärmötet denna måndag var förlängt med anledning av besök från styrelsen i Sverige. Hans Wrenne, styrelseledamot, och hans fru Margareta är på besök i två veckor. Hans hade som uppdrag från styrelsen, att tala med oss om nästa år då vi inte kommer att få pengar i samma omfattning från Forum Syd. Framförallt kommer det att påverka antalet volontärer. Hur ska vi organisera om? Finns det någon naturlig avgång? Det här gav oss mycket att tänka på.
Klockan tio bar det av till Basse det var dags för Aminata, Amadou och mig att genomföra WS 3 i Kiss Kiss, Sare Musa m.fl. skolor, Hans och Margareta följde med på vår trek för att få ta del av läsinlärningen.

Resan upp till Soma var dräglig, arbetet med att fixa vägen pågår för fullt. Kadafihs gäng har verkligen satt fart. Trots detta är vägen fortfarande mycket jobbig den sista halvtimmen. Vi stannade som vanligt i Soma för en kort lunch, på restaurang Ramadan har de alltid afrikansk lunch färdig så det går ganska fort att få in maten.

Ovanför Soma kunde vi ligga på rätt så bra eftersom vägen är bra fram till Bansang, sedan blir det svårare att köra. Vi bestämde oss för en avstickare till vår nya by Sare Abdou i region 5, mest för att visa att vi inte glömt bort dem. Vägen dit kändes oändlig och var i mycket dåligt skick, bilen fick ordentligt med stryk. Ibland var jag riktigt orolig men vi tog oss i alla fall fram till byn. Där träffade vi rektor och en lärare som blev mycket glada att se oss. Skolan här är ju bara gräsväggar men ändå har de 140 barn i skolan. Bra gjort! Vi gav dem blyertspennor och for vidare. Vägen ut kändes inte alls lika besvärlig, kanske för att jag nu kände till den. På vägen ut mötte vi Omar och Ros från miljöenheten. De var på väg in för att starta en miljöklubb i byn.
Alla idéer är bra utom de dåliga, brukar min son Nils säga. det stämmer ganska bra. Har man ingen skolklocka kan en gammal fälg fungera bra. Men nog borde väl en by som ingår i vårt byutvecklingprojekt få en skolklocka!
a href="http://4.bp.blogspot.com/_yR4E-dLTRXA/Svcnwg-s-_I/AAAAAAAAAUA/z8PX50SsRvo/s1600-h/Basse+nov.2009+043.JPG">
Försöket att bygga klassrum i lerblock misslyckades p.g.a. häftiga regn.

Nästa stopp blev hos Abdoulai. Han är ju en av våra lokala utbildare och det här året är han studierektor på sin skola och undervisar åk.1. Ett av mina största problem här är att ingen av våra utbildare har egen erfarenhet av läsinlärning. De kan en hel del om det teoretisk, kunskaper som de fått genom mig, böcker och genom att hålla WS, men egen erfarenhet är något helt annat. Abdoulai kommer att bli ovärderlig för oss efter det här året med åk.1 och SEGRA undervisning. Just nu behövde han lite nytt materiel.

Vid halv åtta tiden var vi framme i Basse och for direkt till vår lodge för en snabb dusch innan vi gick ut och åt middag. Kyckling och pommes på Amadous restaurang. Jag somnade sedan innan jag hunnit läsa dagstidningen.

Tisdag 3 november: Vi hämtade Amadou klockan 7.15 och sedan bar det av till Kiss Kiss. Jag kan den vägen ganska bra nu så trots att det är guppig och besvärlig fungerar det bra. En lärare som deltagit i WS 1& 2 har blivit förflyttat till en skola som inte deltar. Hon stod nu utmed vägen och ville åka med, hon vill fortfarande delta och hennes nya rektor har sagt ja. Det blev trångt i bilen men det är ju inte så långt till Kiss Kiss.

Vi var framme i god tid men bussen med lärarna hade kört fast två gånger och var därför sen. När chauffören sedan skulle lämna Kiss Kiss lyckade han köra på det enda hindret som fanns på skolgården, ett nyplanterat träd. Nu blir nog inte Eleonor på Miljö glad!
Visioner är alltid bra att ha, det för utvecklingen framåt. Detta är Kiss Kiss vision.

Workshopen kom i alla fall igång halv tio och sedan flöt det på bra. Det är inte speciellt varmt här just nu. Dagstemperaturen var omkring 25 grader. Trots detta blev det jobbigt att sitta i klassrummet. Margareta föreslog att vi ska lägga in raster för att föregå med gott exempel. Eleverna får ju nästan inga raster här i Gambia. Om vi visar hur det bör vara kanske lärarna följer efter. Bra idé men vi måste diskutera det i School Quality Unit.

Det mesta fungerar väldigt bra men det finns en hel del att jobba på med SEGRA metodiken, fortfarande. Även om vi tränat hur de ska skriva bokstäverna och hur ljuden uttalas så blir det vissa fel. Vi talade också om att vara konsekvent när man jobbar med SEGRA korten och inte byta kort för olika aktiviteter. Så den återkoppling vi hade på lodgen när dagen var slut gav oss en del att fundera på.
Gender är alltid givande att jobba med men här fattades en del av materialet. Detta måste kollas bättre. Vi hade nog lite för mycket omkring oss förra veckan.
Vi avslutade WS med en diskussion om hur vi ska göra med den Ws som är planerad runt Tobaski. Detta engagerade verkligen alla. Inget beslut fattades utan lösning kommer att meddelas nästa WS, vi vill samordna med Region 4.

Jag ringde Kemo och Kebba när vi var tillbaka och hade ett långt och givande samtal om hur deras dag varit. Gensvaret från lärarna på deras skolor är toppen. Tyvärr blev Kemo sjuk av den medicin han fått av tandläkaren så Kebba fick ta ett stort ansvar under fm. Detta klarade han enligt Kemo galant. På väg hem från dagens Workshop blev de stoppade av några personer I Sare Samba. En gravid kvinna som var mycket sjuk låg på en åsnekärra för att föras till sjukhus och hennes man bad nu om hjälp. De vet mycket väl att vi inte tar passagerare men när det är frågan om liv blir ju situationen en annan. På vägen till Soma kollapsade kvinnan i bilen och de for direkt till akutintaget, där hon genast togs om hand.

Kvällen avslutades med middag på Aminatas restaurang. Vi åt soppa gjord på ockra och fisk, till detta serverades en sorts klimp som bestod av hopkokt mjöl. Soppan var OK men klimpen smakade ingenting alls. Tillbaka på lodgen slappade Aminata och jag lite framför TV:n innan vi kröp till sängs.

Onsdag 4 november: Jag vaknade vi sextiden och kände mig utsövd. Det känns härligt att ligga i sängen långt inne i Afrika och lyssna på djurlivet som vaknar till när det ljusnar. Fåglarna startar sin morgonkonsert i turordning och jag kan nu känna igen vissa av dem på lätet. Vår papegoja som höll till utanför fönstret nät jag var med sist har dock inte hörts av. Synd! Det var så kul att lyssna på när det tjatade fram sitt ”Jamareck, jamareck”.(Jag mår bra!)

Idag bar det av till Bannico Ismaela för klassrumsobservationer och making. Vägen som Amdou visade var inte den som vi borde åkt. Jag trodde att det skulle bli omöjligt att ta sig fram på vissa ställen, men hur det än är så fram kommer vi till slut. Över stock och sten på obefintliga vägar, ner i vattensamlingar, över broar som är så smala att halva hjulen går utanför och lerpölar som suger fast tar vi oss fram tack vare fyrhjulsdriften.

Skolan
Väl framme i Bannico Isamela bjöds vi på frukost, te och tapalapa ( det lokala brödet). Här fanns bara tre lärare inklusive rektor så vi lämnade Aminata och Amadou, Hans, Margareta och jag for till Sare Musa. Det är ju en av våra nya byar och där är en så fin stämning så det är alltid trevligt att besöka dem. Undervisningen sker fortfarande utomhus i avvaktan på att den nya byggnaden ska bli klar. Det börjar bli bråttom för dem att komma under tak, Harmattan (den gambiska vintern) är snart här. Då blåser det sand överallt och det kommer att bli jobbigt för både lärare och elever.

Idag såg vi en nyutbildad lärare undervisa i ljudinlärning. Han hade både förskolan och åk.1 tillsammans under ett träd. En underbar lektion och jag kunde riktigt känna hur roligt eleverna hade och hur mycket de tycker om sin unga lärare. Det är sådana här gånger som jag vet varför jag verkligen vill jobba med det här.

Tillbaka i Bannico Ismaela ,där Aminata nu var klar med sina observationer, satte vi igång med att göra aktivitetsmateriel. Tre lärare och fem gäster, det blev verkligen fart på tillverkningen. Hans lärde ut hur man gör boxar och gjorde också ett stort antal. Margareta och jag gjorde bokstavslådor, alfabetskort mm. Jag tror inte att någon annan skola någonsin har lyckat få ihop så mycket aktiviteter på en eftermiddag. När vi lämnade dem höll de på för fullt och ville inte sluta alls.

Klockan var halv sex innan vi var tillbaka i Basse och vid sjutiden blir det mörkt, så vi skyndade oss iväg ut på marknaden. Vi ville ju också se lite av livet i Basse. Jag köpte en vattenmelon som skars upp i stora bitar. Jag var så sugen, jag hade ju tittat på dessa meloner hela veckan. Vi tog med oss den till lodgen och frossade riktigt.


MARKNAD I BASSE

Basse by night blev middag på Amadous restaurang, liten men trevlig, vi sitter nästan ute på gatan och folk strömmar förbi hela tiden. Innan jag somnade pratade jag med Kemo och Kebba i Soma. Deras dag hade varit bra med besök i Sare Sarjo och making i Medina Angalleh. De träffade den lärare som jag skaffade epilepsimedicin till och pratade också med honom och hans familj om hur medicinen ska tas. Hoppas att det hjälper!

Kemo konstaterade att han måste utstråla något alldeles särskilt nu när han hustru är gravid, för även idag blev han tillfrågad om han visste något som kunde hjälpa en gravid kvinna som mådde dåligt.

Torsdag den 5 november 2009: Idag var det Sabu Sirehs tur att få besök av School Quality Unit. Dit tar det bara ca. 20 minuter så vi kunde ta lite sovmorgon. Hans och Margareta passade på att ta en morgonpromenad till en förskola i närheten. Vi såg skylten dagen innan och noterade en svensk flgga på den. Det blev ett intressant besök. En förening i Sverige som heter Chigamba sponsrar sedan 1994 tre förskolor här i Basseområdet. I den här förskolan var det ca. 100 elever i åldrarna 3 – 6 år. På skolan finns också gästrum på skolan som hyrs ut för att ge inkomster. Lite nyfikenhet väcker det naturligtvis. Vilka är Chigamba? Kan det här vara ett bra ställe att bo på när vi är i Basse?

Skolan i Sabu Sireh har en mycket fin miljö med stora mangoträd framför som skuggar och buskar intill verandan. Skolträdgården på baksidan är rejält tilltagen och inhägnad. Här odlades cassava, bananer, ockra mm. Det fanns också ett par stora chashawträd. Skolan är byggd av röda tegelstenar, något som är ovanligt att se här. Den är byggd av FIOH men på uppdrag av Rotary i Gränna, tror jag. Vi hittade deras standar på kontoret. Idén att bygga med bränt tegel är inte dum för skolan ser mycket fräsch ut, smutsen får inte fäste på samma sätt. Även kök och toaletter gick i samma stil.


Skolan lider brist på lärare precis som alla andra här i region 6. I tisdagskväll blev Aminata och jag sittande och såg på ett utbildningsprogram på GRTS (gambisk TV). Det är en återkommande programpunkt varje tisdag. Där påstod regiondirektören att 96% av alla lärartjänster är tillsatta men vi som varit runt i skolorna vet att detta inte är sant.

Efter frukost besökte Margareta och jag Omar Camara som undervisar åk.6. Han började bra med att följa upp och fortsätta inlärningen av A. han har bara deltagit i den sista WS och hade fått hjälp av sina kollegor med planeringen. När han var klar uppmanade jag honom att fortsätta sitt dagliga arbete och då fick vi se något helt annat. Han hade matematik och de delade decimaltal. Efter genomgång på tavlan, två exempel, fick eleverna ett tal att göra på egen hand. När de var klara med detta samlade han in böckerna. Det blev mycket väntan för de som var klara först. Många förstod inte heller vad det var de skulle göra.

Eftersom vi bara hade tre lärare att observera satte vi oss på den sköna bantaban och startade tillverkningen av materiel. Varefter lärarna avslutade med sina klasser återkopplade vi våra observationer, i mitt fall en hel del. Omar fick en hel del materiel till ett aktivitetsbord idag och mycket tips och idéer så hoppas på bättring kan vi ju alltid.

Under tiden som vi höll på med att tillverka aktiviteter råkade jag ut för en liten olycka. Jag gick rakt in i en gren som fungerar som takbjälke på bantaban. De var så låga att vi hela tiden uppmanade varandra att vara försiktiga, ändå lyckades jag få en rakt i vänstra ögat. Glasögonen for av mig och jag blödde lite men kom i stort sätt undan med bara förskräckelsen.


Amadou fick ett dödbud under förmiddagen, en kusin i Basse som varit sjuk en tid gick bort, och han ville bevista begravningen klockan 17.00. Tur att vi inte var så långt borta just idag. Vi avslutade tillverkningen redan klockan 15.00, vi startade ju så tidigt och idéerna började tryta. På så sätt var vi tillbaka i Basse redan vi halv fyra tiden. Jag sov middag en stund och läste min bok ”Svensk maffia”.

Den här kvällen bestämde vi oss för att prova en liten restaurang utmed vägen från lodgen. Det blev riktigt kul. Det enda de hade att servera var ”chicken and chips” som visade sig vara det vanliga här i Basse , nämligen kyckling, pommes och spagetti. Först fick Margareta och Hans in sin mat och två gafflar var. Vi hoppades på att Aminata och jag skulle få två knivar så vi avvaktade lite , men sedan kom min mat tillsammans med två gafflar. Då berättade restaurangägaren Joe att han inte hade mer mat utan hade skickat iväg en medarbetare att hämta mat åt Aminata i en närliggande restaurang. Flickan dök snart upp med en ”Take away” och inga bestick alls. Ja, vi hade ju ändå så det räckte.


Vi satte ute och åt och hade en riktigt skön kväll. Stjärnorna lyste på himlen och syrsorna spelade, temperaturen var ca. 25 grader. Innan vi gick därifrån gjorde Aminata upp med Joe om att få mat levererad till lodgen nästa vecka när hon och Amadou är här. Eftersom Amadou bor hos släktingar blir ju Aminata ensam när inte jag är med. Chauffören brukar hämta henne och skjutsa henne till ett matställe men hon tycker att det känns stressigt. Det här blir nog en bra lösning för henne.
På GRTS nyheter meddelade President Jammeh idag att han gett order till militären att kolla ambulanser vid checkpointerna. Ambulanserna transporterar droger misstänker han. Dessutom har man kommit på att ambulansförarna inte har bensin för att transportera sjuka men gärna kör t.ex. ved åt chaufförerna. Sådant måste stävjas!
I morgon bitti ska vi ge oss iväg redan klockan sex så nu säger jag ”God natt”.


En gata i Basse.

Tårar av glädje.

I maj när Kemo, Cherno och jag var i Region 5 för att hålla Workshops i SEGRA bodde Kemo och Cherno hos goda vänner till Kemo. Det visade sig snart att den här familjen drabbats hårt av sjukdom, den 17 årige sonen, Kawsu hade fått cerebral malaria. När jag träffade dem hade pappan som är jordbrukare satsat allt han hade på behandlingar och medicin för sin son. Kawsu har gått ut åk.12 med mycket bra betyg och fortsatt sina studier inom ekonomi. Sin första delexamen tog han med högsta betyg. Familjen har satsat det lilla de hade på honom, studier på den nivån är inte billiga här i Gambia.

Nu satte han sitt hopp till mig och att jag skulle känna till någon behandling från Sverige. Det gjorde jag ju inte men en gambisk vän hade just berättat om en kinesisk doktor i Bansang som sades vara mycket duktig. Jag erbjöd mig att betala om Kemo kunde ordna kontakten. Ibland är det bara meningen att allt ska falla på plats. Kemo har en syster som är sjuksköterska i Bansang. Hon erbjöd sig att ta emot familjen och hjälpa dem till läkaren. Sagt och gjort!

Vid det här tillfället var Kawsu mycket sjuk, han kunde inte tala, inte röra sina armar och knappt gå. Blicken var tom och han svarade inte på tilltal. Jag trodde faktiskt att allt hopp var ute. När de varit på det första besöket i Bansang och fått medicin, tyckte sig pappan kunna se en förbättring. Redan efter två dagar med den nya medicinen började han gå bättre och gav lite ljud ifrån sig när pappa väckte honom på morgonen.

Jag rekomenderade familjen att försöka hålla honom igång, röra på hans armar, massera hans händer och promenera med honom. Han kompisar ställde upp och tog med honom ut varje dag. Sakta, sakta tyckte vi oss se en förbättring men den var inte stor.

Döm om min förvåning när jag idag fick besök av Kawsu och hans pappa. De hade åkt ner från Wasu, en resa som tagit 7 timmar, för att visa mig hur bra han mår nu. Den gamla Kawsu är tillbaka och han berättade för mig att han kom ihåg mig. Hur jag tog hans händer och att jag talade till honom men han kunde inte svara. Det känns som det skett ett under!!!

Nu ska han börja skolan igen för att ta sitt DIPLOMA. Tyvärr har ju familjen nu inga pengar att satsa på hans utbildning, allt gick åt till läkarvård och mediciner.
NU BEHÖVS EN/FLERA SPONSORER. För att fullfölja sin kurs behöver han 7000 Dalasi ungefär 2000 svenska kronor.

Far och son på besök i Kotu. Resan från Wasu ner till Kotu tar åtskilliga timmar när den sker med de transportmedel som står till buds här.


Kemo, Kawsu, jag och Kawsus pappa.

Dagbok från trek v.43

Så här ser vissa av de vägar vi använt den här veckan ut.

Tisdag 20 oktober:
Det första som slår mig när jag kommer till Njolfen är besvikelse. Vad finns det i den här byn som visar att detta är en av ”våra” VDP byar. Jag kan inte se något alls. Skolans vattenpump fungerar inte, ett av skolhusen saknar fortfarande tak och om inget görs snart rasar hela huset in, skolmöblerna är i ett bedrövligt skick och det är smutsigt och bedrövligt i klassrummen. Alla lärare som arbetade här förra året när vi hade den första WS – serien har flyttats, bara rektorn finns kvar. Kvinnokooperativ har överhuvudtaget inte satt sin fot här. Miljöenheten har gjort ett bra jobb med skolträdgården. Där odlas just nu cassava som ska skördas inom 2 månader. Det finns en bra anledning till att man alltid sätter cassava på nya odlingar, jorden blir mycket finare efter 1 – 2 år med cassava. Den ska efter skörd användas i skolköket för att höja standarden på barnens mat.

Halva taket har rasat in och i den halva som fortfarnde går att använda undervisas förskolebarnen. P.g.a. att ett klassrum saknas måste 5-6 gå i samma klassrum.

Detta är om jag förstått det hela rätt en av de byar som identifierades först och vi har alltså varit verksamma här i ett par år. Har beslutet om VDP – byar inte varit tillräckligt genomtänkt och förankrat? Vad ska finnas i en VDP – by? Fungerar inte samarbetet mellan enheterna? Görs det inte tillräckligt med uppföljning och dokumentation? Frågorna som slår mig är många.

Att arbeta med skolan i Njolfen är roligt, rektor och lärare är samarbetsvilliga och mycket bra värdar men befolkningen är jobbig. Tiggeriet har gjorts till en konstform, jag har aldrig varit i en by där man tigger så mycket som här. Jag hinner bara ut ur bilen så börjas det ” Ge mig ditt halsband?” ”Kan jag få din mobiltelefon?” ” Ge mig pengar!” osv. Redan förra hösten när jag var här med SEGRA – teamet påtalade vi problemet för varandra och det har inte blivit bättre.

Bussen är sen även denna Workshop men nu beror det inte på väglaget. Chauffören har tillbringat natten i Nema för att starta tidigt därifrån. Tyvärr är inte lärarna lika tidiga, så när chauffören ringer Kemo uppmanar Kemo honom att åka utan de lärare som inte kommit i tid. Det tycker han är för svårt för honom att göra. De dyker i alla fall upp kvart i nio men då fattas Sare Samba och han måste åka och hämta lärarna där. Brödet har inte kommit. Cluster Monitorn skulle ha med det från Soma men han lyser med sin frånvaro. Kemo blir tvungen att ta med rektorn och köra ner till Kaiaff och köpa bröd. Under tiden drar Kebba igång med aktivitetsbordet och det fungerar toppen. Kemo och rektorn är snart tillbaka men vi fullföljer aktivitetsbordet innan vi äter frukost klockan 10.10.
En av deltagarna i dagens Workshop väljer en aktivitet som hans grupp ska arbeta med.

Medan vi äter frukost kommer Cluster Monitorn och VSO representanten ,Tida. Tida har kört omkull på sin motorcykel och fastnat med foten så att hon inte kunde komma loss. Cluster Monitorn fick vända om och skaffa hjälp. Detta var orsaken till den sena ankomsten.


Kebba och Kemo gör ett mycket bra jobb under Workshopen. De samarbetar bra och det märks att de har övat ordentligt kvällen innan. Kemo och Cherno tillsammans kan ibland vara lite sega och långsamma men Kebba har förmågan att få lite fart på Kemo, så det blir riktigt bra trots att Kebba är ”ny”. När vi kommer till SEGRA metodiken märks det att Kemo börjar känna sig säker på sitt område. Han är mer avslappnad och vågar improvisera och låta deltagarna komma med fler egna idéer.

Kebba tar hand om lekarna utomhus och det är alltid lika roligt att se lärarna förvandlas till skolbarn. De tycker att det mycket roligt med lekar och begår precis samma misstag som eleverna kommer att göra, t.ex. står och pratar med en kompis och hör inte när det är deras tur och blir sedan jättebesvikna att de inte fick springa.

Innan vi äter lunch kommer avsnittet om demokrati. Det är nu vi ska få kvitto på om våra ändringar är bra. Kemo börjar med att låta grupperna diskutera sig fram till 2 ord var som de tycker står för demokrati. Grupperna redovisar och orden skrivs på tavlan. Sedan delas vårt faktablad ut och alla tycker att just deras ord finns representerade i faktatexten. Mycket lyckat! Ämnet fortsätter med övningen utomhus när lärarna ska ta ställning för eller emot påståenden om demokrati genom att ställa sig på en linje med för i ena änden och emot i andra. Man kan placera sig var som helst emellan bara man kan försvara sitt ställningstagande. Detta är mycket uppskattat, de vill inte ens bryta för lunch och bön men till slut måste vi ge oss.

Att skriva bokstäver i sanden är bra motorisk träning.

Getterna gör oss sällskap när det närmar sig lunch.


Även lärare tycker om att leka!

Efter lunch följer avsnittet om Utbildnings policy. Efter att ha sett samma avsnitt behandlas i KissKiss under förra Ws är jag inte beredd på den debatt som uppstår. I region 6 har Cluster Monitorerna jobbat mycket med att få fram budskapet att fysisk bestraffning är förbjudet i lag. Här medger 85% av lärarna att de använder fysisk bestraffning och försvarar det dessutom, endast ett fåtal är emot och debattens vågor går höga. De råkar nästan i luven på varandra. Kemo och Kebba får lov att gå emellan.

Precis när vi kommer in på sluttampen kommer regiondirektören med en ny lärare som ska placeras i Njolfen. Han berättar för deltagarna hur mycket han uppskattar vårt arbete och hur glad han är att vi arbetar i hans region och att han kommer att delta så mycket han kan i kommande WS. Det är uppskattat.

Innan dagen är slut åker vi till en järnhandel i Soma och köper skruvar och muttrar. De har försvunnit så att vaktmästaren inte kan skruva ihop de delar som fallit av på möblerna. Jag tar nu ett tag i min egen plånbok och köper 100 st. det kan i alla fall bli en bra start.

Innan kvällen är slut ringer Aminata för att rapportera från dagens Workshop i KissKiss. Hon är alldeles lyrisk. Det har fungerat toppenbra. Avsnittet om demokrati var det roligaste hon någonsin haft i en Workshop, påstod hon. SEGRA – metodiken blev också oerhört populär. Många lärare sa: ” Det här är just det som vi behöver”. En av lärarna uttryckte det med orden ”Vi måste ju lära oss krypa först innan vi lär oss gå.”

Jag somnar gott efter att ha suttit på verandan på Kaira Konko lodge i Soma och pratat med lokalbefolkningen.

Onsdag 21 oktober:
Dagen inleds med frukost på restaurang Ramadan i Soma. Då har Kemo och Kebba redan hämtat de varor som en man inhandlat åt Sibito. Idag ska vi göra klassrumsbesök i Njolfen och sedan ta oss till Sibito för mer besök, lunch och tillverkning. Vi åker först till Sibito med varorna, på plats bestämmer vi att Kebba ska stanna där för att påbörja klassrumsobservationerna medan Kemo och jag åker till Njolfen.

I Njolfen har rektor glömt att vi ska komma så lärarna är helt oförberedda. Detta har dock sina poänger för nu får vi ju verkligen se vardagen. Jag besöker åk.1 och 2, Kemo 3 -4 och 5 – 6. Här råder det brist på både lärare och klassrum, därav dubbleringen. Vi besöker inte den lärare som kom ny i går em. Samtliga lärare här är nya för i år, ingen deltog i utbildningen ifjol. Åk.1 läraren är riktigt duktig, hon har snappat upp planering och genomförande bra. Här får jag se en riktigt bra lektion med ljudinlärning. Hon börjar med en repetition av A a, B som de redan lärt och fortsätter med lilla b. Eleverna är entusiastiska och har roligt. Vi pratar om hur grupperna bör användas och om gruppnamn osv. Dessutom lovar hon att hon ska hjälpa sin kollega i åk.2 som gör sitt första år. I åk.2 ser det lite annorlunda ut, det märks att hon inte har någon vana av att undervisa men intresset och viljan finns så det ska nog bli bra med tiden.

Vidare till Sibito där Kebba har besökt de tre lärare som finns på plats. P.g.a. lärarbristen kör man dubbelskift här. Lärarna från Nema ansluter för att delta i lunch och tillverkning. Skolan i Sibito har allt som jag saknar i Njolfen. Den är ett föredöme för andra skolor. Byggnaderna är rena och välskötta, skolgården full av träd och buskar som planterats på ett mycket tilltalande sätt och det finns lärarbostäder byggda av byn själva. Vaktmästaren pöser av glädje när jag berömmer hans fina arbete och berättar att han ofta får hjälp av unga pojkar från byn. De är stolta över sin skola. Några unga grabbar dyker också upp nu för att berätta hur stolta de är över att de fick delta i fotbollscupen och hur roligt det var.
Kebba var nöjd med de klassrumsobservationer han gjorde och jag bjuds genast in för att titta på de aktivitetsbord som gjorts. Jag blir väldigt imponerad av allt de hunnit med. Detta är något som jag tidigare lagt märke till: När lärarna bor tillsammans i lärarbostäder blir samarbetet bättre och de inspirerar varandra till ett bättre arbete.
I vår Workshop ingår personlig hygien och här fick vi ett kvitto på att det gör nytta. Vid husknuten står ett handfat där man kan tvätta händerna när man kommer från toa.

Vi har väldigt trevligt under materieltillverkningen och alla ställer upp för den alldeles nya läraren, en ung flicka, som var dagsfärsk i Nema. Här fick vi den godaste kyckling jag ätit sedan jag kom till Gambia.


Här kan vi se hur mycket det gör att ha en trevlig miljö. Det ger ökad trivsel för både elever och personal.
Torsdag 22oktober:
När vi ska äta frukost är restaurangen stängd. Ägarinnan har bestämt sig för att ta sovmorgon så vi hittar ett stånd intill marknaden där vi äter tapalapa med bönfyllning. Riktigt gott!

Dagens första mål är Medina Angalleh. Jag har varit på många platser som har känns väldigt avlägsna och svårtillgängliga men Medina Angalleh tar nog priset hittills. Vi far fram på vägar som inte ens kan kallas vägar, det är kostigar. Hur människor kan bo så långt bort från civilisationen är en gåta. Det är svårt att få lärare som stannar här och det förstår jag mycket väl. Om de inte kommer från trakten är det ett ofantligt företag att ta sig hem till sin familj ett veckoslut. Det finns lärarbostäder byggda av lerblock men de är i dåligt skick och på ett av husen har taket rasat in. Köket som vi byggde 2001 har förlorat taket. Förra året gjorde byn ett tappert försök att få på ett nytt men det gav sig av under årets regnsäsong. Tyvärr behövs det nog mer än ett tak nu vissa delar av byggnaden har fallit samman.


Här som överallt annars är det lärarbrist och av den anledningen har man dubbelskift. Vi har bara tre lärare att observera. De gör så gott de kan och med mer utbildning och handledning kommer vi nog att nå riktigt bra resultat här. Intresset och viljan finns. Nästa WS ska vi ha materieltillverkning här och vi får se till att få med riktigt mycket kartong för det finns inte att få tag på i närheten.

Resan går vidare till Sare Samba där vi har fem lärare att observera. Rektor och tre lärare har kommit nya sedan den första Workshopen så vi får köra lite repetition av WS 1. De nya är de som arbetar med de yngsta barnen. Jag får vara med när rektor introducerar ljud för första gången i åk.1. Vilken härlig lektion! Trots att han bara deltagit i WS 2 har han tagit till sig grunderna i SEGRA. Hanväljer att starta med S eftersom han inte var med på de tre första ljuden men det spelar ju ingen roll. Det är ljuden som är det viktiga inte i vilken ordning de kommer.
Eleverna får gå ut på skolgården och sedan ber han dem titta på solen. Det går ju inte om man inte skyddar ögonen med handen och då visar han rörelsen som hör ihop med S. Konkret inlärning!!

Tillverkningen av SEGRA – kort sker utomhus på några bord som lyfts ut för tillfället. Det är alldeles för varmt inomhus. Ute under ett stort träd svalkar eftermiddagsbrisen. Det är svårt att avbryta när vi alla har så roligt men vi måste ju. Vi vill vara tillbaka i Soma innan det blir mörkt.

När vi passerar Njolfen idag blir vi stannade av Alkalon som vill prata med oss. Han ger mig en egen tomt, jag är ju en del av Njolfen nu. Där vill han att jag ska bygga mig ett hus så att jag alltid har ett hem i Gambia. Vad ska jag göra med den? Kanske kan vi så småningom bygga lärarbostäder där.

Kemo och Kebba följer med mig på en liten tur på Soma market. Jag köper ett fint blått tyg som jag ska sy byxor av. Sedan tillbringar jag kvällen på lodgen och har ett mycket intressant samtal med min värd, Lamin Kinteh. Han är mycket aktiv i scoutrörelsen i Gambia och har utbyte med England. Nästa gång jag kommer vill han visa mig den skola som han hjälper här i Soma och tillverkningen av skolmöbler.

Fredag 23 oktober:
Eftersom vi fick så god frukost i marknadsståndet igår äter vi där idag också. Sedan bär det av till Sare Sarjo för att göra klassrumsbesök. Vi räknar med att fortsätta direkt hemvid lunchtid så därför har vi packat bilen. I Sare Sarjo möts vi av en uttröttad personal. En av lärarna, en nyutbildad ung man, har drabbats av malaria under natten och de har fått lov att sitta uppe med honom. Han har yrat och varit desorienterad, risken finns att det rör sig om cerebral malaria. Vaktmästaren har hållit fast honom när anfallen varit som värst. Ingen orkar undervisa idag så vi tar med sjuklingen till sjukstugan. När vi kommer ner till stora vägen är rektorn i Nema där så han tar med sig honom till Soma. Med samarbete kan man komma långt.

Det är en av de saker jag tycker om här i Gambia, alla försöker att hjälpa till så gott de kan. Jag har aldrig hört någon säga ”Det där får du klara själv”.

Så här glad blev rektorn i Sare Sarjo när han fick de pennor, sudd och pennvässare som vi köpt för de pengar som min kompis Margareta, på Komvux i Karlskoga, gav mig innan jag åkte tillbaka till Gambia.

Dagbok 5 -9 oktober 2009

Måndag 5 oktober: Dagen inleddes med volontärmöte som vanligt, ett ovanligt snabbt avklarat möte. Medan mötet pågick packade Amadou och Aminata bilen. Vi skulle ha bil nr.1. Kemo och Cherno packade bil nr.6. Från början var det meningen att de skulle ha nr.4 för att Organisation och Kvinnokooperativ som var 5 personer skulle få ha 6:an som är större, men de beslöt sig för att 4:an trots allt är bekvämare. Medan packningen pågick kom Lotta med beskedet att Cherno måste följa med Alfred till ECO bank för att påbörja sin visumansökan.

Kl.10.15 var Amadou, Aminata och jag klara för avfärd och eftersom vi skulle ända till Basse gav vi oss iväg. Kemo och Elin passade på att åka till våra pilotskolor med inbjudningar till den Workshop som vi ska ha på compounden lördagen den 17 oktober. Vi hade bestämt oss för att köra den södra banken hela vägen till Basse. För två veckor sedan när Amadou och Aminata var där med inbjudningar fick de nämligen vänta så länge på färjan i Banjul att de kom till Basse kl. 02.00 på natten. Att åka den södra banken tar normalt längre tid än den norra men man är säker på att komma fram. Blir färjan allt för sen kan man bli kvar på norra banken p.g.a. att färjorna i Jang Jang Bureh slutat gå för dagen.

Trots att vi lämnade kontoret så pass tidigt var kl. 11.40 innan vi lämnade Brikama på väg mot Soma. Det är alltid något som måste fixas, packning som ska hämtas osv. Vägen är mycket bra fram till Kafuta nu (där fick Aminta passa på att övningsköra) men sedan är det lite si och så, särskilt den sista timmen fram till Soma är svår. Medan vi var på väg fick vi veta att Kemo, Cherno och Elin satt fast på kontoret. När Kemo och Elin var ute med inbjudningarna försvann bromsarna på 6:an igen. Eftersom alla bilar var ute måste de avvakta reparation.

Vi var i alla fall framme i Soma strax före kl.15 och passade på att ta en paus och äta lunch. När vi var på väg därifrån träffade vi Miljöenheten Eleonor, Omar och Ros, som var på väg till Nyawurlung.

Efter Soma var vägen mycket bättre, Ballast Nedam jobbar för fullt och resultatet verkar bli bra. Då fick Aminata köra lite igen. Hon kan köra men saknar rutin. När jag tagit över ratten dröjde det inte länge förrän vi fått punktering på höger framdäck. Det har varit mycket punkteringar på sista tiden på bil nr.1, så jag hade bett Alfred att detta skulle ses över extra noga och jag fick veta att samtliga däck hade nya innerslangar nu. Jag vågar i alla fall påstå att då har vi blivit lurade. Reparatören, i Bansang, som hjälpte oss att laga däcket skickade med den slang som satt i för att visa hur det ser ut när man fått en slang som legat och torkat.


I Bansang träffade vi Ousman Jallow, en av de lärare som deltog i SEGRA under våren. Då jobbade han i Pallol men hade nu blivit placerad i en liten by utanför Bansang. Synd!! Han var en av våra bästa lärare i Pallol.

Under färdens sista timmar tog Aminata och Amadou emot otaliga telefonsamtal från lärare och rektorer som ville tala om hur välkomna vi var. Samtidigt oroade de sig för bussen som skulle hämta på tisdagsmorgonen, SMS sändes då och då för att kolla att han kom till avtalad startplats i Sare Musa. Kl.20.30 var vi framme, vägen från Bansang till Basse är i mycket dåligt skick. Det ska bli skönt när Ballast Nedam hinner dit. Aminata och jag installerade oss på Gamtel lodge och Amadou hos släktingar. Efter en sen middag kröp vi till sängs.

Tisdag 6 oktober: Dagen började så trevligt med en papegoja som pratade utanför fönstret men snart blev det andra tongångar. När jag kom ut på gården visade nattvakten mig att vi hade punktering igen. Jag insåg ganska snart att om vi fått gamla innerslangar i alla däcken kommer vi att ha fyra punkteringar, tvi vale….!!!! Nattvakten påbörjade arbetet med att byta däck medan vi ringde Amadou och bad honom ta en taxi till lodgen, så att vi inte skulle förlora ännu mer tid. I vår bil råder ingen genderbalans, det är då ett som är säkert, när vi kommer till däcksbyten.


Vi vågade inte åka till Kiss Kiss utan reservhjul så vi fick helt enkelt åka hem till en däcksreparatör och väcka honom. Vi blev försenade men var ändå på plats till kl. 08.30.
Så här går det till när man byter däck i Basse.
Tidig morgon i Basse, klockan är strax före halv åtta och det har nyss ljusnat. En flicka säljer bröd, tapalapa, till de som är på väg till jobbet eller skolan. En man har just öppnat sin affär där han säljer smidade portar.


Busschauffören som hämtade i skolorna tillbringade natten i Sare Musa men hade svårt med vägarna för det regnade under natten. Det gjorde att starten för Workshopen blev sen, nästan en hel timma. För övrigt fungerade allt mycket bra. Vi hade 25 deltagare varav 8 var rektorer och 2 cluster monitorer. Kiss Kiss Lower Basic school som var värd för hela Workshopen hade gjort ett mycket bra förarbete.
Rektor i Kiss Kiss hälsar alla välkomna!

Amadou intruerar några lärare hur de ska använda materielen.

Jag kunde konstatera att det nya köket fungerar utmärkt! Vi har dock mycket kvar att göra här. Det skulle behövas en länga med minst 3 klassrum till. Då skulle skolan slippa köra dubbelskift och elevantalet skulle säkert också stiga då kollisionerna med koranskolan inte skulle ske. Även nya toaletter behövs. Det finns visserligen två längor med 3 toaletter i varje men en är så undanskymd att det inte är säkert för barnen att gå dit.

Så till min hjärtefråga Lärarbostäder. I den här byn delar rektor sovrum/bädd med två andra lärare. Var tredje natt försöker han åka in till Basse och sova hos släktingar för att få sova en hel natt. Kvalité ute i våra byar måste innehålla lärarbostäder. Det kan få lärare att stanna kvar på skolan och vi vet ju alla att detta gör skillnad.

Vi hade också kontakt med SEGRA teamet under dagen och även där ställde de dåliga vägarna till problem med transporten. 24 deltagare fanns i alla fall på plats, varav en VSO. Hon var mycket imponerad och bad att få delta i kommande WS också.

Tillbaka i Basse beslöt vi oss för en tur ner till färjeläget. Det brukar vara fint att sitta där och titta på allt som händer. Vi kom dock inte dit. Vägen ner var helt översvämmad och jag ville inte ta risken att köra i vattnet när det inte var nödvändigt. På väg tillbaka mötte vi Allan som skulle ta sig över med färjan. Pickupen är ju högre så det gick säkert bra.

Vi avslutade dagen med genomgång på vår lodge innan jag skjutsade hem Amadou till hans familj. Aminata och jag åt mat på Aminatas restaurang. Ingen höjdare!

Mera bekymmer fick jag innan dagen var slut. Kemo ringde och meddelade att han hörde ett obekant ljud från höger bak på bil nr.6. Han ville inte köra med den utan att någon som kan mer om bilar lyssnat och ev. tittat på den. Jag bad honom ringa Alfred för närmare instruktioner.

Onsdag 7 oktober: Dagen började med lite sovmorgon. Kemo ringde och berättade att bilen blivit reparerad i Soma förgående kväll. Idag skulle vi observera lärare i Kiss Kiss och Sanunding. I Kiss Kiss fanns bara tre lärare på plats och i Sanunding en. Tänk dig! En lärare på 5 klasser. I vanliga fall har han rektorn till hjälp men just idag var han kallad på möte i Basse. Amadou och jag lämnade av Aminata i Kiss Kiss och fortsatte sedan till Sanunding. I Sanunding har FIOH byggt två klassrumsblock ett som måste vara rätt så gammalt och ett i slutet på 90 – talet.
D

e har även kök och toaletter. Den gamla längan har ett mycket dåligt tak. Detta måste åtgärdas snarast annars far byggnaden illa och den är fin för övrigt. P.g.a. att den byggnaden inte kan användas måste de ha dubbelskift. De har sex toaletter men fyra av dem saknar dörrar och de två som fungerar har mycket dåliga dörrar av korrugerad plåt.


Under sommaren har vaktmästaren planterat coos runt hela skolan. Coos äter man i stäälet för ris. det finns flera olika typer som odlas här. Planteringen har skett så tätt intill skolan att det knappast går att ta sig till toaletten. Jag hade ett mycket allvarligt samtal med lärare och vaktmästare om riskerna med att ha toaletterna undangömda.


Byn har själva tagit initiativ till lärarbostäder, mest därför att rektorn här är så drivande. När han kom för ett år sedan gick det 80 elever i skolan, nu är de 240. Lärarbostaden har tre sovrum och är byggd av lerblock, taket är av begagnad plåt och baksidan är inte färdig men… de är på väg. De har lyckats klä hela framsidan med cement, ungefär som rappning. De valde att använda den lilla cement de hade där, för att den sidan är mest utsatt av regnet. Nu skulle de behöva ha 10 säckar cement till, för att avsluta rappningen. Kostnad ca 2400 kr.

När vi var klara i Sanunding tog vi läraren med oss till Kiss Kiss så att han fick delta i tillverkningen av materiel. Där slöt även rektor upp eftersom han var klar med sitt möte. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans och ingen av lärarna ville sluta, trots att President Jammeh proklamerat en halvdag ledigt. FIFA cupen pokalen skulle passera Gambia och stor uppslutning skulle ske på Stadion. Men vi kände oss alla långt från detta!

Kemo och Cherno rapporterade att deras resa till Medina Angalleh och Sare Sarjo gick utan större missöden idag.

Vid 20 – tiden åkte Aminata och jag in till Basse för att äta middag, nästan hela stan var utan el. Det blev så oerhört mörkt eftersom det var molnigt och inget månsken. Som tur var tog jag med mig ficklampan i bilen. Medan vi satt på restaurangen ringde Bubacarr och berättade att de nu var i Basse och undrade var vi var. Inom några minuter hade de anslutit sig. Lotta och Cecilia stannade och åt middag men Bubacarr, Alimatou och Isatou letade reda på något annat att äta.

Tillbaka på lodgen umgicks vi en stund med de andra gästerna här bl.a. en ministers fru. Efter sena nyheterna på GRTS gick jag till mitt rum för att skriva dagbok och rapport.

Torsdag 8 oktober: Idag var det Sare Musas tur att få besök. Vi gav oss iväg vid 8 tiden och det var inte en minut för tidigt. Vägen till Sare Musa är jobbig och det tar tid att ta sig dit. När vi anlände var Cluster Monitorn och alla i PTA på plats, de ville vara med. Tyvärr hade rektor missuppfattat budskapet och inga elever fanns i skolan. Det är svårt att förstå hur han tänkt. Men…. Vi lämnade i alla fall av Aminata och de fick börja göra materiel. Amadou och jag gav oss iväg till Fass Bajong.

Wow, Wow, Wow…. Vilken väg! Jag har aldrig varit med om värre. Vi var tvungna att passera en serahuleby, Sabi, som har ca. 20 000 invånare. Jag är beredd att hålla med Amadou om att serahule endast är intresserade av att bygga, de tänker inget på den omgivande miljön. Det är så trångt mellan compounderna att det nästan inte går att ta sig fram med en bil. På ett ställe fanns en liten bro som var så smal att jag trodde det skulle bli omöjligt att ta sig över. Amadou fick gå ur bilen och dirigera mig, medan jag sakta ,sakta tog mig över.

I Fass Bajong blev vi väl mottagna av rektor och ordförande i PTA, en kvinna. De har också en kvinnlig vaktmästare och det har jag bara träffat på i en by tidigare. Alla är mycket nöjda med henne, enligt rektor. Hon tog över när maken dog och hon måste försörja barnen. Besöket här var givande.

Rektor vill helst jobba i åk.1 för han tycker att det är viktigt med en bra grund och han trivs med det. Jag besökte hans klass och kunde konstatera att han verkligen är något att bygga på. Han gör ett bra jobb men behöver SEGRA.

Skolan har 190 elever varav 63 i Nursery school. Rektor och två outbildade lärare var de enda som fanns där just nu, men man hoppas på fler. En ung flicka som vi träffade i Kumbija i juli blev posterad i Fass bajong så sent som igår. I söndags ringde hon mig för att tala om att hon prövat in på college men inte fått plats. Nu skulle hon tillbaka till region 6 och ville veta i vilka skolor vi jobbade. Hon bad sedan att få bli posterad i en av dem. Det blev Sare Musa men det klarade hon inte av och blev då skickad till Fass Bajong. I Fass Bajong finns det nyrenoverade lärarbostäder, baksidan är ännu inte riktigt klar så de delar dusch, alla var nöjda. FIOH bygger just nu nya toaletter och renoverar de gamla. Det skulle också behövas ett nytt kök. Vi tog med oss lärarna härifrån till Sare Musa för att göra materiel, när de slutat med lektionerna. På vägen dit fick vi vår tredje punktering!!!!! Det är inte sant, sa jag till Amadou när det var dags igen. Jag tror jag drömmer. Det är tur att alla ute i byarna är så hjälpsamma.

Så småningom kom vi fram till Sare Musa och där var de oroliga att vi kört vilse. En tubab kan naturligtvis inte hitta vägen. Aminata konstaterade dock att vi säkert hade punktering och det var ju riktigt. Lunchen var klar och vi fick en lugn och trevlig stund tillsammans, innan vi satte igång med att göra materiel.


Bygget i Sare Musa framskrider bra. Det är snart dags att lägga tak, tror jag. Den gamla skolan har nästan rasat helt och hållet under regnperioden, det finns bara ett enda skydd kvar. All undervisning sker nu under bar himmel i avvaktan på att den nya skolan ska bli klar. Temperaturen var 43 grader idag.


Klockan fem skjutsade vi tillbaka lärarna till Fass Bajong. Vägen tillbaka blev ett riktigt äventyr. Bi körde fel i serahulebyn och blev tvungna att ta oss tillbaka. Det gick inte att vända utan jag fick backa i en trång gränd. Minsta felmanöver och jag skulle ha skrapat bilen mot murarna. ”Alfred will kill you!” sa Aminata och Amadou. Fram till Fass Bajong kom vi i alla fall till slut och tog då en annan väg tillbaka till Basse. Inte kan jag påstå att den var bättre! Vi passerade Kumbidja på vägen hem och såg att bygget nu är uppe i takhöjd. Att köra i region 6 är ett stort äventyr. Ibland är det bara försynen som gör att man kommer fram. Vägarna har regnat sönder och efterlämnat riktiga raviner.

Jag har lärt mig massor under veckan som gått. Jag har sett odlingar som jag inte ens visste att det fanns, kört genom gräs som varit så högt att jag inte såg något alls åt sidorna, tagit mig fram på obefintliga vägar, ner i raviner och upp igen. Vi har ätit middag i ett totalmörkt Basse, i skenet av min dyklampa och i kväll fick vi sitta utanför restaurangen och äta för att det pågick ett kyrkligt möte därinne. Inget är omöjligt i Basse!

Fredag 9 oktober: Redan kvart i sex var Aminata och jag ute vid bilen. Vi skulle hämta Amadou hos hans släktingar klockan sex och vi var oroliga för däcken. Allt såg OK ut så vi gav oss iväg, det var riktigt skönt ute bara 26 grader.

Vårt första mål var färjeläget i Jang Jang Bureh eftersom vi skulle träffa Mr. Suwareh, regiondirektören, ute på ön. Ballast Nedam jobbar för fullt med vägen så det var drägligt att köra. Det tog en timma och fyrtio minuter. Arbetet med bro från södra banken ut på ön Jang Jang Bureh har startat. Det kommer att bli en stor lättnad för öborna när den är klar. Vi åt några bananer till frukost och blev sedan transorterade över med färjan som drivs med handkraft.

Väl på ön for vi direkt till regionkontoret. Mr. Suwareh bjöd oss på te och en rundvandring i de nybyggda lokalerna, konferensrum och gästrum, allt mycket fint och trevligt. Dembo, från vår byggenhet, hade just varit på besök för att titta på en ev. renovering av kontorslokalerna. Vårt uppdrag var ju att få låna Kebba Jobe en månad. Kebba är lärare i Kuntaur och även fortbildare. Cherno ska resa till Sverige den 2:a november för att delta i en Workshop på Forum Syd, då behöver vi en vikarie. Det satt hårt inne men Aminata är bra på att prata sig till saker. Kebba kommer till oss 26 oktober och vi får ha honom kvar fyra veckor. Jag frågade också varför Ousman Jallow blivit flyttad. Vi har ju ett avtal att Mr. Suwareh ska försöka ha kvar personalen i våra byutvecklingsbyar. Han berättade då att Jallow blivit tagen av polisen för innehav av cannabis och nu måste han anmäla sig hos polisen i Bansang två gånger i veckan. Det kan han inte klara om han bor i Pallol. Han fick dessutom böta 20 000 Dalasi.

Nu beslöt vi oss för att ta norra banken ner till Farafenni. Vägen på den sidan är ju så mycket bättre. Färjan var på väg in när vi kom och vi stod som andra bil. Färjan tar fyra bilar så det skulle bli en snabb överfart. När det var dags att köra på vinkade personalen fram mig först och sedan fick den blå Tanka-Tanka som stod framför mig köra på. Han hade inga bromsar visade det sig. Han körde mycket försiktigt men när han blev framvinkad lite till hann han inte bromsa utan körde rakt i utbyggnad där en i personalen stod. Det var ett rent under att han inte blev skadad utan hann hoppa undan. Samtidigt repade han min vänstra framskärm.

Jag påtalade det för honom och bad honom stanna när vi kom av färjan så att vi fick titta på skadorna. Vi måste ju backa av färjan så jag visste att han skulle komma av före mig. Naturligtvis försvann han som en avlöning, men det dröjde inte länge förrän vi var i fatt honom. Jag körde om och visade att jag ville att han skulle stanna och till slut fick han stopp på bilen. Då hade han med en polisman som fått lift från färjeläget. Eftersom jag var riktigt uppretad frågade jag poligmannen hur han kunde ge sig till att åka med någon som saknar bromsar. Han visste ingenting men lovade att det skulle bli körförbud vid polisstationen i Wasu. Skadorna på vår bil visade sig vara små men blå färgskrapor kan ses på vänster framskärm. Jag tog hans namn och bil nummer. För övrigt flöt resan påbra.

När vi färjat över till Soma från Farafenni passade vi på att äta grillat getkött till lunch. Vägen ner till Kafuta var fortfarande lika dålig. Vägbyggarna här är inte lika effektiva. Det ryktas att Ballast Nedam tar allt bra folk eftersom de betalar bättre. Vi släppte Amadou i hans frus hemby. Hon är posterad där i år och tycker att det är bra. Här får hon hjälp med barnpassningen av sin mamma och sina systrar. Fatou såg mycket piggare ut nu. Vid halv sextiden var jag tillbaka på kontoret efter att ha lämnat av Aminata. Jag kände att jag höll på att bli förkyld och bestämde mig för att ha en lugn kväll.

Sköna söndag

Under helgen har vi passat på att ta det riktigt lugnt och vila upp oss inför kommande veckas utmaningar.
På lördagen besökte vi "Craft Market" i Brikama. Jag låg hemma på soffan och läste en bra boknär Cecilia och Rolf knackade på och frågade om jag ville följa med till Brikama. Det vill jag gärna! Avsikten var att inte göra några inköp utan bara följa med som sällskap men jag kom hem med en mortel och två små figurer. Ibland är det svårt att säga nej.

På kvällen hämtade jag mat på en närliggande restaurang och sedan satt Lotta och jag inne hos mig och pratade hela kvällen.

Söndagen inleddes med besök av föräldrar som hämtade sponsorpengar till sina barn.Sedan tog vi en tur ner till Sangyam och badade. Cecilia och jag tog en långprommenad på stranden. Vi badade, läste böcker och sov lite. Trots att jag sällan blir röd kan jag känna att det stramar lite på ryggen nu.

Tillverkning av trummor på "Crafts Market" i Brikama.