Kristina i Gambia

Väderomslag

2011-10-14T01:43:00.000-07:00

Den här hösten har varit ovanligt varm med hög luftfuktighet. Det har fått mig att svettas! Sedan några timmar tillbaka är det slut på regnsäsongen. Jag kände hur vinden vände när jag var ute på gården för att prata med nattvakten.

Nu har Harmattan, den torra vinden, kommit och med den den gambiska vintern. Det innebär svalare nätter och en torrare värme dagtid. Det ska bli riktigt skönt!

När livet förändras

2011-10-13T12:53:00.000-07:00

Det är nu ganska länge sedan jag skrev på min blogg. Mycket har hänt under de här månaderna, framför allt har jag ju semstrat i Sverige och fått njuta av mitt lilla barnbarn Rickard. Att åka tillbaka till Gambia i början av september var svårt, jag vet ju att när jag kommer hem till jul har han hunnit komma in i den period när de allra flesta småbarn är blyga.

Att bli farmor var en stor förändring i mitt liv, en mycket glädjande förändring. Tänk att ett litet barn kan sprida så stor lycka omkring sig.

Sedan jag kom tillbaka till Gambia har jag dock fått uppleva förändringar av annat slag. Två av mina medarbetare har misst nära och kära. Augustus vår allt i allo miste sin "aunti" som var den som uppfostrade honom och Aminata, min närmaste medarbetare miste sin mamma. Enid, Aminatas mamma, var också en mycket god vän till mig. Därför har jag nu fått uppleva även en kristen begravning i Gambia.

Det upphör aldrig att förvåna mig att ett fattigt folk kan ha så dyra vanor och seder. Många tvingas skuldsätta sig för att ha råd med en ståndsmässig begravning! Detsamma gäller bröllop och namngivningsfester.

Kvällen innan begravningen samlades familj och nära vänner för en sångstund, 2 timmar, i kyrkan. Då sjöng vi för att själen skulle fara upp till himlen och dagen efter begravde vi kroppen, det var mycket stämningsfullt och fint. Efter begravningshögtiden i kyrkan for vi i kortege till kyrkogården i Banjul för att gravsätta. Polisen eskorterade oss.

Därefter samlades alla i hemmet. Kön som ringlade på gatan utanför verkade aldrig ta slut och alla skulle ha något att äta samt en påse med lite gott med sig hem. Det var säkert minst 200 personer där. Om 40 dagar ska det vara en välgörenhetstillställning och då dyker alla upp för att äta igen. PUH!!

Frisk och kry igen!

2011-06-11T05:42:00.000-07:00

Sedan tisdag 7 juni är jag tillbaka i Gambia igen. Det känns skönt att vara på plats och komma igång med arbetet. Det mesta verkar ha flutit på bra medan jag varit i Sverige, det var endast lite frågor kring ekonomin att ta tag i. Nu ska vi göra slutspurten på det här läsåret bl.a lästester för att se vad eleverna lärt sig.

Det är också dags att planera för kommande läsår. Sedan februari har vi ju samarbetat med Unicef kring en ansökan om medel för hösten 2011. Jag hade ingen aning om att det var så mycket arbete bakom möjligeheten att bli partner till Unicef. Processen har tagit 4 och en halv månad. Mr. Jenieri Sagnia och hans sekreterare Mr. Lamin Tunkara har varit mycket hjälpsamma. Nu verkar vi ha nått slutet och väntar bara på bekräftelse. HÅLL TUMMARNA!

Aminata och jag har lagt ner massor av tid på arbetet med ansökan men under processen har vi också lärt oss mycket, både om Unicef och datorprogram. Nästa gång ska vi lämna in en ansökan för två år. Det kommer att bli betydligt lättare, dels för att vi nu lärt oss hur man gör men också för att den lagliga delen då redan är klar.

Nya bud

2011-05-09T12:28:00.000-07:00

I morgon tisdag 10 maj åker jag med Brussels Airlines till Bromma. Landar 11.00 på onsdag fm. Jag kommer hem för behandling på infektionskliniken i Örebro.

Läkaren tvivlar nu på att jag blev dålig av skorpionbettet och misstänker komplikationer efter min halsinfektion i mars. Försäkringsbolaget tar inga chanser utan vill att jag söker vård i Sverige.

Sjuk

2011-05-03T23:50:00.000-07:00

Efter vår resa till Guinea Bissau och vilodagen borde jag varit utvilad och pigg men på tisdagsmorgonen kände jag mig ganska vissen. Under dagen blev jag allt sämre och fick gå och lägga mig under täcket. Aminata envisades med att vi skulle åka till Doktor Jones, så Jens tog med mig dit. Tur var väl det!

Jag hade blod, äggvita och vitablodkroppar i urinen. Först misstänkte han att jag hade njursten så det blev ett ultraljud gjort. Det fanns inga stenar så då fortsatte undersökningen. Efter en stund kom vi på att jag blivit biten av vad jag trodde var en spindel i Guinea Bissau. Dr. Jones tror nu att det var en liten svart skorpion eftersom bettet var så smärtsamt.

Under tre dagar behandlades jag med antibiotika intravenöst. Jag fick en kanyl i handen men jag behövde inte läggas in på sjukhus. Mina vänliga arbetskamrater Jens och Augustus turades om att skjutsa in mig för behandling och Aminata, Fatoumata och Fatou tog hand om mig hemma. Jens är en riktig klippa i akuta situationer!

Nu äter jag antibiotika i tablettform och känner mig lite bättre. Det är dock långt ifrån 100% bra. På fredag ska jag lämna nya prover och om inte njurarna fungerar tillfredsställande då, rekommenderar Dr. Jones behandling i Sverige.

Ja, ja ... så snabbt kan olyckan vara framme!

En vilodag

2011-05-03T12:06:00.000-07:00

Annandag påsk bjöd våra vänner Sue och Hildred med Jens och mig på en heldagsutflykt på Gambiafloden. En underbar dag med goda vänner,nya kontakter, mycket god mat, sol och bad. Jag höll mig för ovanlighetens skull i skuggan, jag brukar ju älska sol men efter mina besvär vid gränsen kände jag mig inte helt bra.

Jag passade i alla fall på att få både ryggmassage och pedikyr. Oh, vad skönt!

Påsk forts...3

2011-05-03T00:20:00.000-07:00

Lördagen tillbringade vi med släktingar till Familjen Sanneh. Det var en sk.Gammo deras by utanför Kolda. Det var en intressant erfarenhet. Det handlade om koranläsning och att hedra familjens avlidna men som vanligt vid gambiska fester var det mycket stillasittande och mat. Här följer ett fotocollage.

På söndagsmorgonen bar det av raka vägen hem till Gambia igen. Vi kom hem vid 14 tiden och fick en varm dusch och en skön eftermiddag under mangoträdet.

Påsk forts...2

2011-04-30T00:47:00.000-07:00

Fredagsmorgonen bjöd på några svala timmar innan hettan satte in. Inne landet är det kring 40 – 45 grader. Innan frukost tog vi en promenad till skolan som just nu inryms i en gammal lagerbyggnad. Den nya skolbyggnaden, med två klassrum, ska öppna inom kort. Eleverna stod uppställda utanför när vi kom och hälsade oss välkomna med sång. Språket i Guinea Bissau är kreol, en variant av portugisiska, landet har ju varit portugisisk koloni.

Rektor hade ställt fram kartongen med våra gåvor och ville att vi nu skulle visa dem för alla närvarande. Det är lätt att glädja den som inget har.

Efter många tal och besök i den nya skolbyggnaden gick vi tillbaka hem för frukost. Något som slog mig som kontrast mellan Gambia och Guinea Bissau är placeringen av skolan. I Gambia ligger ofta skolan i utkanten eller utanför byn. Här läggs skolan mitt i byn och är tillsammans med vårdcentralen den finaste byggnaden.

Efter många besök i olika hem och kramar och kindpussar var det dags för oss att åka vidare. När vi åkte genom byn var skolbarnen på väg hem. Alla hade två pennor och ett sudd i handen. Det är nog den bild som kommer att finnas kvar hos mig tillsammans med den generositet och glädje som fanns i byn, trots fattigdom. På vägen till Canquellifa hämtade vi Alhajis syster i Gabu som är den största tätorten i området. Hon följde nu med tillbaka dit och där fick vi mat innan vi gav oss iväg mot den senegalesiska gränsen.

Guinea Bissau är ju vida känt för sin narkotikahandel, framförallt kokain. Landet är i princip helt laglöst på det området. Detta kom att drabba oss på ett helt oväntat sätt. Hittills hade vi ju inte haft några problem med att ta oss över några gränser, biståndsarbetare respekteras. Nu råkade vi ut för en tulltjänsteman vid gränsen till Senegal som aldrig hade hört talas om vad NGO är. Detta trots att han hävdade att han rest i både USA och i Europa. Tro det om man vill!

Han bestämde sig för att vi var knarksmugglare och behandlade oss därefter. Vi skulle få åka vidare om vi betalde honom och det gjorde vi ju inte. På det området är Alhaji och jag lika envisa! Vi tvingades stå ute i solen i eftermiddagshettan i två timmar medan allt bagage och vår bil genomsöktes och när han ingenting hittade blev han allt mer irriterad. Alhaji envisades dessutom med att titta på vid all genomsökning för att de inte skulle lyckas placera något. Till slut dök den unge tjänstemannens chef upp. Han visade sig vara bekant med NGO:s men var även god vän med Alhajis chef Mr. Touray regionsdirektör i region 5. Vi blev snabbt släppta med en ursäkt men då hade jag redan hunnit bli sjuk.

Inne i bilen med AC kände jag mig lite bättre och vi bestämde oss för att fara vidare ner till Kolda i Senegal och tillbringa natten hos andra släktingar.

Fortsättning föjer…….

Påsk forts....

2011-04-29T12:16:00.001-07:00

Den första natten tillbringade vi i huvudstaden Bissau, hemma hos Alhajis bror Jana som är medlem av National Assambly. Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans med god mat och trevligt sällskap.

Tidigt på morgonen, när det ljusnade, gjorde vi oss i ordning för dagens etapp. När jag duschade fick jag ett bett i vänstra foten. Det gjorde otroligt ont och jag tyckte att det såg ut att vara en spindel. Alla skrattade och sa att spindlar inte bits så jag gjorde det rent, det svullnade lite och så var det inte mer med det.
Vi besökte National Assambly och fick träffa talmannen.

Mannen till vänster är Riksdagens talman. Han var mycket stolt över att få en besökare från Sverige.

Därifrån fortsatte vi till ministeriet som är ansvarigt för vägarna och träffade Samba, nästa bror. Där arbetar förnärvarnde ett svenst team som rådgivare.

Det var gott och väl lunchtid när vi äntligen kom iväg mot Caquellifa, den lilla by vid gränsen mot Guinea con Acre som var vårt mål.

I den här byn, som kändes som världens ände, bor Alhajis mamma. Jag förslog att hon skulle flytta ner till huvudstaden där hennes söner bor men det vill hon inte alls. Här placerade min man mig och här ska jag dö, var hennes kommentar.

Guinea är ju ett land som varit i krig och det märkets verkligen. Många vägar var knappt farbara men uppbyggnad pågår här och där. Bl.a har det byggts bro över de två stora floderna. Bro där man betalar vägtull, mycket smidigt. I huvudstaden Bissau byggs det också för fullt och de är mycket förtjusta i stora byggnader.

Syftet med resan var i första hand att hälsa på Alhajis mamma. Hon hade aldrig träffat Alhajis yngsta dotter Mariama så det blev stort pusskalas.

Men...vi visste också skolan i Canquellifa har det mycket svårt så vi hade lyckats samla ihop materiel till dem. 220 elever i två klasser och två klassrum. Regeringen betalar bara två lärare så för att göra undervisningen lite bättre betalar Alhajis bror Jana ytterligare en lärare ur egen ficka.

Lycka kan vara en fotboll!
Kvällen avslutades med att vi satt på verandan tillsammans med många bybor. Alhaji satte på en musikvideo i sin Laptop. Det blev mycket uppskattat och ingen ville gå och lägga sig. Barnen somnade ute på madrasser och fick senare bäras in. Ett annorlunda liv men en mycket rogivande kväll!

Fortsättning följer i morgon!

Påsk

2011-04-28T05:51:00.000-07:00

Under påskledigheten passade vi på att besöka Guinea Bissau. Alhaji, hans döttrar Aminata och Mariama samt jag lånade en av FIOH bilarna för en 4 dagar lång semestertripp.

Innan vi påbörjade resan besökte vi Guinea Bissaus ambassad här i Gambia för att få veta om jag behövde visum. Gambiska medborgare behöver inte det för de tillhör ECOWAS, som är Västafrikas motsvarighet till Schengenavtalet. Biträdande ambassadören sa att det behövde jag inte eftersom jag har arbets-och uppehållstillstånd i Gambia. Däremot skulle vi ha en innehållsförteckning på vad vi hade med oss i bilen stämplad av ambassaden, så det fixade vi på onsdagsmorgonen innan vi gav oss av.

Vid lunchtid onsdag 20 april lämnade vi Gambia via Madina Bah och Seleti. Vi fick inga problem alls vi gränsövergången trots att gränsen officiellt är blockerad av långtradarchaufförernas fack. De är trötta på alla poliskontroller i Gambia där de måste betala mutor. För att ta sig från den södra gränsen till den norra gör de av med ca. 3000 Dalasi (750 skr). Jag kan förstå att de protesterar. Det visade sig vara bra att åka i en NGO (None Government Organisation) bil.

På den här restaurangen i Ziganchour, Senegal intog vi vår lunch innan färden fortsatte mot Guinea Bissau. Inte heller nu var det några problem med att passera den senegalesiska gränsen. Vi visade bara våra papper och for vidare. Men...

Nu var det slut på turen för immigrationskontrollen i Guinea Bissau sa trvärt stopp. Betala 50 000 Cefa eller åk tillbaka till Ziganchour och få ett visum, inga protester hjälpte. Aldrig att jag betalar ett öre i mutor i synnerhet inte när man åker i NGO-bil, allstå tillbaka till Ziganchor. Den senegalesiska tullen var mycket hjälpsam och gav oss råd om hur vi skulle bära oss åt och berättade att vi måste vara tillbaka för kl. 18.00 för då stängs gränsen.

Väl i Ziganchour fick vi hjälp ganska snabbt,med afrikanska mått mätt, så vi hann med en kvart tillgodo. Visserligen kostade visumet 15 000 Cefa men det var ju ärliga pengar.

Fortsättning följer...

Sköna stunder

2011-04-16T12:52:00.000-07:00

Den senaste veckan har det börjat lugna ner sig lite på jobbet. Siv, vår ordförande var den sista gästen som kom ner och hon åkte hem för en dryg vecka sedan.

Under veckan som gått har jag hunnit slutföra allt som samlats på skrivbordet, komma ifatt med alla rapporter, slutföra den ekonomiska rapporten till FTI (Fast Track Initiativ) och gå över vår egen budget. Det ser bra ut!

Idag har jag tagit en helledig lördag, jag kan inte minnas när jag gjorde det sist. Jag passade på att få håret klippt och tona det lite. Sedan åt jag luch på Kunta Kinteh beach bar, en mycket god kycklingsallad. Till sist blev det en två timmar lång promenad på stranden.

Barnbarn

2011-04-15T13:28:00.000-07:00

Lördagen den 2 april 2011 blev jag farmor till en alldeles underbar liten pojke. Tack Erik och Anna för detta lilla underverk. Nu känns det extra svårt att vara så långt borta. Jag får trösta mig med lilla John som ni ser på bilden nedan. Han föddes samma vecka och är son till vår vakt Francis och hans fru Anna.

Båda gossarna vägde 3,5 kg.

Utbildning i Basse området 21 - 25 februari

2011-03-01T11:17:00.000-08:00

Söndag morgon skulle alla tre teamen ge sig av till sina respektive områden för att under måndagen och tisdagen genomföra sista workshopen i SEGRA del 1, dvs. den del som handlar om de ljud som finns i alfabetet. På lördagskvällen fick jag besked att Fatoumata var sjuk och troligtvis inte skulle kunna följa med Amadou till Soma. Snabbt bestämde vi att Aminata skulle ersätta Fatoumata och att jag skulle ersätta Aminata i Basseområdet, tillsammans med Kebba och Cherno. På söndagsmorgonen var hon ännu sämre så sagt och gjort.

Under veckan som gick blev Fatoumata allt sämre trots att hon bytte antibiotika svullnade halsen mer och mer och på onsdagen fick de lov att punktera en halsböld på henne och redan på fredagen var det dags igen. Idag tisdag en dryg vecka senare börjar hon hämta sig.

Även om resan till Basse kom lite oplanerat för min del så fick vi en riktigt bra vecka. Vi följde upp de resultat som vi fick på den diagnostiska testen och intervjun som vi hade med alla lärare i slutet av januari. Det blev ganska högljudda diskussioner när frågan om varför vissa hade så bra resultat medan några få inte visade några framsteg alls, kom upp. Till slut erkände flera av dessa att de inte undervisar i läsinlärning regelbundet.

Under våra klassrumsbesök diskuterade vi vidare med de lärare som tyckte att deras resultat var felaktigt, endast ett par stycken som tur var. Vi bad dem göra en repetition av alla ljud, de hittills lärt in, medan vi lyssnade. Vissa lärare har mycket svårt att uttala ljuden och vill inte erkänna detta.Då säger naturligtvis eleverna också fel och vi markerar ljudet som fel. ABSOLUT NÅGOT SOM VERKLIGEN FICK UPP ÖGONEN PÅ LÄRARNA! Nu lovade de samarbeta och lyssna på varandra så att det ska bli rätt i fortsättningen.

Ett av de allra största glädjeämnena under veckan var de fina grönsaksodlingar som börjar växa fram i våra byar. Tabajang har ju varit på gång en tid men nu har även Sare Jawbeh kommit igång ordentligt. De planterar också levande staket runt det trådstängsel de fick förra året och en av de fyra sidorna var helt klar. Dessutom är en liten bananplantage på gång.

Så här fint kan det se ut. I flera av våra byar är man nu inne på sin andra omgång den här säsongen.

Independence Day 18 Februari 2011

2011-02-28T12:40:00.000-08:00

Fredagen den 18 februari firades självständighetsdagen för 46:e gången.Gambia blev ju självständigt 1965.

Marie, Frida, Ingela, Dan och jag började dagen med att åka ner till den förläggning intill stadion där alla elever från de olika regionerna var inhysta. Den här dagen tävlar skolorna mot varandra i friidrott ungefär som vårt Skol SM. Alhaji är sports coordinator för region 5 och erbjöd våra praktikanter att delta i dagen tillsammans med teamet från hans region.

Samling på förläggningen för transport in till huvudstaden Banjul. Där ska ett marschpass genomföras.

Visst är de fina i sina skoluniformer.

Utbildningsministern i vit klänning och Banjuls borgmästare i framkanten. Ingela, Dan och jag blev placerade på hedersläktaren alldeles intill borgmästaren. Som vanligt i Gambia börjar ju inte program när det är tänkt att det ska. Det skulle starta kl.7.00 men då hade vi inte ens lämnat förläggningen och tur var väl det för alla hedergäster var mycket försenade och vi kom igång vid 10.30.

Efter allt detta firande var det dags för en liten tupplur hemma på soffan innan det var dags att ge sig iväg till Independence Stadium för att titta på tävlingarna. Något som vi alla fann stort nöje i. Vi blev försedda med VIP biljetter och fick sitta på läktaren tillsammans med Utbildningsministern, Ministern för Ungdom och Sport, Permanent Secretary m.fl. Region 5:s ledare hade blivit utan träningsoveraller och kände sig mycket nere kvällen innan. De fick då varsin FIOH T-shirt och fick sedan låna overaller som vi har kvar sedan det allra första firandet av 1:a Maj. Något som blev mycket uppskattat och uppmärksammades av alla närvarande.

Alhaji förbereder sina deltagare i trebenskapplöpningen.

Prisutdelningen skedde alldeles innan det blev mörkt med Region 2 som överlägsen vinnare. Ingela, Dan och flickorna gav sig för dagen men jag fortsatte till förläggningen för att fira tillsammans med eleverna. När jag kom hem vid 11 tiden på kvällen var jag riktigt trött och sov gott hela natten.

Fler besök

2011-02-27T02:55:00.000-08:00

En av de allra roligaste uppgifterna vi har här på FIOH är att ta emot praktikanter och andra besökande.

Här har Dan, Ingela, Peter, Solweig, Frida, Marie och jag stannat till i Tanje för att titta på Randis hus som är under uppförande. Sedan fortsatte vi ner till Sanyang där vi tillbringade dagen på stranden.

Besök av personal från Världsbanken

2011-02-27T02:34:00.000-08:00

Här händer så mycket just nu att det är svårt att hinna med att dokumentera allt. Lördagen den 12 februari fick vi besök av Mrs. Aigli Zafeirakou som är Education Specialist på Världsbanken. Hon ville gärna se en Workshop med SEGRA, vårt läsinlärningsprogram, och därför flyttade vi fram Workshop 5 i Sotokoi. Det blev en mycket lyckad dag och när hon tackade för dagen med orden "Ditt team är unikt i Gambia" kändes det i hela kroppen.

Aiglis uppdrag i Gambia var att hjäpa till med att lägga upp ett pilotprogram för läs o skriv på de lokala språken. På måndagen skulle de ha små provlektioner och hon bad att få låna Kemo som observatör och att han skulle bedöma den pedagogiska delen. Bra betyg åt honom!

Praktikanterna Frida och Marie, som kom den 10 februari från Strömstads gymnasieskola, deltar med liv och lust i Workshopen medan Amdou hjälper Buba Camara som är ordförande i Gambia Teacher's Union region 1.
Det finns så mycket glädje och engagemang i vårt arbete, Kemo skämtar med deltagarna. Ett klassrum i de skolor som vi utbildat kan nu se helt annorlunda ut. Borta är de trista smutsiga väggarna och lärarens och barnens arbeten visas upp.

Avskedsparty i region 5, 4 februari 2011

2011-02-09T05:55:00.000-08:00

Adjö Mr. Suwareh och välkommen Mr. Tourey!

På fredagsmorgonen pratade jag med Modou Sanneh på utbildningsdepartementet, han lovade mig att han skulle ordna skjuts åt mig eftersom han själv fått förhinder och inte kunde åka till JanJang Bureh, eller Makati som lokalbefolkningen säger. Redan efter några minuter ringde han tillbaka och sa att jag skulle få åka med Adison på PCU tidigt på lördagsmorgonen. Så blev det inte för min goda vän Mariama Suwareh, gift med regiondirektören, ringde på fredagförmiddagen och ville att jag skulle åka med henne redan kl. 13. På så sätt fick jag en extra dag där.

Det är lördagsmorgon och Kumba är i full fart med att göra sur mjölk till frukostgröten. Då har jag redan hunnit få kaffe på sängen av buspojkarna Omar och Amadou.(Mariamas söner)

Festen började redan på morgonen och kom att pågå ända till sena natten. Vid sådana här tillfällen är det brukligt att man slaktar en tjur. Omar (till höger) vägrar att äta något som helst djur efter getslakten under Tobaski.

Det var mycket trummande, xylofonspel, visselpipa och sång och dans under hela dagen.

Som vanligt, här i Gambia, kan man ju inte titta på ett program och se när saker och ting ska börja. Det börjar när det börjar! Strax före mörkrets inbrott samlades alla på fotbollsplanen utanför Armitage Senior Secondary School för hyllningstal och fler uppträdanden från Mothers club ute i byarna.

Skolorkestern tar emot hedersgästerna, som kommer åkande i bil ekorterade av motorcyklar trots att avståndet från Regionkontoret där vi bodde bara är 200 m.
a href="http://4.bp.blogspot.com/_yR4E-dLTRXA/TVKsXcaOZ6I/AAAAAAAAA1w/JY19ixlqi6E/s1600/Avskeds%2Bparty%2Bf%25C3%25B6r%2BMr.%2BSuwareh%2B5%2Bfeb.%2B20011%2B090.JPG">

Adama Jimba Jobe, director for Sience and technology, och Mariama Suwareh sitter på läktaren under det flera timmar långa programmet.

Under kvällens lopp sjöng och dansade många grupper från olika byar och det handlade om hur mycket de uppskattat Mr.Suwareh men att de var glada att en så bra man som Mr. Tourey efterträder honom. Medan kvinnorna sjunger och dansar ska familjen till den som sången handlar om dela ut pengar till de som uppträder oftast 5 Dalasisedlar. ca. 1,25 SKR. Till slut sjöng de ockå för Alhaji som hade hand om arrangemanget och då fick jag se till att sedlarna delades ut. KUL!

På söndag vid lunchtid var det dags för hemresa, en bilfärd på ca. 5½ timme. Med mig hade jag fantastiska minnen och mycket glädje. Det som jag minns allra bäst är hur kvinnorna, på regionkontorets nya fina lodge, lagar mat över öppen eld direkt på marken. Trots att mycket pengar lagts ner på de fina byggnaderna har det inte byggts något riktigt kök.

Mulet och grått

2011-02-09T00:46:00.000-08:00

Idag är det ritigt mulet och grått, något som är ovaligt för Gambia så här års. Jag frös efter morgonduschen så jag fick ta på en tröja.

Igår gjorde jag en liten utflykt till Sotokoi och Tumani Tenda för att förbereda dem inför besöket från Världsbanken. På lördag genomför vi en Workshop i Sotokoi och tisdag nästa vecka ska de besöka Tumani Tenda. På vägen hem ringde vice direktören för Curriculum, Mrs.Isatou Nyang, för att samordna transporten för våra celebra gäster under helgen. Jag blev också inbjuden på kaffe på Sheraton för att få prata i lugn och ro en stund med Helen och Alasia, vi ska försöka passa in det idag.

För övrigt analyserar jag resultaten av uppföljningen som vi gjorde under tiden 17 -28 januari. Vi ville se om det verkligen går att spåra några resultat hos eleverna ute i klasserna nu när vi är halvägs i utbildningen. Hurra!!! Vissa lärare gör ett fantastiskt jobb och eleverna i dessa klasser klarade nu 80 - 90% av det som vi tyckte de borde kunna. Tyvärr finns det bottennapp också, men inte så många.

Min lilla gäst

2011-02-08T10:48:00.000-08:00

Ända sedan jag kom hit till Gambia har jag haft en liten gäst som dykt upp när jag ätit frukost. Det är en liten vävarfågel som brukar knacka på fönsterrutan när han ser att jag sätter mig vid bordet. Nu verkar han ha försvunnit för jag har inte sett honom.

Vår compound har genomgått stora förändringar och han trivs nog inte här längre. Fågelbaden är borttagna och på taket på volotärshuset sitter det flaggor som ska skrämma bort fåglarna. Jag kan fortfarande höra dem kvittra och sjunga i mangoträdet men det är inte så många som vågar sig fram.

Anledningen till att våra små gäster inte är välkomna sägs vara att fåglarna sprider smitta bl.a denguefeber. Tråkigt är det i alla fall att inte kunna sitta på baksidan och titta på fåglar.

En ledig helg

2011-01-30T13:09:00.000-08:00

Det här är den första riktigt lediga helg jag haft sedan jag kom tillbaka efter jul. I fredags tog jag med mig ett kompendium, som handlar om läsinlärning och diftonger i engelska språket, ner på stranden. Jag promenerade ner till Bungalo Beach strax efter klockan ett. Där åt jag lunch på strandrestaurangen och låg sedan i en vilstol och läste. Klockan sex tog jag en promenad hem igen. Väl hemma läste jag en bra bok och lyssnade på musik. Min digitalbox till TV:n är trasig så jag kunde inte se nyheterna.

På lördagsförmiddagen åkte jag till Elin för att hälsa på henne och hennes föräldrar. Vi beslöt oss för att tillbringa dagen på stranden i Sanyang och hade en riktig latardag.

I morse besökte vi kyrkan tillsammans och sedan fikade vi hemma hos Elin. Hennes hund Gösta är ett riktigt yrväder och han blir alltid uppspelt när någon kommer. Sedan fortsatte vi ner till stranden rakt nedan för Elins hus i Bigeloo och där träffade vi Gunnel och Göran från Falkenberg. Trots att jag haft en så skön och lugn helg känner jag mig trött och ska krypa till sängs tidigt i kväll.

Personalfestlördag 22 januari 2011

2011-01-26T00:02:00.001-08:00

I lördags kväll hade vi personalfest. Permanent Secretary och flera andra nyckelpersoner som vi träffar i arbetet var inbjudna. Aminata hade ordnat med mat från en cateringfirma så att även vår servicepersonal skulle få vara lediga. Sirra som vi väl kan se som huvudansvarig för tvätt och städ på compounden hade dock svårt att släppa taget och kom tidigt på morgonen tillsammans med Fatou, Ami och två kusiner för att se till att allt flöt bra. Fatou gick över lägenheterna, Ami kontoret och kusinerna strök och tvättade. Allt skulle vara tipptopp.
Cateringpersonalen dukar upp.
Dan Mendy, Alhaji Sanneh och Rose Mendy
Lamin Sisay, Kemo S Kinteh och en av våra extra arbetare
Peter Mendy vår vakt ser ganska bestämd ut.
Jens, Alhaji och Malin väntar på gästerna....
medan Aminata vilar sina fötter en stund. hon har lagt ner mycket arbete på att få allt att flyta.
Alfred och Mr. Hydara från PCU (ansvarig för ministeriets byggverksamhet)

Permanent Secretary avtäcker en model av FIOH:s compound. Den är byggd av två praktikanter från GTTI (Gambias Tekniska skola)

Maten var utmärkt och serveringspersonalen proffsig så vi hade den riktigt trevlig kväll.
Dan Mendy med sin hustru och Alladin med sin fru Satu.

Efter uppträdandet av en lokal trumgrupp blev det dans.

Besök från Västerås

2011-01-24T12:56:00.000-08:00

Torsdagen den 13 januari anlände Carina och Kerstin, två av de lärare som skriver SEGRA materialet, till Gambia. De kom för att följa upp det som gjorts hittills ooch för att diskutera framtiden med SEGRA del 2 som kommer att handla om diftonger och ljudstridig stavning.

Redan på fredagsmorgonen gav vi oss iväg till Tumani Tenda i Region 2 för att delta i Workshop 3. Carina och Kerstin har inte haft möjlighet att följa en hel workshop i läsinlärningsprogramet förut. Det blev en helt fantastisk dag. Vi var alla mycket nöjda med vad vi fick se. Kemo och Cherno höll i utbildningen med Aminata som supervisor och de är verkligen säkra på del 1 nu. Det var roligt att få visa SEGRA gruppen vad vi åstadkommit med tanke på allt arbete de lagt ner.

På lördagen for vi ut igen för att följa det avsnitt som vi kallar för Micro teaching. Lärarna visar upp vad de lärt sig hittills och att de kan följa planeringen. Även det här var en riktigt bra dag. Eftermiddagen ägnade vi åt att planera framtiden för SEGRA medan teamet avslutade workshopen i Tumani Tenda.Vi satt på stranden vid Senegambia hotell och hade det ganska skönt medan vi planerade men som vanligt blev det ganska många timmar. Teamet var inte hemma från Tumani Tenda förrän 19.00 och då hade jag också nyss anlänt.

På tisdagen var vi tillbaka i Sotokoi och Tumani Tenda för att göra klassrumsobservationer. Carina och jag besökte bl.a. en åk.1 och det är jag glad för. Carina sa att bara det besöket och det hon fick se där var värt hela kostnaden för resan till Gambia. Den lärarkandidat som undervisade åk.1 gjorde en toppenlektion och ändå var inte den den bästa jag sett. Lärarna i Karantaba cluster i region 5 gör nämligen mycket bra ifrån sig.

Här följer en liten bildkavalkad från dagarna i Tumani Tenda.

Besök av praktikanter

2011-01-23T12:15:00.001-08:00

Den 6 - 20 januari fick vi besök av praktikanterna Karin och My från Risbergska skolan i Örebro. De har varit runt i olika skolor, en privatskola, en missionsskola och en statlig för att se hur elever i förskolan och åk.1 - 3 har det här. Vad har eleverna gemensamt med elever i svenska skolan?

De hann även med att besöka Forest Monkey Park, besöka ett gambiskt hem, bo över två nätter i Tumani Tenda samt sola och bada lite. Personalen där delade gärna med sig av sitt boende och de hade några riktigt bra dagar tillsammans med lärarna där.

Jul & Nyår 2010

2011-01-23T12:04:00.000-08:00

Under jullovet tillbringade jag några underbara dagar i Bratta tillsammans med Erik och Anna. På själva Nyårsafton fick vi strömavbrott och vi fick laga mat på vedspisen. Under några timmar var mörkret lika kompakt som det kan vara här i Gambia och vi tände ljus. Trots att jag hade dåligt med vinterkläder njöt jag av att få känna på kylan för första gången på två år.

Födelsedagsfirande mm.

2010-12-12T18:42:00.000-08:00

I fredags firade jag min födelsedag med tårta på kontoret. Två pojkar som hjälper till i trädgården får äta tårta för första gången i sitt liv. Alfred, som är ansvarig för vår serviceenhet, tar en liten paus.

På kvällen bjöd mina svenska kollegor på fiskbuffé på Mama's restaurang. Innan vi for dit åkte Cecilia och jag till en utställning för att inhandla födelsedagsprsent från min mamma. Det blev detta konstverk i tre delar.

Pålördagen tog vi en liten tur ner till stranden i Kartong. Så här fint ser det ut på den alldeles orörda stranden. Vi bästämde oss för att försöka promenera strandvägen till senegalesiska gränsen men det var för långt och vi fick ge upp.

Efter sol och bad på stranden vid Cape Point tog vi en tur till Botaniska trädgården. Jag gillar verkligen den platsen, där är så rogivande att promenera. Utanför parken ner mot floden ligger ett antal mycket exlusiva bostäder. Det var skrämmande att se hur jorderosionen fått nästan hela trädgårdarna att rasa ner. Ett av husen var nu helt bortom räddning.

Ny skola i Changai

2010-12-10T06:40:00.001-08:00

Under tiden 22 november till 3 december var jag ute på trek. Första veckan var jag i Kaiaf cluster utanför Soma tillsammans med Amadou och Fataoumata. Därefter åkte jag upp till JanJang Bureh för att delta i workshop i Changai, Karantaba cluster. Det var premiär för vår workshop i Changai, skolan öppnade veckan innan. Möbler till rektorsexpeditionen kom medan vi var där.

Skolan i Changai har verkligen förändrats från att jag var där i början av 2009 för att göra klassrumsbesök och möttes av en orm i taket. Rektorsexpeditionen utgjordes då av några stockar under mangoträdet.

Nu är alltså den nybyggda skolan tagen i bruk. Skolan har också fått toaletter, kök och en handpump och därför har de nu ansökt om att få mat från World Food Program.

I slutet av förra året fick de ett staket runt hela skolgården ochrunt detta har de nu satt levande staket. ALLA PLANTOR HAR ÖVERLEVT!! Dessutom har skolan byggt upp en liten handelsträdgård med hundratals trädplantor, mango och cashew. Regionkontoret har varit där och inhandlat plantor till sin nya lodge.

Dessa bilder visar hur viktigt det är att kunna skydda sina odlingar. Changai har nu tillgång till vatten på skolgården och kan därför också vattna ordentligt.
Det är en fröjd för ögat att se den lilla handelsträdgården. För att skydda plantorna mot den starka solen har lärarna byggt ett grästak.

Det är så ljust och fint i de nya klassrummen, synd att sanden gör att det fort blir smutsigt.
Som på alla arbetsplatser är denna utveckling naturligtvis inte möjlig utan en mycket hängiven personal och det har verkligen skolan i Changai. En av lärarna, Mao Mbenke, reser varje dag hem till sin egen by 5 km bort. Han har odlingar där också som måste vattnas och han litar inte på att någon annan gör det ordentligt.
Från ett hål i marken med ett litet grässtaket runt om, har eleverna nu fått dessa fina toaletter. Flickorna berättade att de gick hem till sina compounder för att gå på toa tidigare. de var rädda för att det sas att amn sett orm på de gamla toaletterna. Nu har pojkar och flickor separata toaletter på varsin sida av byggnaden.

Tiden går fort!

2010-12-10T00:50:00.000-08:00

Här har varit en mycket hektisk höst. Jag har inte hunnit skriva på min blogg så mycket som jag skulle velat gjort. Nu har det lugnat ner sig och jag sitter hemma på kontoret.Strax ska vi fira min födelsedag med kaffe och tårta.

Tobaski, 17 november,firade jag i år tillsammans med mina praktikanter Linnea Bergvall och Johanna Henningsson. Vi blev inbjudna till en by som heter Medina Sasita och ligger pånorra banken. Regiondirektören i region 2 Mr. Bubcarr Suwareh med familj bjöd in oss till sin compound.

Det blev 4 riktigt sköna dagar och riktig vila för mig. Det fanns inga myggor där så vi kunde sitta ute hela kvällarna utan att oroa oss.
Inför Tobaski jobbar alla skräddare för högtryck. Hur fattig man än är vill man gärna ha nya kläder till Tobaski. Det händer att folk tar lån precis som vissa gör till jul hos oss.

Vi förbereder oss för Tobaskifirandet genom att besöka Albert Market i Banjul. Linnea och Johanna införskaffar nya kläder.
Första dagen i Medina får Linnea håret flätat.
Tuppen går omkring och känner sig tuffnu när det är dags för att offra ett lamm eller en get.
Mor och dotter i sina nya kläder.
Suwareh Kunda fotbollslag vann matchen med den nya fotboll som de fick av mig.
Mariama som är 12 år har blivit min "nya dotter". Hon vill gärna dela allt med mig under firandet.

Årets yngsta deltagare Ebrahima 2 veckor.

Strandpromenad

2010-11-06T04:48:00.000-07:00

Sista lördagen i oktober tog Cecilia, Linnea (en ev våra praktikanter) och jag en sen strandpromenad. Då hade vi turen att få se en riktigt stor fångst av tonfisk. En av båtarna hade fått ca. 600 tonfiskar, alla kring 3 kg styck, och de hade kämpat hela eftermiddagen med att få fångsten i land. En lastbil skulle komma till stora vägen och hämta det mesta men vi blev erbjudna att köpa några.

Ingen av hade några pengar med men det var inget problem för två av fiskarna följde med oss hem och rensade i vår kap mitt kök. Sedan blev det grillfest på vår compound. Francis som hade vakten hjälpte oss att tända grillen för det är ju inte så lätt för oss som är vana vid att kunna ta till tändvätska.

Dagbok 18 – 22 oktober 2010

2010-10-23T15:53:00.000-07:00

Måndag 18 oktober: När jag sitter i Basse och skriver det här är jag riktigt förbannad. När vi kom fram till Gamtel lodge hade de hyrt ut mitt rum till någon annan redan igår utan att informera mig eller fixa något annat till mig. De skyller på att guvernören beordrat dem att ta emot dessa gäster, men det befriar ju dem inte från att meddela. Alla lodger i Basse verkar upptagna på grund av något statligt som pågår här. De erbjöd mig ett rum på SAFRA Hotel men det är ett ”brutel” d.v.s. en plats dit man tar prostituerade och det är inte säkert för mig ensam där. Till slut lyckades vi hitta ett rum på en förskola som heter Chigambas och sponsras av en svensk grupp. Tyvärr är det inte speciellt rent och trevligt här och när vi kom sprang råttorna över golvet, hu vale!

Jag har just pratat med Alhaji på telefon och han försökte få mig att se det hela ur gambisk synvinkel men det är inte lätt när man är strandsatt långt från all ära och redlighet. Det är mycket svårt att hitta någon bra servering att äta på i Basse så jag brukar ta med mig mat till kvällsmat varje dag. Nu blir jag tvungen att slänga bort den för på Chigambas finns inget kylskåp. Jag får väl helt enkelt köpa lite frukt till middag. Jag som verkligen inte behöver tappa mer vikt just nu!

Tisdag 19 oktober: Klockan är nu strax efter sex på tisdagsmorgon och jag har nästan inte sovit alls. Jag har hört råttorna springa över golvet utanför min dörr och då är det svårt att koppla av. För att överhuvudtaget kunna ligga i sängen blev jag tvungen att offra två av mina omlottkjolar till lakan.

Det ljusnar nu utanför men det är inte alls samma fart på fågelsången som det brukar vara i region sex. Det fanns i alla fall lite vatten i duschen så att jag slipper känna mig smutsig hela dagen.

Tillbaka på lodgen efter en mycket varm dagblev jag glatt överraskad. Personalen här hade städat och bäddat rent. Jag är verkligen glad att de släppte in mig trots att de inte hade sina rum i ordning, de har verkligen gjort sitt bästa för mig dessa två gamla vaktmästare. Det är mer än vad man kan säga om Gamtel. Aminata har just ringt och vi har planerat resten av veckan, det händer saker hela tiden. Just nu oroar hon sig för hur det ska bli med min inkvartering under CCM här i Basse nästa vecka.

Fredag 22 oktober: Idag måste det vara ”Apriksdag” någonstans för det springer apor av alla sorter över vägen hela tiden. Flera stora flockar av babianer har passerat framför oss på vägen från Basse tillbaka till Kombo.

Dagbok 4 – 8 oktober 2010

2010-10-09T11:49:00.000-07:00

Måndag 4 okt. Ja, så är jag då tillbaka i Basse på Gamtel lodge, igen. Det känns lite som att komma hem eftersom jag tillbringade en hel del tid här förra hösten. Då jobbade vi i åtta skolor, i och runt våra egna byar Kiss Kiss och Sare Musa. Nu ska vi hålla till i Jimara cluster där våra byar Tabajang och Sare Jaweh ligger.

Dagen inleddes med volontärsmöte, det allra första för säsongen. Malin Askhamre vår nya volontär på Planning & Reporting unit kom i torsdags kväll, på samma flyg som Aminata. Bo Schmidt, vår Country Director, kom i lördags natt tillsammans med sin hustru Lena. Nu är vi nästan fulltaliga, Cecilia kommer den 9:e okt. Det kändes bra att komma in i invanda rutiner även om det kommer att bli en hel del förändringar. Malin kommer ju att ta hand om en hel del av rapportskrivandet och det känns underbart för då får jag tid att vara med ute i skolorna igen. Under våren hann jag inte med ut i någon av regionerna, visserligen vet jag ju att fortbildarna gör ett bra jobb men jag behöver se det då och då.

Efter mötet packade Cherno, Kebba, Buba (vår chaufför) och jag bilen och gav oss av mot Basse. Amadou och Fatoumata förberedde sig för avfärd mot Soma och Kemo och Abdoulei mot JamJang Bureh.

Klockan var 12.10 när vi passerade Brikama och jag minns att det tog minst 7 timmar förra året att ta sig in till Basse. Vägen är asfaltsbelagd fram till Sibanor nu men återstående sträckan till Soma är mycket dålig. Från Soma till Basse är det nu riktigt bra väg så trots att vi stannade i Soma och åt lunch på restaurang Ramdam tog resan mindre än 6 timmar. Framförallt tjänade vi tid på sträckan Bansang – Basse, där tog det 1 h och 45 min. förra året nu tog det 50 minuter.

Väl framme vid lodgen träffade vi VSO volontären Jimmy som är mycket entusiastisk över att få jobba ihop med Cherno och Kebba. Han gör sitt andra år som volontär och har sett vårt läsinlärningsmateriel användas i skolorna, nu ska han delta i Workshop och lära sig mer om hur man använder det så att han kan handleda i skolorna. Kul!
Nattvakten har redan varit och hälsat på mig och naturligtvis frågat efter Aminata. Han blev mycket glad över att få höra att hon kommer nästa vecka. Alhaji har ringt för att höra att resan gick bra och att jag är på plats, han är väldigt omtänksam.
Innan kvällen var slut hade jag pratat med alla teamen och Aminta och allt känns bra inför morgondagen.

Tisdag 5 oktober: Det är så skönt att vakna i ett luftkonditionerat rum, lyssna på fåglarna och se hur det ljusnar utanför. Miljön här är verkligen avslappnande och jag brukar alltid sova bra, den här gången är inget undantag.
Halv åtta kom grabbarna och hämtade mig och vi for iväg till Tabajang. Kebba hade låtit en skomakare laga mina skor som gick sönder igår, till en kostnad av hela 10 Dalasi.Det är fantastiskt. Hemma skulle jag genast ha slängt dem i soptunnan för att det inte lönade sig att laga dem.

Det tar ungefär 35 minuter till byn och även om vägen är i dåligt skick så var den i alla fall inte översvämmad idag, så resan gick utan några missöden. Det är alltid så roligt att komma till en av våra byar. Jag har ju inte varit så mycket i Tabajang ändå blir jag mottagen med stora famnen. Kvinnorna i köket vill visa hur de lagar mat, eleverna vill att jag ska titta vad de gör i klassrummet och fotografera dem. Det är full fart hela tiden.

Vi har hyrt in två minibussar som kör lärarna till Workshopen för att vara säkra på att de kommer i någorlunda tid. Tyvärr hade en av chaufförerna lite otur idag, han fick punktering och därför kom vi igång sent ca. 9.50.

Cherno och Kebba förbereder dagen.

Workshopen fungerade i stort sätt bra men det finns vissa delar som vi måste finslipa. Jag märker att de har lagt sig till med vissa ovanor nu när jag inte varit med ut på hela våren t.ex. har de slutat hålla koll på klockan och de olika avsnitten drar över för mycket. Idag blev vi tvungna att helt utesluta Miljö (personlig hygien), nu måste vi få in det någon annanstans. De måste också bli lite tydligare på varför man ska arbeta med nyckelord. Samarbetet mellan Cherno och Kebba flyter bra och de är båda lika aktiva och servar varandra med blädderblock och papper som ska delas ut. Det här var deras första gemensamma Workshop utan de andra utbildarna så i stort sätt är jag mycket nöjd.
Jimmy VSO – volontären som var med hade bra synpunkter och han är aktiv deltagare. Det är lite lustigt att en kille som jobbar som lågstadielärare i England kan ha något att lära av våra WS. Vi lär oss ju en hel del av honom också. Det roligaste på hela dagen var när Kebba frågade om gruppens förväntningar och en av deltagarna svarade: ”Min kompis var med i den utbildning ni hade i Wellingara Yareh under våren och nu kan alla hans elever läsa. Han hjälpte mig att planera min lektion som jag skulle visa upp på college och jag fick högsta betyg. Så mina förväntningar är jättehöga!

Lunchen som serverades ”Meat Benejin” var vällagad och mycket god. Jag kommer att gå upp i vikt igen om vi får så här bra mat varje dag när vi är ute.

Tabajang behöver hjälp med skåp i klassrummen så att lärarna kan förvara sin materiel, taket till bantaban är helt slut och eftersom den fungerar som personalrum skulle det löna sig med ett nytt tak innan själva byggnaden tar skada. Naturligtvis tog de också upp frågan om personalbostäder, här precis som i nästan alla byar har lärarna svårt att hitta bostad. Därför byts personalen ofta, ingen vill ju stanna under sådana förhållanden.

Nu är klockan tjugo över tio och jag sitter på lodgen. Det är dålig mottagning på mobilerna i kväll så jag undrar om det ska bli åska. Jag har sett en DVD på laptoppen och nu ska jag snart krypa ner i sängen. Jag sitter i allrummet medan jag väntar på att doften av myggspray ska försvinna ur rummet.

Onsdag 6 oktober: I morse kom killarna klockan 8.00 för att hämta mig. Jag hade redan ätit min medhavda frukost men de stannade för att köpa tapalappa fylld med bönor.

Det är riktigt vackert nu är allt är så grönt. Coosvipporna vajar 2 – 3 meter upp i luften och endast den allra tidigaste av de fyra sorterna har börjat skördas. De gula ockra- blommorna lyser på nästan alla compounder och stora fält av vattenmeloner som snart ska skördas finns i byarnas utkanter. Här och var ser man också calebass och pumpa. Jordnötterna är ännu inte klara att tas in så fälten är fortfarande gröna. Vävarfåglarna är upptagna av sina ungar och flyger träffsäkert in i boet. Det är lika förunderligt varje gång att de hittar rätt.

Vårt första mål var Sare Bojo där vi skulle observera lärarna. Det är ju inte lätt för dem som får besök redan första dagen men jag blev rejält besviken på den som jag observerade, han hade tydligen inte fattat något alls av gårdagen. Den kvinnliga lärarkandidat som fick besök av Cherno skötte sig mycket bättre.

Härifrån gick resan vidare till Koro Jula Kunda där hittade vi skolan ute på lunchrast trots att klockan bara var 10.30, det förstörde hela vårt dagsschema och ändå blev bara en enda lärare observerad. Köket här är byggt av FIOH och taket har takplattor. Jag kan ju inte låta bli att förundra mig över hur man kan tro att detta ska hålla när köket ligger under ett mangoträd. Se bild:

Nästa anhalt var Sare Njobo och även här fanns skador på kökstaket, dock inte större än att vaktmästaren borde ha bytt ut de takpannor som är trasiga. Jag påtalade det för rektor och frågade om inte vaktmästaren fått träning i ur man byter. Det har han men han är så gammal att han inte kan klättra upp på taket!

Här handledde jag en lärarkandidat som var jätteduktig. Allt materiel var förberett och han visste exakt vad som skulle göras. Det märktes också på han åk. 1:or att de tyckte det var roligt i skolan. Även Cherno och Kebba var inte helt missnöjda med sina besök. Tyvärr försöker rektor lura på oss lärare som inte hör hemma på WS, den är ju avsedd för åk. 1-3. Han skickar 4-6 lärare och då kommer ju uppföljningarna att bli helt fel. Vi hade ett allvarligt samtal med cluster monitorn som blev mycket upprörd eftersom även han blivit lurad.

Lärarna fick i alla fall följa med oss till Julangel dit även de tidigare skolorna kom samt Sare Wollom som vi inte hann besöka idag. I Julangel hade vi materieltillverkning under mangoträdet och mycket trivsamma former. Rektor som ju inte själv deltar i WS eftersom han undervisar åk.6 var ändå med och stöttade sin personal. Cluster monitorn kom strax innan vi drog igång och stannade hela tiden. Medan vi åt lunch under trädet kom en liten skorpion på besök. Vi åkte inte därifrån förrän efter klockan 18 och innan Buba släppte av mig vid lodgen hade hunnit bli mörkt. Amdou ringde medan vi höll på att packa ur bilen och de hade nyss kommit tillbaka efter sin dag i den nya skolan i Kaiaff cluster. Jag pratade med alla tre, Amadou, Fatoumata och Kutubou. Fatoumata var trött men mycket nöjd med sin första erfarenhet av att vara utbildare.

Jag har inte lyckats få kontakt med Kemo och Abdoulei i kväll heller!

Torsdag 7 oktober: Vi startade på ungefär samma sätt som igår och vår första anhalt var FIOH – byn Sare Jawbeh. Här har vi verkligen en by med stora behov trots att vi redan ser spår av den verksamhet vi haft i byn finns det mycket kvar att göra. Positivt är att nu när skolan är inhägnad har nästan alla träd klarat sig, några få har fallit offer för termiter och de kan vi ju inte sätta upp några skydd mot. Finns det verkligen inget bekämpningsmedel?

Städningen av skolan lämnar mycket övrigt att önska. När det är så här mycket sand på golven i klassrummen måste det ju inverka menligt på barnens hälsa, särskilt för de yngre barnen som rör sig mycket i klassrummet. Årets stormar har skadat ett av klassrummen och detta bör ses över ganska snart så att skadorna inte blir värre.
Det har ett alldeles nytt fint FIOH – kök men städning och kosthållning behöver förbättras. Kan vi få hit Community Development gruppen eller ska vi ta med Fatou från vår serviceenhet när vi ska ha Workshop här? Det gamla köket i Sare Jawbeh.

Tyvärr upptäckte vi att även rektor här kör med falska kort och skickar fel lärare till träningen, tror han att han ska klara sig undan bara för att de är en FIOH – by? Nytt samtal med cluster monitorn!

Vidare till Sotuma Sere där FIOH just nu håller på med att bygga en skollänga med tre klassrum, ett kontraktsarbete. Vi fick veta att Lamin Jobe nyss varit där men åkt till ett annat bygge.

Två lärare observerades här, inte verkade de ha fått så särskilt mycket med sig från WS så det blev långa samtal med dem. Jag skrev t.o.m. en planering för de närmsta två veckorna åt en av dem.

Hella Kunda LBS blev nästa anhalt och här observerades ytterligare två med lite bättre resultat innan vi for vidare till Bakadaji LBS för att titta på ytterligare två. Rektorn i Hella Kunda kunde knappt läsa de papper han fick.Här är det läge för ett par läsglasögon nästa gång.
Dagens materieltillverkning hade flyttats till Bakdaji eftersom Sare Jawbeh inte tog med sig sina matpengar när de åkte från Tabajang. Bakadaji ligger utmed stora vägen och därför var det lätta att ge dem pengarna, Sare Jawbeh får väl ett nytt försök nästa gång. Det två lärare som fick besök här gjorde relativt bra ifrån sig med tanke på det korta tid som de haft till förberedelser.

Innan vi satte igång med tillverkningen hann vi med att besöka Kossemar LBS och här blev vi riktigt nöjda. Den lärarkandidat som gör sitt andra år höll den bästa lektion hittills. Lärarna från Kossemar fick sedan skjuts av oss till Bakadaji för att delta tillsammans med alla andra skolor som vi besökt under dagen. Dagens materieltillverkning gick mycket lättare, lärarna samarbetade bättre men även vi var mer organiserade för vi såg ju vad som inte fungerade så bra igår.

Clustermonitorn kom på besök idag också. Rektor i Bakadaji kom och tittade till oss med jämna mellanrum och gav också sina lärare en hand, ibland. Det känns kul när vi har tur och träffar på sådana rektorer.

Innan vi avslutade dagen besökte vi St. Georges skola i Basse, som ska vara värd nästa vecka, för att ge dem matpengar. Innan jag hann tillbaka till lodgen var det mörkt igen.

Kemo lyckades hitta en plats med mottagning för mobilen idag så han ringde och rapporterade att det fungerar bra i region 5. De har lite strul med att det är så långt mellan skolorna men för övrigt samarbetar alla bra och de har inte haft någon rektor som försökt luras.

Amadou ringde under kvällen och de har haft en riktigt bra dag och sett flera bra lektiner, de flesta av lärarkandidater. Kansk vi skulle titta på om vi kan inför ett stipendium för den lärarkandidat som är bäst. Det skulle ju också ge oss bra reklam när avslutningsceremonin hålls. Den visas ju alltid i TV och Presidenten brukar delta. Något att tänka på?

Fredag 8 oktober: Regnet öste ner och vi fick hålla oss inne på morgonen, som tur var var det snabbt övergående så redan klockan nio var vi på väg till vårt första mål Numuyel BCS. Här har vi sex lärare som delta i Workshop och vi lyckades hälsa på hos fem. De två kvinnliga lärarkandidaterna som jag observerade hade riktigt bra lektioner. Den lärare som vi inte hann se har em.skift så honom får vi planera in nästa gång, han är också kandidat. Jag träffade honom på skolgården och han berättade om hur han arbetat med nyckelord under vecka och att han elever nu kunde säga hela meningar på engelska. Nästa vecka ska han börja med ljuden och jag visade honom vad han ska läsa i handledningen. En riktigt positiv bekantskap.

Nästa mål var Gambisara LBS här finns det två FIOH byggnader som sattes upp år 2000. Tyvärr har takplattorna på köket och toaletterna nästan rasat helt. Toaletterna ligger alldeles bredvid fotbollsplanen och det kommer aldrig att gå att få dem att hålla där. För övrigt var skolan i bra skick och vaktmästarens söner hade bytt de fåplattor som var trasiga på skolbyggnaderna.

Två av tre lärare här lyckades rätt så bra men den tredje gjorde inget alls. Rektor bjöd oss på lunch innan vi fick åka tillbaka ner i byn Gambisara för att hämta ett däck som vi lämnade in på reparation på vägen upp. Gambisara är en seraholeby och den är riktigt stor, trots det går det bara runt 300 barn i skolan.

Hemresan till Kombo gick på knappt 6 timmar nu när vägen Soma –Basse är så bra.

Semester i Sverige sommaren 2010-09-19

2010-09-19T07:27:00.000-07:00

Sedan en dryg vecka är jag nu tillbaka i Gambia igen. Här kommer ett litet axplock av alla de upplevelser jag hade i Sverige under semestern.

Tre ”unga” damer på väg till Motorungdomsgården i Karstorp, Norrköping för att bevittna vigseln mellan Patrik och Karolina. Min dotter Ida, min mor Siv och jag själv.
Siv och Lennart

Kusinerna Ida, Elin och Emelie.
Vigseln: Patriks son Filip tar sin uppgift på allvar.

Reparationsarbeten på Erik och Annas gård, Östra Brattebäcken Karlskoga.
Far och son sätter upp nya vindskivor på ladan medan Anna kokar de vinbär som jag plockat.
Som nybliven husägare måste man kunna ta itu med det mesta.

Tillbyggnad i Revsand! Anita och Agneta är fullt sysselsatta med att skrapa, putsa och måla uthus och gäststugor medan Lars har tagit sig an den stora utbyggnaden av stugan. Men visst finns det utrymme för lite njutning också, särskilt när solen går ner över Vänern.

Utflykt till Södra Råda gamla kyrka tillsammans med Margareta och Anita.

Terminsupptakt för Komvux anställda hemma hos Sten-Åke och Katarina. Katarina som bara hade 2 veckor kvar till pension bjöd oss på en underbar lunch. Hjälp i köket fick hon av Christina B. & Helen.

Året kräftätning tillsammans med familjen Loyd ägde rum på Sjögärdet. Antalet kräftätare stiger. Här introduceras lilla Mathilde i konsten att äta kräftor.
Cecilia och jag avslutade vår vistelse i Arvika, dit vi kom för medarbetarsamtal med styrelsen, med en konstrunda i Värmland. Bl.a fick vi uppleva Alma Löfs begravning. (Alma Löf är ett museum)

Aminata har anlänt från Gambia och vi hälsade på hos Ida och Manne i Linköping, innan vi for till Motala på 31 och 1 – årskalas.

Anna Eva
Aminata och Annas pappa Stig.

Besök på träskofabriken i Karlskoga. Flickorna, Ros, Alimatou och Aminata hade nog kunnat stanna hela dagen.
När vi besökte Per ute på Sjögärdet fick vi se de levande kräftorna och uppleva den oemotståndliga solnedgången över Alkvettern.
Efter att ha fått se de levande kräftorna måste det naturligtvis även bli lite provsmakning, hemma hos Agneta.

Samrådsmöte för Gambiagrupperna ägde rum i Kristinahamn 4-5 september.
Vår ny Country Director Bo Schmidt och Malin, volontär ansvarig för Planning Unit.

Gästblogg av Linda

2010-07-10T12:30:00.000-07:00

Tänkte skriva en rad och berätta om mina bravader i Gambia. Min vistelse här börjar nu tyvärr lida mot sitt slut och det vore synd och skam att påstå att det inte har varit en mycket händelserik tid. Tvärtemot vad jag hade förväntat mig känns det som om att det mesta gått i hundratio här och jag vet knappt vart jag ska börja min berättelse. Att jag hunnit uppleva så mycket har jag Kristina att tacka för, hon har en högre växel inlagd än resten av landet. Mitt lilla äventyr började dock redan under resan hit då jag blev rånad av två män i Barcelona. Tidigt en morgon, cirka hundra meter från polisstationen, blev jag bestulen på både pass, reskassa, glasögon, mobiler etc. Så det kan gå! Efter några timmar på polisstationen och därefter en heldag på konsulatet fick jag betala dyrt för ett nytt rosa "emergency passport" som konsuln vänligt men bestämt förklarade inte skulle godkännas i Gambia, mao jag skulle inte bli insläppt i landet. Efter ett samtal med försäkringsbolaget bestämde jag mig för att ändå göra ett försök, jag hade inget att förlora.

Efter en mycket nervös flygresa nådde jag äntligen Banjul och på vägen dit mötte jag flera trevliga gambier som förklarade för mig att "in Gambia, there is no problem", och än så länge är jag beredd att hålla med. Alla jag har mött här har välkomnat mig med öppna armar och ett stort leende (och ungefär var tionde även med ett giftermålserbjudande). Den materiella rikedom många saknar här tar de igen i hjärtlighet. Trots att detta inte är min första gång i Afrika har jag både en och två gånger fått omvärdera mitt eget sätt att leva. Plötsligt framstår det som egentligen är viktigt i livet lite tydligare på något sätt. Här kommer en liten lista över saker som jag uppskattat extra mycket under den senaste månaden: mogen mango, ACn i FIOH-bilarna när vi varit ute på trek, att någon pysslar om en och stoppar in myggnätet under madrassen då man känner sig lite klen efter en natt med både diare och uppkastningar (troligtvis något jag ätit men för säkerhets skull fick jag även en kur mot malaria - aldrig känt mig så frisk som nu!), isbitar i drickbart vatten och hör och häpna - den gambiska ölen går inte av för hackor när den är väl kyld, den lättsamma inställningen till att allt löser sig - bara man tar det lugnt och gärna lite ostrukturerat, den skicklige skräddaren som syr upp fantastiska kreationer
- hela personalen på FIOH som tagit hand om mig och hållt mig sysselsatt - alltifrån att ränna till "the ministry of education" i Banjul med nya ansökningspapper, delta i "material production"(det ÄR faktiskt kul att klippa och klistra), mäta brunnar och titta på odlingar, samla fröer till "life fencing" som sen ska skydda skolornas fruktträdgårdar från ovälkomna gäster eller att bli utbjuden till apparken av den harmlösa revisorn, ena dagen gröt till både frukost och kvällsmat och inget däremellan, andra dagen Senegambias pool och en kall juice...det har sannerligen varit en charmig blandning av aktiviteter.

Jag kommer sent att glömma veckan jag tillbringade ute i byarna med Rose och Omar. Minnena från att ha fått äta "deras" mat och ligga på bantaban eller i alkalons hängmatta och lyssna på småpratet sent om kvällarna under den otroliga afrikanska stjärnhimlen någonstans långt in i landet i region sex gör mig alldeles varm. Det ena stjärnfallet efter det andra och jag önskade att livet alltid kunde vara så fridfullt och okomplicerat. Alkalon i en av byarna gav mig en bit mark mellan skolan och sjukstugan... kanske att man skulle bygga nåt där ändå och flytta dit... Visst har jag även stött på "problemen" här i Gambia. Trots att en stor del av befolkningen lever fattigt och saknar utbildning, tillgång till rent vatten, pengar till skoluniformer etc så står det här landet inför många positiva förändringar. När jag varit runt i byarna och mött folk har jag märkt att det på många ställen finns en tro på en bättre framtid, en framtid som inte är lika traditionsbunden utan innehåller fler valmöjligheter än tidigare. Frågor som rör arrangerade giftermål och islamiskt månggifte, försörjningsbördan av "the extended family", omskärelse, jämlikhet, sexindustrin etc diskuteras, även om det är en lång väg kvar så har tankarna väckts. Efter trek-veckan i region fem med Kristina, Kemo och Lamin har jag sett prov på att människor som samarbetar mot ett gemensamt mål lyckas. Efter att minibussen, full med packning och som tur var endast med chauffören i, efter oss på färjan åkt hjälplöst ner i Gambiafloden lyckades folkmassan organisera sig och faktiskt dra upp den! Allt medans vi hjälplöst stod på färjan med andan i halsen. Det är verklig semba(kraft) det och Gambia är full av det! Här är det stora förändringar på gång!

Efter nattens svalkande störtregn som har förvandlat vägarna till hinderbanor bestående av lerpölar, sitter jag här tryggt på vår compound och inser att det är dags att börja packa. Utifrån tränger de nu välkända och typiska afrikanska rytmerna in, de som vaggat mig till sömns om kvällarna och väckt mig varje söndagsmorgon. Det känns lite overkligt och absurt när jag försöker tänka framåt i tiden och inser att jag bara om några dagar är tillbaka i Frankrike och Marseille igen, och då återigen bara för att samla ihop mina saker och säga tack och hejdå. Ibland försvinner tiden så fort medans man långsamt skyndar vidare...

Förstudie i region 5

2010-07-05T00:55:00.000-07:00

Dagbok 28 juni – 2 juli 2010
Måndag 28 juni: Dagen inleddes med packning och kontorsarbete, det var många lösa trådar att knyta ihop innan All Staff meeting kl.10.00 12.00. Mötet var bra och intressant, våra medarbetare har många bra åsikter och ventilerar dem också. Direkt efter höll den gambiska personalen ett ett eget möte precis som de brukar. Då passade Linda och jag på att packa in de sista sakerna i bilen, så att vi skulle vara klara att ge oss iväg.

Som brukligt efter All staff meeting gav vi oss iväg ut på lunch men innan avfärd tog vi ett foto av all personal. Lunchen på Mamas var mycket god. Kemo, Lamin, Linda och jag var sist på plats för vi passade på att ta omvägen till banken för att lösa in våra checker. På så sätt slapp vi trängas med alla andra som skulle ut på trek direkt efter lunch.

Dagens mål var JanJang Bureh för oss fyra. Aminata och Amadou skulle till Soma och Cherno och Kebba till Basse. Avsikten med veckans trek är förstudier inför våra nya workshop-serier. I region 5 skulle Kemo och jag besöka 19 skolor, 10 i Brikamaba cluster och 9 i Karantaba cluster. Ungefär likadant ser det ut för de två övriga teamen. Resan upp gick smidigt men jag var orolig för ett missljud i bilen. Jag påtalade det för vår mekaniker innan vi for men han sa att det var inbillning. Ett däck hade dåligt med luft så vi fyllde luft i Brikama.

Kemo passar på att vila en stund.

När vi kom till Wassu mötte vi regnet och mörkret. Vi var oroliga att vi inte skulle hinna med färjan ut till ön och ville ju helst inte behöva åka i en liten båt över i regnet. Oron var dock onödig för redan innan vi var framme vid färjan hade det slutat regna. Jag tyckte dock att pojkarna inte skulle ta över bilen utan åka tillbaka till wassu där de skulle tillbringa natten direkt. Det är visserligen bara 5 km men de hade ju varit igång hela dagen. Linda och jag skulle sova på den nya lodgen på regionkontoret så vi ringde Alahgie Sanneh som hämtade oss nere vid färjan.

I den nya konferensanläggningen finns en TV projektor som visade fotboll. Ett jättebra initiativ. Folk får betala 5 Dalasi för att se på film eller fotboll men nyheterna är gratis. Efter en välbehövlig paus i våra luftkonditionerade rum åt vi middag i den nya cafeterian och kröp sedan till sängs.

Tisdag 29 juni: Dagen inleddes med ett telefonsamtal från Kemo. När de kom ut på morgonen hade de punktering, så jag tänkte att vi skulle äta frukost i lugn och ro men när jag knackade på hos Linda var hon sjuk. Hon hade åkt en rejäl magsjuka och bestämde sig för att tillbringa dagen på lodgen.

Kemo och Lamin var snart på plats, däcksbyten börjar ju bli rutin nu och de kände redan till verkstaden i Wassu. Dagens mål var att hinna besöka 5 skolor i Brikamaba cluster. Vi ville gärna få med oss cluster monitorn så vi bestämde träff med honom på skolan i Brikamaba. För att spara bensin och tid besökte vi en skola på vägen. Dagen överträffade alla våra förväntningar. Vi hann med 7 skolor………. Och över allt blev vi mycket väl mottagna.

Den nya bron som går från JanJang Bureh till södra banken.

Klockan var nästan 6 när vi var tillbaka på regionkontoret och då hade regiondirektören, Mr. Suwareh, dykt upp så jag blev inbjuden till honom. Linda var lite bättre så hon följde med men fick ganska snart dra sig tillbaka igen.

Mr.Suwareh har fått nytt jobb. Han ska ta hand om Basic Education efter Moudo Sanneh, så i augusti flyttar han ner till Kanifing ( region 1). Det blir ju skönt för honom eftersom hans familj bor där. Han tycker dock att det ska bli svårt att lämna region 5 där han har åstadkommit så stor förändring och trivts så bra. Personalen var riktigt bedrövad och ingen vet ännu vem som ska efterträda honom.
På kvällen träffade jag Saidy Trawally som är ansvarig för läroplanen för koranskolorna. Han tillhör CREDD. Koranskolorna (madrassas) måste nu följa läroplanen och ska undervisa i engelska, matematik och sience. Den elev som väljer att gå på en madrassa ska utan problem kunna byta till en vanlig skola. Mr. Trawally vill att vi ska göra en pilotstudie för att se om SEGRA kan fungera i madrassa. Vi satt ute och pratade hela kvällen. Vi bestämde att vi ska fortsätta diskussionen i september när jag är tillbaka och har hunnit diskutera med SOG.

Onsdag 30 juni: Vi tog det lite lugnt och åt frukost utanför våra rum. Personalen dukade så fint men det var bara jag som fick ner något. Linda hade fortfarande svårt att äta men drack ordentligt med juice och vatten.Linda hjälper till att dra över färjan.

Idag återstod det bara tre skolor i Brikamaba cluster Sare Babou, Jahally och Sare Louba så vi räknade med att hinna till Bouraba och träffa Abdoulei. Vi klarade av Sare Babou på vägen innan vi skulle hämta upp cluster monitorn i Brikamaba. Innan vi kom dit fick vi bilproblem, trots att jag påtalat missljudet för vår mekaniker hävade han att det inte var något innan vi gav oss iväg. Tråkigt att behöva få rätt långt ute i bushen. Avgasröret ramlade i två delar men vi fick tag i en mekaniker i Brikamaba som hjälpte oss att svetsa det. Det tog ganska lång tid så innan vi var klara med skolorna hade Abdoulei fått ge sig iväg på ett annat möte. Linda och jag återvände till lodgen och Kemo och Lamin till Wassu. Vi hann med en liten eftermiddagslur.

På kvällen satt vi ute och umgicks med personalen på regionkontoret och alla andra gäster som var där.

Torsdag 1 juli: Dagens besök skulle göras i Karantaba cluster som ligger på norra banken. Linda och jag tog en promenad ner till färjan och tog en liten båt över. På så sätt slapp pojkarna färja fram och tillbaka och för oss var det ju en intressant upplevelse.

Ingen hade lyckats få tag på cluster monitorn så vi fick ge oss iväg utan honom, tyvärr. Vissa skolor är ju ganska svåra att hitta men det går alltid att fråga sig fram. Vi hade riktigt roligt i bilen, Kemo och Lamin försökte lära oss mandinka.
Vi besökte Demfai LBS, Tabanani, Raneru, Karantaba och Bayaba. I Bayaba träffade vi Alfred och hans team. De satte just på vattnet och Alfred sprutade vatten på jublande skolbarn. Vilken trevlig by det här är, vi blev så väl omhändertagna och visade runt. Trots att det är mer än ett år sedan jag var där på valideringstrek kände alkalon igen mig. När vi äntligen kunde ge oss iväg igen bestämde vi oss för att klara av Njalal också, trots att det var sen eftermiddag. På så sätt hade vi bara två skolr kvar till fredagen och skulle kunna komma hem skapligt tidigt.
Väl tillbaka på regionkontoret hade vi nu en ganska bra överblick över hur många åk.1 – 3 lärare det handlar om så vi satte oss ned med personalen på RED och planerade våra tillverkningsdagar 12 -15 juli. Det är så fantastiskt roligt att samarbeta med dem här, alla vill vara med på ett hörn.

Varje kväll pratade jag i mobilen med de båda andra teamen och i region 4 gick det lika bra som hos oss. Cherno och Kebba hade det lite trickigare i Region 6 men det löste sig när de lät Mrs. Cole vara med och planera. Där kommer workshopsen att vara 19 – 23 juli med en dags uppehåll för 22 July – firande.

Fredag 2 juli: Dags för avfärd från vår bekväma inkvartering. Dagens mål var Fori LBS och Sami Pachonki för vidare avfärd till Abdoulei i Bouraba. Vi planerade att färja över till Bansang och använda södra vägen hem. Direkt efter avfärd från Sami Pachonki fick vi ytterligare en punktering och det var ordentligt svettigt att stå ute i solen och byta däck. Nu började tiden rinna iväg dessutom och vi visste ju att vi inte skulle kunna köra så fort p.g.a. krångel med framvagnen som tilltagit under veckan. Dessutom var det hål på avgassystemet igen men på ett nytt ställe.

Kemo löste det hela genom att ringa Abdoulei och be honom ta sig till Bansang så att vi skulle kunna ha vårt möte medan vi reparerade däcket. Men … ni vet när den lede har gett sig den på att ställa till elände tar det aldrig slut. När vi körde på färjan på södra banken för att ta oss över till Bansang märkte Kemo att de inte förankrat färjan. Han lyckades trots all ta sig på utan skador. Lika stor tur hade inte Gelli – Gellin bakom oss. Färjan trycktes ut från kajen och minibussen åkte ner i floden. Stor dramatik! Som utbildad dykare kände jag genast ansvaret för att rädda eventuella passagerare men som tur var fanns endast föraren i bussen och han tog sig ut genom det öppna fönstret.

Nu iscensattes en stor räddningsoperation för att få upp minibussen ur vattnet. Som ni väl alla vet är ju inte organisation gambiernas starka sida, så det tog sin rundliga tid, men upp ut vattnet kom den till slut i alla fall. Och … hör och häpna den startade igen!

Till slut fick vi däcket reparerat i Bansang, träffade Abdoulei och köpte några bananer för att få något i oss innan hemresan startade. Kemo, Lamin och jag turades om att köra. Framvagnen krängde mer och mer och vi blev trötta i armarna. Cecilia ringde och sa att hon skulle ha maten färdig åt oss för vi var alla inbokade på en konsert med Rose kör på Kairaba Hotell kl. 21.00. Tror ni inte vi fick en punktering till! Jag ringde Cecilia och sa att vi fick ge upp middagen och att vi skulle försöka hinna direkt till konserten.

När vi kom till trafikljuset strax före flygplatsen bestämde jag att Kemo skulle släppa av Linda och mig och vi tog en taxi hem. Kemo körde förbi Lamins hem i Lamin och släppte av honom, käkade lite hemma och hämtade sedan Aminata för att de skulle hinna till konserten.

Linda och jag tog en snabbdusch och sedan körde Cecilia till hotellet och där åt vi en pissa medan vi väntade på att konserten skulle starta. Det blev en lång dag, halv tre på natten var vi hemma och kunde krypa ner i våra sängar.

Snart blir det semester!

2010-06-26T08:58:00.000-07:00

Nu har jag inte skrivit på bloggen på länge. Här har varit fullt upp och det har hänt mycket. Vi har bl.a varit tillbaka hos de lärare som var frånvarande i Sotokoi och Tumini Tenda. I Sotokoi har nu alla fått certifikat. I Tumani Yenda saknas fortfarande två, rektor och en förskollärare. De är ute och reser.

Linda Staaf från Ödeshög har kommit för att tillbringa en månad här hos mig. Hon är kompis med mina barn och har studerat ett år i Frankrike, så hon kom direkt hit. Det blev lite oroligt innan hon anlände för tidigt på morgonen när hon anlände till Barcelona med buss blev hon rånad. På det svenska konsulatet fick hon ett tillfälligt pass men samtidigt fick hon veta att Gambia inte accepterar tillfälliga pass. Hon bestämde sig därför för att åka direkt hem till Sverige. När försäkringsbolaget meddelade att de inte skulle ersätta biljetten till Gambia betsämde hon sig för att trots allt chansa. Tur var ju det! Jag fick tag på en representant för Youth Ambassadors For Peace på flygplatsen och han hjälpte till med pass polisen.

Min kamera har gått sönder och jag saknar den väldigt mycket.Mitt hopp står nu till Erik och Anna som ska åka till San Fransisco i juli. jag hoppas att de kan köpa mig en ny då.

Aladdin vår turistguide satsar nu på lite arbete vid sidan av, han bygger en videoklubb. Vi har varit där och tittat flera gånger och det går framåt ordentligt. Han vill bli färdig till finalmatcherna i FIFA cupen, så att han kan få in lite pengar från presumtiva åskådare.

Det finns massor av barn på Aladdins compound och de är inte det minsta blyga. Alla kommer och vill hålla i handen eller sitta i knät. Till höger ser ni Aladdins båda barn Ami och Ousman.

För övrigt har jag jobbat för fullt med att ansöka om pengar till den utbildningsserie som FTI ska betala till hösten. Vi har åkt fram och tillbaka till Banjul för att träffa ansvariga och diskutera detaljer. Allting har varit lite upp och ner. Ibland har vi varit euforiska när vi lämnat ministeriet och ibland deppade men i stort sätt är vi nöjda. Vi har fått massor av hjälp med ansökan. Nu när vi kommer till utbildningsministeriet hälsar nästan alla och ibland hör jag någon ropa "Hej Kristina! Hur är det?" Det känns bra!

Aminata är en stor tillgång när det gäller kontakter, hon känner folk överallt och kan ordna in oss. Egenligen är det ju nu bara ett halvår kvar på mitt kontrakt, även om jag ev. kan förlänga ett till två år om båda parter är nöjda. Det har tagit hela den här tiden att bli riktigt bekant med alla nyckelpersoner och att se till att inte bli bortglömd i olika sammanhang. Det vore ju synd att redan ge upp det.

Uppföljning i Sotokoi

2010-05-26T12:17:00.000-07:00

Idag har vi varit tillbaka till en av turistskolorna, Sotokoi, för utvärdering. Alla lärare får oförberett ett besök i klassrummet så att vi kan se hur deras undervisning förändrats. Idag fick vi se mycket bra lektioner. Visserligen har vi redan sett en hel del bra där men nu var det ännu bättre. Även den lärare i åk.4 som vi tvivlade lite på tidigare gjorde nu bra ifrån sig. Hans klass var en positiv överraskning. Varje morgon börjar de nu med lästräning i 30 minuter och det har gett resultat, kan jag meddela.
Titta bara hur bra de jobbar med bokstavskorten som läraren gjort till varje grupp. Att kunna ljuda sig fram till, det i deras munnnar så svåra, namnet Kristina är inte dåligt även om det blev med C. Flera elever gav sig på ord med diftonger och kom på att det finns ju inget ljud som låter så! Hur ska jag göra då? Med lite handledning kom de igång och hittade fler bra ord.

Två lärare var frånvarande men de fyra som fanns på plats fick sina certifikat.

Söndagslunch på Sheraton

2010-05-24T04:12:00.000-07:00

Idag åkte Cecilia och jag till Sheraton för att njuta av deras lunchbuffé. Vi kom dit redan vid 11-tiden så vi började med att simma i poolen, läsa och solbada. Klockan 13.00 serverades maten nere på bantaban och vi njöt av alla godsaker i lugn och ro och tog sedan en liten eftermiddagslur vid poolkanten.

På kvällen for vi till vårt gym för en yogalektion. Vår granne jobbar där och han lockade in oss i styrketräningshallen och visade oss några övningar. Vi får väl se om vi kommer att känna oss manade till mer träning.

Strandfynd

2010-05-22T14:21:00.000-07:00

Ibland tar Cecilia och jag en kvällspromenad på stranden. Blåsten svalkar så skönt och vågorna brusar. Vi brukar välja att se solen gå ner över havet. De senaste dagarna har vi gjort ovanliga strandfynd. Hela stranden är full av Portugisisk örloggsman, det är en manet som faktisk kan orsaka dödfall. Detta verkar många gambier helt ovetande om och badar glatt.Idag såg vi en indisk pappa som tog med sin lille son ut i vattnet. Hu!!

Här och där hittar vi även dessa fiskar som verkar ha flutit i land. De ser ut som stora igenkottar och jag vet inte varför så många dör just nu. Kanske tål de inte maneterna? Eller är det så att det är säsong för dessa fiskar just nu så att de fastnar i näten och blir bortkastade.

Botaniska trädgården

2010-05-17T14:31:00.000-07:00

Söndagen ägnade vi åt lugna aktiviteter som t.ex besök på Botaniska trädgården i Bakau.
Trädgårdsmästaren försåg oss med lite nyheter till vår egen trädgård. Här följer en liten kavalkad av allt vackert som vi såg.

Lördagskväll

2010-05-17T14:00:00.000-07:00

Eftersom både Cecilia och jag arbetade hela lördagen var vi riktigt trötta på kvällen. Vi hade hört att det skulle bli Gammo i Sanyang så vi beslöt oss för att göra en utflykt dit. Gammo är en religiös högtid som hålls på olika platser vid olika tidpunkter. Man samlas och läser böner ur koranen hela natten. I samband med detta ordnas också en stor fest och släktingar kommer resande från olika delar av Gambia och från närliggande länder t.ex. Senegal.

Minibussarna (GelliGelli) som kommer fullastade har förtur på färjan så att ingen ska missa den viktiga sammankomsten. Sedan lagas det mängder av mat, som alla på något sätt bidrar till, och det är fritt fram för alla att äta under kvällen.Maten lagas över öppen eld och ibland låg röken tät som dimman vid slaget vid Lützen.
Alla kvinnor vill ha nya kläder till festen och grupperna enas om en gemensam färg som de ska ha men var och en har sin egen modell. Skräddaren jobbar in i det sista med att få kläder färdiga.Två unga grabbar erbjöd sig att visa oss runt och berätta om allt som hände så vi fick veta ganska mycket om förberedelserna. Vi orkade inte vänta tills festen drog igång på allvar även om vi hela tiden fick höra att den skulle starta "Soon, very soon" tiden ändrades från 21.00 till 22.00 och 23.00 och då gav vi upp och åkte till en restaurang för att äta middag

Konst och reptiler

2010-05-11T11:48:00.000-07:00

I söndags passade Cecilia och jag på att vara riktiga turister. Förts for vi till Art Village på vägen ner till Kartong. Där träffade vi EBU som har studerat konst i Nederländerna i 6 år. Han har också haft flera utställningar i Sverige.

Här håller han på att bygga upp en liten by enligt gamla mönster och tar emot grupper för utbildning. Bl. a brukar en svensk skola komma.

Jag tycker verkligen om den här platsen, det är så rogivande. Ebu skulle behöva komma till vår trädgård och sätta lite piff på den. Det är fint men bara raka kanter, ingen riktig känsla av lugn och skönhet.

Här efter for vi vidare till reptilparken. Cecilia är som ni ser en riktig tuffing men jag vågade inte ta i en enda orm, trots att guiden sa att världens farligaste orm är den mannen har i byxorna.

På vägen hem stannade vi vid FOOTSTEP LODGE där vi badade i poolen, vilade i hängmattan och åt lunch. Dagen avslutades med ett Yogapass på vårt gym.

Utbildnings möte i JanJang Bureh 2 -7 Maj 2010

2010-05-10T12:30:00.000-07:00

Söndag 2 Maj : Idag gav jag mig iväg ut på trek igen. Den här gången var det dags för CCM (utbildningsmöte) i region 5 och jag var officiellt inbjuden. Det innebär att jag får allting betalt av departementet mitt boende, bensin och mat. Dessutom var vi alla lovade prioritet på färjan från Banjul till Barra på söndagsmorgonen men det fungerade ju naturligtvis inte för andra än ministern och Peramanent Secretary. Vi kom till färjan klockan halv elva på fm. och fick åka på strax efter klockan 15.

Hur som helst vi tog oss till Jan Jang Bureh innan det blev mörkt men inte blev det som vi tänkt oss. Jag hade blivit lovad att jag skulle få bo på den nya lodgen på regionkontoret men där var det fullt så jag blev placerad Bird Safari Camp. Ett mycket trevligt ställe men ganska långt när man inte har en bil att ta sig fram med. Min bil skulle nämligen iväg på ett annat uppdrag. Vi ville passa på att utnyttja våra resurser så Amadou följde med för att avsluta basstudien i region 3 & 5Väl på lodgen blev det dock inga problem för där var fler deltagare och alla hade tillgång till bil så jag blev bra omhändertagen.

I det här tältet ville personalen att jag skulle sova men andre sekreteraren tyckte inte att det var säkert för en ensam kvinna.
Så , i den här hyddan bodde jag.

Måndag 3 Maj: Trots att jag inte sovit särskilt bra under natten kände jag mig ganska pigg, så efter en snabb dusch tog jag en promenad i omgivningarna för att bekanta mig med lodgen i dagsljus. Bird Safari Camp ligger alldeles vid flodbanken och fågellivet är rikt.

Efter frukosten, som intogs i den nya bantaban, samlades vi i den nya konferenssalen som är luftkonditionerad. Liz som är volontär för VSO berättade att hon nu hunnit runt i nästan alla skolorna på den norra banken i region 5, hennes man Peter tar hand om den södra sidan. Hon tycker att det syns var FIOH har varit med sin träning, inte bara på läsförmågan utan också på lärarnas sätt att arbeta.

PS startade med några ord och bön sedan inbjöds guvernören i regionen, att hålla öppningstalet, detta är ju också den officiella invigningen av den nya konferensanläggningen. Utbildningsministern öppnade sedan själva mötet och påpekade att det är första gången som ett sådant här möte kan hållas på ön och att här finns inga titlar eller åldersgränser alla ska göra sin röst hörd så att vi kan få en bättre utbildning i Gambia. CCM riktar ingen personlig kritik, utom när det gäller förskingring, utan är till för utveckling.

Hela förmiddagen, fram till tvåbönen, gick åt till genomgång och justering av minnesanteckningarna från CCM i Mansakonko (region 4). Sedan var det dags för lunch, som var Benejin. Jag äter bara en bråkdel av vad många andra äter. Jag undrar just de får plats med allt. Det är stor skillnad på en konferens här och en i Sverige. Hemma får vi fika, godis och täta pauser, här serveras frukost 8.00, lunch 14.30 och middag 20.00, där emellan ingenting.

Utomhus var det kl.15.00 42 grader och inne i den salen med AC bara 19. Det är som att gå mellan Sverige och Gambia genom att öppna en dörr.

EFANet presenterade sedan vad de kommer att rikta in sig på under det kommande året eftersom ytterligare 11 miljoner USD kommer FTI (Fast track Initiativ) till del under 2010 -2011.

Klockan fyra slås elen av här på ön för att återkomma 19.00 så PS stängde mötet p.g.a. värmen. Middag skulle serveras kl. 20.00.
Tiden däremellan tillbringade jag i en hängmatta nere vid Gambiafloden, tillsammans med några andra deltagare.

Tisdag 4 Maj: Idag tog jag med mig alla mina saker till regionkontoret för jag fick flytta in i det rum som Linda på Peace Corps lämnade. Hos kunde bara delta två dagar för detta är en mycket fullbokad tid för henne, nya volontärer väntas inom kort.

CCM startade med frukost halv nio och vi kom igång 09.15. Peace Corps inledde med en presentation ”Vad är elevcentrerad undervisning?” De åtföljdes av WFP som redogjorde för ett träningsprogram som ska starta. Det handlar om kost, hygien och hälsa och vänder sig till de skolor som får mat från World Food Program. Dessutom redovisades den träning i odling som gjort i samarbete med FIOH för att få fart på skolträdgårdar. Debatten efterkom att handla om själva administreringen av matleveranserna. PS klargjorde att om ingen av de fyra personer som ska finnas på mottagarlista finns på plats ska leveransen skickas tillbaka. Den får inte lämnas på någon grannskola eller på regionkontoret. Den merkostnad som uppstår kommer att dras av på rektors lön, han ansvar för mottagandet.

Sedan blev det Mr. Jallows tur att presentera en utredning som gjorts om kvalitén i Madrassas (koranskolor).Endast 22% av lärarna är behöriga och ändå har vissa undervisat i 25 år. En utbildning har startas på Gambia College men många som fått utbildning söker sig till den vanliga skolan för lönen är mycket bättre där. Ministern klargjorde att Madrassas ska besökas regelbundet, kvalitetssäkras och följas upp. Det som händer i koranskolor runt om i världen får inte hända här. Presidenten sätter landets säkerhet först och kommer inte att tveka om det blir nödvändigt att stänga vissa av dem.

Nuha Jatta från VSO anlände så vi åt lunch tillsammans. Han presenterade sedan ett nationellt volontärsprogram som ska starta till hösten. En radiokampanj är redan igång.

ActionAid blev nästa på banan och därefter var det min tur. Själva presentationen gick bra och de kommentarer som följde positiva men sedan gjorde Mr.Moudo Jeng från CREDIT något helt oväntat. Han drog upp enskilda resultat från den förstudie som pågår, något som upprörde vissa regiondirektörer rejält. Vi blev anklagade för att förvanska resultat och att inte hålla oss till avtalet. Det hjälpte inte att jag försökte lugna ner det hela genom att tala om att det inte är en vetenskaplig undersökning vi gör utan en förstudie för att vi ska kunna se om vår träning ger resultat och att den inte är avslutad ännu och ingen analys har gjorts. Presentation kommer att ske 19 maj. Till slut gav sig Mr. Moudo Sanneh in i debatten och berättade vad som avtalats och debatten avslutades med att Mr. Adama Jobe som vi hoppas ska bli vår samarbetspartner, inom matematik, påpekade att jag överhuvudtaget inte nämnt studien i min presentation eftersom den inte är färdig och att ett datum satts för överlämnandet. Det som skulle debatteras var inte ett oöverlagt uttalande av CREDIT utan den presentation jag gjorde och den var utmärkt.

Trots allt kände jag mig missmodig och ledsen när vi avslutade mötet. Det är inte för att få hugg i ryggen som vi samarbetar med CREDD. Det kändes skönt när Amadou kom tillbaka från region 3 och vi fick tala igenom allt. Han är en klippa och jag hoppas att han vill hålla i redovisningen den 19:e Maj.

Onsdag 5 Maj: Idag var det dags för skolbesöken så vi skulle äta frukost tidigt, allt har fungerat så bra under de första dagarna så jag trodde att det skulle göra så idag också, men idag av alla dagar var frukosten försenad. Kutubo, min chaufför, kom för att se att jag mådde bra. Jag fick mycket backup under morgonen. Alla cluster monitorer kom och talade om att de gärna vill att vi ska arbeta i deras område och att jag inte ska bry mig ett dugg om vad personerna på CREDD säger för de vet inte vad de talar om. Det som gladde mig allra mest var att direktören för region 6 Claudiana sa att ” De som inte arbetar ska hålla tyst och låta er göra ert jobb. Jag ser fram mot mer samarbete och du kan alltid ringa till mig så ställer jag upp.”
När vi väl fått i oss frukost samlades vi salen för att delas in i team och dela ut de skolor som skulle besökas. Samma team som under CCM i region 4. Mr. Jeng från CREDD ingick alltså i samma team som jag och blev tvungen att åka med mig eftersom det planerats för FIOH bilen. Tur för honom att jag inte är långsint!

Vi fick Bansang Senior Secondary School och måste alltså ta oss över till södra banken. Bron är nästan klar nu och de har tagit upp en färja från Farafenni för att transportera materiel till bron. Detta gör att trafiken står stilla långa perioder eller stänger helt. Nu kom vi i alla fall över ganska snabbt och jag bad kaptenen om hans telefonnummer för att kunna kolla hemvägen.

Besöket på Bansang SSS var en ny upplevelse för mig som ju inte arbetar med grade 10 – 12. Rektor är ung och innovativ, han har varit i England och lärt sig en hel del. Nu hade han infört ämneslärarsystem och det fungerade mycket bra. Skolan är byggd 2007 och mycket bra utrustad, stora ljusa klassrum som är väl ventilerade och stora ytor utomhus.

Vi tillbringade nästan hela dagen där, vi var inte klara för avfärd förrän 15.15 så jag ringde färjan , som hade stängt för dagen. Nu fick vi åka över floden i Bansang och ta den norra banken tillbaka vilket innebar att vi fick färja över på andra sidan av ön Jan Jang Bureh.

Efter en snabb, sen lunch satte vi igång med att redovisa vårt arbete i form av en Power Point presentation. Det tog oss hela kvällen, vi gav upp 22.00 och bestämde oss för att göra återstoden nästa morgon.

Torsdag 6 maj: Hela dagen ägnades åt de 15 skolor som fått besök under onsdagen. Innan alla grupper var färdiga var det kväll. Det var roligt att se och höra att de som får allra bäst omdöme är de unga kvinnliga rektorerna, i första hand. En av de äldre männen tyckte att det var tur att de två unga männen i Bansang Senior Secondary School och Palleleh Lower Basic School räddade den manliga äran.
Minister höll sitt avskedstal innan vi avslutade dagen för att vi alla skulle kunna ge oss av efter frukost nästa dag.

Fredag 7 maj: Efter en riktigt god natt startade Amadou, Kutubou och jag resan tillbaka till Kombo. Vi tog med två rektorer som skulle tillbaka till sina skolor. De blir ju kallade till redovisningen. Ministern bad oss alla att försöka hjälpa dem tillbaka till byarna.

Jag var hemma vid halv femtiden så jag fick en riktigt skön och vilsam kväll.

Ett roligt jobb

2010-04-26T12:41:00.000-07:00

FIOH lärarfortbildningsteam har fått i uppdrag av det gambiska utbildningsdepartementet att göra en förstudie på läsförmågan i åk.1 & 2. Gambia är ju indelat i sex regioner, plus Banjul huvudstaden, och varje region delas sedan in i cluster med ca. 8 skolor i varje. Vårt uppdrag är nu att testa alla skolor i två cluster i varje region, allstå minst 16 skolor i varje region. Åtta slumpmässigt utvalda barn i varje åk.1 & 2 ska testas samtidigt som någon av oss har en intervju med berörda lärare.

Förra lördagen kom två av den gambiska utbildningsenhetens anställda till oss för att få utbildning i hur man testar, för att sedan kunna åka med oss ut. Vid lunchtid i måndags gav vi oss därför iväg ut på trek. Kemo, Cherno och Lamin tog med sig Mr. Moudo Jammeh till region 3. Kemo och Cherno ansvarade för lästesterna på eleverna och Mr.Jammeh för intervjuerna med lärarna. Lamin skötte det ekonomiska och allt administrativt arbete. Aminata, Amadou och jag tog med oss Mrs. Awa Saho Jallow till region 5. Aminata och Amadou testade elverna och jag skötte det övriga arbetet. Tyvärr kunde vi inte ge Awa något uppdrag, hon ska visserligen ansvara för läsinlärning i sin enhet men hon har inga som helst kunskaper i ämnet. Nu fick hon följa med och titta på.

Aminata och jag valde att bo på den nya lodgen som regionkontoret i region 5 har byggt. Där blev vi mycket väl omhändertagna. Regiondirektören bjöd oss på middag i sitt hem varje kväll och en kanadensare som ansvarar för brobygget till södra banken samt hans medarbetare höll oss med frukost och kallt vatten. Vi kände oss som riktiga prinsessor.

Brobygget avanserar just nu ganska bra även om den ansvariga ingenjören tyckte att allt går så långsamt här i Gambia. Just nu får man ta färja över floden och det kommer att bli ett något lättare liv för de som bor på ön JanJang Bureh, eller Makati som den också kallas, när den blir klar.
Att köra på färjan är ibland ett riktigt äventyr. Medan vi väntade på att få åka över kom det en militärbil och en fångtransport som naturligtvis skulle åka före oss. Det är svårt att komma i tid när sådant händer.

Resten av veckan for vi runt i skolor och lästestade. Vi började i Brikamaba cluster på södra banken och första dagen hann vi med 5 skolor. Inte en enda elev i 1:an eller 2:an kunde ljuden eller kunde läsa. Awa var alldeles förskräckt. Lärarna kan i stort sätt ljuden och de har fått 1 - 4 dagars utbildning i ett program som heter Jolly phonoics men vet inte hur de ska använda det.Det är inte konstigt, läsinlärning lär man sig inte på så kort tid. Dessutom är Jolly Phonics gjort för barn som har engelska som modersmål och det har ju inte barnen här i Gambia.

Amadou i full färd med att testa en elev. När man arbetar på School Quality Unit får man vara beredd på att jobba på många olika sätt. Ibland finns det inte ens en skola i ordets rätta bemärkelse. Sare Abdou som ingår i vårt byutvecklingsprogran har ännu så länge bara en skola byggd av gräs. Under våren kommer vi att påbörja en länga med tre klassrum. Aminata testar här en liten förstaklassare som blev överlycklig när han fick en blyertspenna och en skrivbok som tack för hjälpen.

Awa hade aldrig sett en skola av gräs tidigare, trots att hon är gambier!

Cherno berättade om en liten flicka i den region där de testade. Hon sa att hon inte kunde skriva när han bad henne kopiera några ord. "Du förstår, jag har ingen skrivbok". Hennes lycka när hon fick en skrivbok som tack går inte att beskriva , sa Cherno. "Imorgon ska jag lära mig skriva," sa hon.

Torsdag och fredag var det dags för oss att ta oss an nästa cluster som var Wasu på norra banken och nu fick vi lite positiv respons. Vi började nämligen i Kuntaur skola där vår regionala utbildare Kebba jobbar. De elever som nu går i åk.2 undervisade han i 1:an och de kunde ljuden bra och kunde läsa några ord men det märks att den nya läraren inte följer upp ordentligt.

På fredagen följde jag inte med ut på testrundan. Jag valde att stanna i Kuntaur för att vara med Kebba och Abdoulei på WS 3. De utbildar alla åk.1 lärare i sitt cluster. Det gjorde att vi i de här skolorna hittade 1:or som faktiskt kunde några få ljud. De har ju nyss börjat. När Aminata och Amadou kom för att hämta mig hade de goda nyheter. De hade varit i Pallol en av våra byar som ingick i den allra första träningsserien förra året. Alla elever i åk.1 och 2 kan läsa alla ljud, ljudenliga ord, korta meningar och kan skriva en liten diktamen. 2:orna har också börjat lite med svårstavade ord och diftonger. Den enda solan hittills, av alla vi testat, med bra resultat men också den enda FIOH skolan som fått träning och är med i testen. Låt oss hoppas att det ser likadant ut i Changai och Tabanani som ingick i samma utbildningsserie.Det här är den lärare som till stor del ligger bakom framgångarna i Pallol. Han är mycket intresserad av läsinlärning och har tagit till sig den metodik som vi har tillhandahållit. De två nya åk.1 lärare som finns på skolan är outbildade, de har just påbörjat en utbildning på halvfart, vilket innebär att de går den på loven. Därför handleder Pa Landing Sanneh dem och hjälper till med läsinlärningen i deras klasser. Vi kommer nu att utbilda honom till regional utbildare.

Annandag påsk

2010-04-07T13:49:00.000-07:00

Av tradition tillbringar många gambier Annandag påsk på stranden om de kan. Aminata och jag tog med oss hennes dotter, dotterdotter och syskonbarn till Sanyang för picknic och bad. Syskonbarnen Aya och Abdou hade aldrig varit på stranden tidigare. Abdou var först lite rädd för vattnet men när vi skulle åka hem ville han inte gå upp. På vägen hem passerade vi tivolit och Abdou ville gärna gå in där. Han har lite svårt i skolan, han går i åk.2. Jag kom på att vi kunde försöka med en liten muta så om han stannar i klassrummet istället för att springa in och ut ska jag bjuda honom på tivoli på skolavslutningen.

Påskfirande 2010

2010-04-07T13:17:00.000-07:00

På påsklovet tog vi lite ledigt. Cecilia, hennes man Rolf, deras son Mårten och jag for ut på Gambiafloden. Vi ringde Abdou i Lamin som ordnade en båt åt oss. Vår guide Abdou tar fram fågelboken för att vara beredd. Tyvärr var vi nog ute lite för sent, trots att vi startade från Lamin Lodge redan klockan 8.Visst ser det lugnt och skönt ut där hon paddlar alldeles ensam i morgonsolen. Detta är hennes levebröd, att ge sig ut tidigt på morgonen och plocka in ostron från banken.
Ostronen ska sedan kokas och skalas, för att senare säljas till restauranger om de är tillräckligt stora. Skalen lämnas att torka i stora högar. Senare hettas de upp i en eld under några dagar och av det pulver som bildas då tillverkas färg att måla husen med. Vår kapten tar oss in i det täta mangroveträsket.Ibland hakade vi fast så att alla fick hjälpas åt att hålla undan grenar.Räkfiske är ett annat levebröd här i trakten.Jag köpte ett kilo levade räkor en dag och kokade. Sedan hade vi räkfrossa på altanen.På väg in i hamnen på Lamin Lodge. Efter en tre timmar lång flodtur och nästan en timmes promenad vid odlingarna längtade vi efter bekvämlighetsinrättningen och lunch.
Några objudna lunchgäster dök också upp, några bra mycket fräckare än andra. Det gällde att hålla i sin lunch.
Riktigt god fisk fick vi in och snabbt gick för en gångs skull.
Det lönar sig att annonsera, det vet vi ju. Här annonserar de olika turistguiderna ut sina turer och telefonnummer.

Vi firar!!

2010-04-05T13:47:00.000-07:00

När Kerstin och Elin gjorde diagnostiskt lästest på åk.3 & 6 i Sotokoi översteg resultatet alla förväntningar. I den förstudie som vi gjorde i november, d.v.s. innan vi utbildade lärarna i läsinlärning, visade det sig att eleverna endast kände igen 5% av ljuden, 13% av orden och 17% av meningarna. Nu klarde åk.6 86% av ljuden, 80% av orden och 96% av meningarna. det måste firas, tyckte vi. En stolt rektor skär upp tårtan som vi haft med oss.

Klassläraren i 6:an Mr. Bojang.

En journalist från Daily Observer fanns på plats för att dokumentera det hela.

Mycket på gång

2010-04-05T13:01:00.000-07:00

Under några veckor i mars hade vi besök från Sverige och tillsammans med alla andra möten som var inbokade hade vi en hektisk tid. Här kommer ett litet axplock av våra besökare!

Vår revisor Sven-erik Ring firar sin födelsedag,tillsammans med goda vänner, på Kim Kombo.

Middagen avslutades med uppträdande av en lokal dansgrupp som var riktigt duktig. Det är svårt att förstå hur de orkar hålla igång som de gör i värmen. En av flickorna som dansade är nog högst 11 - 12 år. En av de andra var nog hennes mamma och man kan verkligen säga att hon har att brås på.

Några skolbesök hann vi också med förstås. Här ligger en av våra elever i åk.6 Sotokoi på golvet och formar ord.
Kerstin testar läsförmågan hos en elev.
Alla sätt är bra utom om de dåliga, eller hur!?!Vår ordförande Siv Kanon har krupit ner på golvet i jeepen för att hålla lockarna på plats. Stora delar av den besökande gruppen har samlats för att äta frukost på Senegambia hotell.
Lite ledigt måste vi ju också ha. Här har Cecilia och jag tagit med oss Kerstin och Siv ned till Sanyang för att njuta av sol och bad.
Sten-Åke och Katarina stannade en vecka extra och därför hann vi med ett besök på restaurang African Queen. Leili har tidigare varit lärarpraktikant i Gambia och Katarina var hennes handledare. Efter att ha varit på resande fot i flera månader hälsade hon nu på hos sin mamma som är ägare till African Queen.

Mera jobb?

2010-03-19T01:29:00.000-07:00

Efter att jag bevistade ett stort utbildningsmöte i Mansakonko, Soma, händer nu saker hela tiden. Mötet pågick en hel vecka och handlar om att man gör en utvärdering av senaste årets arbete i regionen. Alla nyckelpersoner inom utbildningväsendet, med utbildningsministern i topp, deltar.

Vi hörde talas om att mötet skulle bli av och ringde regiondirektören för att få vara med. Han vågade inte ta ett sådant beslut utan hänvisade till Permanent Secretary som är högsta chefen. Honom fick vi inte tag i, så det verkade mörkt. Men..... eftersom vi ändå skulle till Soma området, Amadou och Aminata skulle ha Workshop i en by som heter Darselami, följde jag med. Förhoppningen var att vi skulle få tag på PS så att jag skulle kunna slinka in.

Vissa saker är nog meningen att de ska hända! På lodgen där vi alltid brukar bo när vi är i Soma bodde också Dekanus på Gambia Universitet. Han tog beslutet på stående fot. "Du tillhör college och är här med oss". Sagt och gjort och på så sätt kom jag med på mötet. PS bad också om ursäkt för att de glömt bjuda in FIOH.

Jag lärde mig mycket och fick massor av nya värdefulla kontakter. Därför har jag inte varit med något av mina team ute på trek, den här veckan. All tid har gått åt till att träffa folk i ledande ställning och planera vår framtid. Ordföranden i Gambia Teacher's Union, Mr, Buba Camara och jag har planerat en hel sommarkurs i läsinlärning, 110 lärare förväntas delta. Nästa vecka ska vi söka pengar. Dr. Musa Sowe på Gambia College träffade också Cecilia och mig för att höra om vi kan utbilda lärarstudenterna innan de går ut på praktik. Där ska vi nu sitta ner tillsammans och räkna på eventuella kostnader.

Kemo och Cherno har varit allra längst inne i landet och haft Workshop 2 i Wellingara Yareh. Det är otroligt varmt där och det har sett flera skogsbränder. The Hungry season kommer att bli lång i år nu när värmen kommer så tidigt.
Aminata och Amadou har varit i Darselami med Workshop 3. När Aminata ringde i går kväll var hon riktigt uppåt. De deltagande skolorna Dongoroba och Bureng hade visat upp toppenlektioner när de gjorde klassrumsbesök.

Besök av goda vänner

2010-02-28T13:48:00.001-08:00

Under två veckor har jag haft besök av mina vänner Anita Österberg och Agneta Wästbjörk. Här kommer ett litet axplock av allt vi hunnit uppleva.

Det började med ett besök på Albert Market i Banjul för inköp av tyger och inspiration till modeller som den lokala skräddaren skulle få sy. Det blev en hel del inköpt så vi fick lov att anlita två skräddare för att allt skulle hinnas med.
Här har vi stannat till på en nybyggd markansplats på väg upp till Soma.Presidenten har byggt den i närheten av sin hemby. Den har just öppnat så det var inte många marknadsstånd uthyrda men platsen är mycket välordnad och fin så det kommer nog att bli riktigt bra med tiden.

Besök i Kiang West en Nationalpark på södra banken.

I Tendaba fick vår vän Faye ta med oss ut i mangroveträsket. Vi såg många riktigt stora, grå hägrar och även vit stork.

Besök på den lokala fiskmarknaden i Sangyam. Vi köpte butterfish och åkte sedan hem och stekte den till middag. Riktigt gott!!

En liten glimt av bröllopsyra fick vi hemma på gatan när en familj firade utanför oss. Tydligen var deras compound för liten och då flyttade hela kalaset ut på gatan.

Workshop i Sotokoi. Anita tar del av lärarnas entusiasm.

Lite sol och bad måste man också hinna med när man är i Gambia.
Vackra damer på väg till namngivningscermoni i Kinteh Kunda. De nysydda klänningarna kom väl till pass.
Överfarten med färjan gick hur lätt som helst eftersom vi inte tog med oss bilen.
Lilla Alagie Kinteh sover gott i Anitas famn medan de nyblivna föräldrarna tittar på.

Att arrangera en namngivningscermoni är ett dyrt kalas. Mamman måste ha nya kläder och det räcker inte med ett ombyte, familjen måste visa upp sig. Kemo hade sagt till sin fru att hon "bara" kunde få fyra uppsättningar kläder av honom. Då trädde genast hennes familj in och gav henne ytterligare sex, så hon byter kläder tio gånger under dagen.

Här på min altan på baksidan av huset har vi ätit frukost och middag nästan varje dag. På torsdagseftermiddagen var Anita och Agneta med Isatou på Serrekunda market och då fick jag besök av en apa i mangoträdet.

Mustafas namngivning

2010-02-08T13:32:00.000-08:00

Idag har jag bevistat en namngivning. Kebba Njie, en snickare som vi brukar anlita, fick en son den 1 februari. Bara en vecka gammal blir han nu namngiven. Det kan vara en riktigt stor fest om familjen har råd. I det här fallet dämpas festyran av ett dödfall i samma compound. Kebba tycker att det känns skönt att inte behöva kosta på så stor fest.
Till alla fester här i Gambia måste kvinnorna ha nya kläder. Mamma Binta byter flera gånger under den tid jag besöker namngivningen.
En av de yngsta gästerna, Lilla Buba, visar stor förtjusning när han blir bjuden på frusen Vonjodryck.
Mamma Binta och pappa Kebba

Storasyster Katarina, snart 2 år, är rädd för mig.

Avskedsmiddag

2010-02-07T14:02:00.000-08:00

I kväll gav sig Lotta iväg.Hon slutar nu sin tjänst hos Gambiagrupperna. På grund av nedskärningar från Sida har tre volontärer blivit uppsagda och den första att ge sig iväg var Lotta. I går kväll åt vi en god avskedsmiddag på restaurang Mandarin.

När Cecilia och jag skjutsade henne till flygplatsen i kväll kändes det vemodigt och tråkigt. Snart är det Allan Och Eleonors tur att ge sig iväg. De reser i slutet av februari.

Dagbok 1 – 5 Februari 2010

2010-02-06T01:49:00.000-08:00

Måndag 1 februari: Buba vår chaufför kom tidigt, redan för klockan 8, för att se till bilarna inför trek. Tur för mig! Min bil nr. 6 blev utan AC på väg hem från Sotokoi i lördags kväll. Buba for iväg till en verkstad direkt och sa till mig att Kemo, Cherno och jag skulle ta nr.1 så att vi som skulle långt kunde komma iväg i rimlig tid. Ett bra råd för själv kom han inte iväg förrän halv tre på em. tillsammans med Aminata och Amadou.

När vi kom fram till färjan i Soma vi tretiden såg det mörkt ut, köerna var ofantligt långa p.g.a. en religiös högtid i Senegal. Senegaleserna på södra sidan måste ju över Gambiafloden om de vill till norra Senegal utan att åka runt. Den här gången hade vi tur, en bekant till Chernos mamma såg oss och hjälpte oss att komma fram på en gång. Vi hann knappt att få tag i lite mat, Kemo fick köra på färjan medan Cherno och jag gjorde inköpen.

Just när det började mörkna kom vi fram till Kairo Garden i Kuntaur, det var som att komma hem. De hade t.o.m. gjort i ordning mitt vanliga rum åt mig. Jag skyndade mig att ta en duch för maten var på ingång ganska snart. Medan jag höll på att torka mig försvann elen. Det blev becksvart. Jag fick sitta i skenet av en fotogenlampa och äta middag. Det var riktigt mysigt att sitta på verandan som ligger alldeles nere vi Gambiafloden och titta ut i mörkret och se eldflugorna dansa.

Tisdag 2 februari: Den första som hälsade god morgon var husets katt, han hade sovit utanför min dörr på en pall. Det brukade han göra när jag var här förra året också.

Klockan är nu 17.40 och jag är tillbaka på Kairo Garden efter dagens skolbesök. Jag sitter på verandan och tittar ut över Gambiafloden som stilla flyter fram. Fåglarna kvittrar och flyger fram och tillbaka. Två små apor kommer just in på området för att stjäla lite sötpotatis, de verkar inte rädda alls men när jag reser mig upp flyr de på en gång. De har inte hunnit bli så vana vid människor som aporna i JangJang bureh, ännu.

Dagen har varit bra vi började med att besöka Jallow Kunda som sponsrats av Ljungsbackenskolan i Götene. De vill nu dra sig ur och fortsätta någon annanstans. Jallow Kunda har en holländsk sponsor också och har det mycket bra efter gambiska mått mätt. De har tre skollängor varav två byggda av den holländska sponsorn, tre toalettbyggnader med 6 toaletter i varje, vattentorn med solpanel och just nu håller de på att hägna in skolgården med en mur. Skolträdgården är välskött och fin och en fruktträdgård är på gång, de har planterat bananer, mango, cashaw mm. Vi informerade om att det är den sista leveransen de kommer att få och att den svenska sponsorn nu drar sig tillbaka. Något som gjorde alla mycket besvikna, naturligtvis. Mycket vill som bekant ha mer. Odling av ockra i skolträdgården i Jallow Kunda.

Vårt andra besök var i Madina Wasu, en av de skolor som deltog i vår allra första SEGRA träningen, läsinlärning. Åtta lärare deltog och sex av dessa finns fortfarande kvar. När vi gjorde lästest i november låg Madina i topp. Jag måste medge att jag var skeptisk när vi tog med dem i programmet för rektor gör inte något gott första intryck, men han vinner i längden. Lärarna kämpar på bra här, ingen är helt outbildad, men de har många trainees från college. Kebba Jobe och Abdoulei Jallow våra lokala tränare kommer att ta med dem i sin träning under våren. Det största problemet här är dörrarna till klassrummen. De är inte säkra, trots att det är stål. Öppningarna i dem är för stora så att ungdomar kan klättra in. Många har dessutom trasiga lås. Flera av våra deltagare har blivit av med delar av sin materiel när de lämnat den i klassrummet. Nu bär alla med sig sina saker varje morgon, något som bidrar till att de inte kan ha så stora aktivitetsbord. De här lärarna behöver verkligen få boxar till sina SEGRA kort.Eleverna i Lower Basic school i Madina har knappt några skolmöbler och det lilla de har är i bedrövligt skick. Eleverna sitter ibland på golvet.

Innan vi åkte tillbaka till Kairo Garden gjorde vi ett besök hos Kebba Jobe för att förse honom med lom och tuschpennor samt titta igenom de Workshopscheman som han och Abdoulei ska använda. Abdoulei, som miste sitt enda barn i maj när vi hade utbildning, vänar nu ivrigt på tillökning. De ska ske vilken dag som helst och vi håller alla tummarna för ett friskt barn den här gången.

Det är så lugnt och skönt här på Kairo Garden, just nu är jag deras enda gäst och alla passar upp på mig. Under hösten har de dock haft det ganska körigt. Det har varit många grupper här som stannat länge, allt från en vecka till tre. Flera gånger har de fått lov att säga till enstaka gäster att det är fullt. Det känns dock lite tomt att sitta här på verandan idag. Lilla Genaba som brukade komma och krypa upp i mitt knä har blivit hämtad av sin mamma, som övergav henne förra våren. Jag hoppas verkligen att hon kan ta hand om henne nu, men det är ju ett sundhetstecken att hon bryr sig så mycket att hon hämtar henne.

Onsdag 3 februari: Idag fyller min äldsta son år och jag minns att det var ett oerhört snörikt år när han föddes. Det verkar som om det är detsamma i år. Tur att jag inte är i Sverige för jag tycker inte om att skotta snö. SMS.et som han skickade som svar på gratulationerna talade om att det är nästan en meter snö och mer på ingång. Brr..

Mitt hus i Karlskoga har nu nästan försvunnit i snön.

Idag har vi varit ute på uppföljning i ytterligare två skolor. Kemo och Cherno hämtade mig vid halvniotiden för vidare färd till Tabanani. När vi passerade Changai såg vi att Lamin Jobe från byggenheten var där så vi gjorde ett kort uppehåll för att prata med honom. Köket är snart klar och brunnen är på gång. Det är redan borrat 45 m och delarna finns på plats. Det kommer inte att bli en cistern med solpanel för det finns inte pengar till det, säger Alfred. Istället ska det bli en ny sorts handpump, som ska vara mycket lättanvänd. Hoppas att det fungerar bra, bara att få vatten vid skolan är ju toppen.

I Tabanani hälsades vi välkomna av den nya rektorn, Ami Fatty, en mycket trevlig kvinna. Tyvärr är det bara två lärare kvar av de sex vi tränade, Ebrahima Jallow och Moudo Baldeh. Just nu har Tabanani bara fyra lärare, tre utbildade och en trainee, beroende på att elevantalet sjunker. Det är bara 115 elever i den här skolan, trots att det finns underlag för minst det tredubbla. De skickar helt enkelt inte sina barn till skolan eller låter dem bara komma ett par år. Flickorna gifts bort redan i 5 – 6:an. Vi måste ta med i kontraktet med våra byar att deras barn ska gå i skolan! Många barn springer vind för våg hela dagarna, de går inte till koranskolan heller så det är inte den som är orsaken. Kan det vara de 15 Dalasi per år som ska gå till skolfonden? Rektor skickar inte hem barn utan skoluniform, utbildningen sitter inte i kläderna.

De två lärare som finns kvar från SEGRA träningen undervisar i åk. 2- 3 och 5 – 6. Vi bad rektor se till att de kan ha ljudinlärningen i åk.1 och för de elever i åk.4 som ännu inte kan läsa. Det lovade hon ordna.

I Raneru upplever vi samma besvikelse, det finns bara 2 av de 8 läarae vi tränade kvar. Två har kommit in på college och det är ju bra. Två flyttades för bara en vecka sedan p.g.a. sjunkande elevantal. Vad pågår? Vi bestämde oss på stånde fot för att ringa regiondirektören, Mr. Suwareh, och be om ett möte nästa dag.

Medan vi gick runt och observerade lärarna kom vaktmästaren och berättade att han ersatte den förra vaktmästare, som dog, för ett år sedan. Trots detta har han ännu inte fått någon lön, de har helt enkelt inte bytt namn i pappren och han får inte ta den förres lön. Hur kan sådant få pågå? Vem förser sig med pengarna? Kan det vara så att ”paymaster” som sköter utbetalningarna skor sig? Finns det fler fall?

Medan rektor var upptagen i en annan klass gick jag in och hade sångstund med de 49 förskoleeleverna. ÅH VAD ROLIGT DET VAR!

När vi kom tillbaka till Kairo Garden idag fick Kemo och jag för oss att vi skulle åka båt över till andra sidan floden. Ingen av oss har varit där tidigare. Cherno ville inte följa med för han är rädd för vatten. Kuntaur var under kolonialtiden en mycket viktig hamn och det finns lämningar kvar av denna. Det var mycket populärt bland kolonisatörerna att bygga stora hus vid flodbanken här uppe, det finns några ruiner kvar.
Kemo och jag vid överfarten.

Nu trafikerar lokala båtar överfarten och vi har sett dem komma och gå många gånger när vi varit här, så idag gjorde vi slag i saken. På andra sidan finns en liten väg som leder direkt upp till stora vägen mellan Soma och Basse, du måste förstås passera sju byar först och det tar ca. 50 minuter. Vi ville dock bara göra ett kort besök på andra sidan för det finns inga möjligheter att få med en bil.

Det är stora odlingsarealer på södra sidan, det odlas ris. Vår båtsman berättade att det nyligen varit några ”vita” på besök för att göra en förstudie. De vill öppna färjetrafik här. Kanske är det samma människor som har köpt det enda någorlunda bevarade kolonialhuset som finns kvar här. Det ryktas att det ska bli hotell. Vi såg i alla fall att de börjat tillverka cementblock att bygga av. Några unga män ansvarar för traktorn som används på risfälten.

Efter en mycket god lokal middag satt jag på verandan och tittade ut över floden och på stjärnorna. Det ser ut att vara så mycket mer och starkare stjärnor när inte några gatlysen stör.

Torsdag 4 februari: Idag var det Pallols tur att få besök. Vilken skillnad det var att komma dit nu. Från att ha varit en skola med mycket tråkig miljö, bara utslängd på slätten i ett blåshål, är det nu en välkomnande och trevlig miljö. Staketet har gjort mycket stor skillnad, trots att det inte är helt färdigt ännu, grindarna fattas. Byn har tillverkat tillfälliga grindar så nu kan träd och buskar få stå ifred för djuren. Det är ofattbart, så kort tid och så stor skillnad.

Av de lärare som deltog i SEGRA förra året finns bara två kvar. Som tur är kommer två av de nya att få träning av Kebba Jobe, vår lokala utbildare. Pa Landing Saneh som undervisar i åk.2 gör också sitt bästa för att förmedla sina kunskaper till de nya lärarna. Den killen är fantastiskt duktig. Ramatoulei som också deltog förra våren har just blivit rektor i Pallol. Jag undrar hur det kommer att gå, hon blir nämligen chef över sin man.Min favoritlärare i Pallol, Pa Landing Saneh. Han sprider vårt budskap med glädje och skicklighet.

Under uppbyggnaden av skolan monterades en av dörrarna upp och ned. Detta gör att den faller av gångjärnen. Den lärare som har detta klassrum kan inte förvara något i rummet, det går ju inte att låsa. Hur kunde detta missas på besiktningen?

Changai var nästa mål. Där finns 4 av 5 tränade lärare kvar, dessutom har de fått 3 nya trainees. Skolan har utökats! Bra gjort i en skola som är byggd av gräs. Köket som är under uppbyggnad börjar ta form och brunnen är borrad. Där återstår montering an pumpen. Staketet saknar en sida men den kommer att sättas upp så snart de fått mer stolpar. Departementet kommer att betala en byggnad med tre klassrum, men det kommer inte att förslå långt, de har sex klasser nu och då är det bara åk.1 – 3.

Utanför Wasu finns det en man som tillverkar möbler av strå, bambu. Där brukar vi stanna till och köpa pallar. Jag har köpt en del som jag gett bort i present och Kemo och Cherno handlar ibland om vi har plats. Idag blev vi uppmanade att komma dit för han hade gjort en present åt mig. Det visade sig vara ett mycket fint bord, som kommer att vara till nytta och glädje i min lägenhet.

Vår sista anhalt denna dag var regionkontoret ute på ön JangJang Bureh. Vi ville delge Mr. Suwareh vår intryck från uppföljningen. Det var ett konstruktivt och bra möte och vi passade också på att tacka för lånet av Kebba. Vi meddelade också att vi uppfyllt vårt löfte om att han skulle få hjälp med att hålla en utbildning för åk.1 lärarna i sitt cluster. Tillsammans ska vi nu skicka in en ansökan till Departementet och UNICEF för att be om pengar till utbildning av samtliga åk.1 lärare i region 5. Mr. Suwareh lovade också att han ska lägga ett varmt ord för oss på college. Det gäller att urholka stenen, som ni vet.

På vägen över från ön till södra banken måste man färja med en liten handdriven färja som bara tar två bilar. De håller på att bygga bro där just nu. När vi stod först i färjekön kom en polisbil och en pickup från en buggföretag och bara trängde sig före på färjan och vi fick vänta. Det blev fullständigt uppror bland gambierna, alla grälade på dem. De skämdes tydligen för de vågade sig inte ens ur bilen. Jag hörde hur de andra på färjan fortsatte att gräla på dem medan jag väntade på kajen.

Väl i Soma släppte jag av grabbarna hos Amadou och Buba som befunnit sig i Soma området hela veckan tillsammans med Aminata. Jag tog sedan bilen till Kaira Konko lodge där Aminata bokat rum åt mig. Efter en snabb dusch åkte sedan Aminata och jag till Ramdam för middag.

Fredag 5 februari:
Efter ett kort stopp på skolan i Nema åkte vi raka vägen tillbaka till Kombo. Jag var hemma redan klockan 14 och fick på så sätt lite ledigt. På kvällen kom Alfred och Lotta in till mig och vi satt och pratade en bra stund.

Leverans av förvaringslådor.

Åk.1 i Nema håller på med ljudinlärning.

Dagbok 18 - 22 januari 2010

2010-01-22T23:09:00.000-08:00

Fuladou camp
Måndag 18 januari: Dagen inleddes med heldags – volontärmöte, vilket besöktes av Paul och Anders P. det var bra att två styrelsemedlemmar var närvarande för vi hade många frågor att dryfta. Nu när snart halva styrkan åker hem kommer arbetsbördan för oss tre som blir kvar naturligtvis att öka och det kan inte hjälpas att vi oroar oss lite. Ett av våra viktigaste ärenden var hur vi ska hinna med att få ordning på årsrapporten till Forum Syd och ansökan inför nästa år. Rapporten måste vara klar för respektive enhet innan de ansvariga volontärerna åker hem. Det innebär att Lotta måste ha sin klar senast 10 februari eftersom hon åker hem den 11. Eleonor och Allan har lite mer tid på sig för de stannar till sista februari, vad det verkar.

En annan het fråga var den gambiska personalens löneökning i år. Inflationen förra året var 9 % och den gambiska staten höjde lönerna med 20 %. Lärarna fick dessutom 500 Dalasi rakt av, som betalas ut i form av allowance, vilket innebär att det är reda pengar. Allowance beskattas inte i det här landet. Hur ska vi kunna matcha detta?

Mötet blev kortare än beräknat och det var jag glad för, på så sätt hann jag äta lite lunch ihop med Erik & Nils innan de gav sig iväg till flygplatsen. Kemo skjutsade dit dem och Helena från Gambia öst som har varit på besök i två veckor. Det kändes så tomt när pojkarna åkte hem och jag hade riktig hemlängtan natten innan de gav sig av.

Direkt Kemo kom tillbaka från flygplatsen gav vi oss iväg ut på trek. Vi andra packade och förberedde allt medan Kemo var iväg så det var bara att fylla bilen och köra. Vi valde att starta vår trek måndag eftermiddag eftersom vi skulle iväg ända till Wellingara Yareh som ligger allra längst in i landet på norra banken. (Om du tittar på en karta hittar du det alldeles mot gränsen till Senegal.) Vårt mål denna dag var att hinna till Soma innan mörkrets inbrott och övernatta där. Tyvärr fick vi punktering i Kaiaff så det målet nådde vi inte, men långt efter var vi inte. Kvällen avslutades med middag på Ramdam, det enda som kan kallas restaurang i Soma.

Tisdag 19 januari: Efter en sömnlös natt blev Aminata och jag hämtade av Kemo, Cherno och Amadou. Mitt rum hade fullt av myggor som höll mig vaken, jag tror jag somnade vi 4 tiden och halvsex drog imamen igång. Inte 10 minuter som i Kombo utan han höll på i en timma och tio minuter och sedan var det ju dags att stiga upp.

Avfärden från Soma fördröjdes av däcksreparationen, vi blev tvungna att köpa nytt däck. Men vid halvtio tiden var vi på väg mot BASSE för att träffa regiondirektören. I Gambia kan man inte bara dyka upp och hälsa på i en skola och erbjuda utbildning, allt måste förankras på regionkontoret. Där hade vi inga problem alls. Erfarenheterna av vår utbildning i området under hösten är så goda att vi genast fick ja.

Lunch åt vi på Aminatas restaurang, innan vi åkte vidare till Kiss Kiss för att följa upp höstens program. Vi blir alltid väl mottagna och ompysslade när vi kommer tillbaka till ”våra” skolor. Bantaban som byggs för att fungera som personalrum är snart klar och vi kunde provsitta lite smått.

Resan gick vidare med färja över floden för övernattning på FULADOU CAMP. Ett mycket lugnt och trevligt ställe för oss som tycker om lugn och ro. Det gör inte Kemo han blir nervös och rastlös om det inte är oväsen omkring honom hela tiden. Efter en riktigt god och riklig middag jobbade vi 1½ timma med SWOT – analysen. Tur att jag har en bra bärbar dator!

Onsdag 20 januari: Nattsömnen var mycket god, nätterna är svala här och det går lätt att sova, men oj vad jag frös på morgonen. Det var bara 13 grader! Frukost serverades klockan 8 och sedan gav vi oss av till Wellingara Yareh. Jag tror att jag har sagt att en plats som heter Medina Angalleh är världens ände. Det tar jag tillbaka det är Wellingara Yareh. Två timmar på urdåliga vägar om man nu kan kalla det väg? Vi lyckades i alla fall besöka 3 skolor, vår byskola och ytterligare två som kan vara aktuella att bjuda in. Naturligtvis började vi med vår byskola. Där har de en nybyggd skollänga med tre klassrum och nya toaletter som FIOH har byggt men UNICEF har betalat. Vår miljöenhet har gjort ett bra jobb med skolträdgården och lärare och elever gör en heroisk insats med att bära vatten till trädgården från byns edan handpump. Skolan behöver en brunn och ett kök, utan tvekan!!!

I många av de skolor vi besöker ser vi att antalet flickor i skolan har ökat markant. Detta är dock inte fallet i Wellingara Yareh. Rektorn tror att det kan vara till nytta om jag talar med Mother’s Club nästa gång jag är där. Jag planerar också att tillbringa veckan i byn och sova där, kanske kan det också påverka lite. En annan idé som bollades var att försöka hitta sponsor till en eller ett par flickor som är riktigt duktiga. Detta kan få andra föräldrar att sätta sina flickor i skolan i hopp om att de också ska lyckas få en sponsor. Två flickor på väg till bön.

Vidare till Murre Kunda, en skola 7 km från Wellingara Yareh, som kan vara aktuell att bjuda in. Här var elevunderlaget riktigt bra och ganska jämt fördelat mellan pojkar och flickor. Jag var imponerad av hur antalet elever ökat de sista åren. ECD, förskolan, hade nu 50 elever och åk.1, 49 elever och det ökar stadigt. Antal lärare 4.

Därifrån till Makamasireh där 5 lärare undervisar i tvåskift. Bra elevunderlag och intresserad personal, inom rimligt avstånd från vår värdskola. Här bygger just nu CCF, Church Child founding lärarbostäder. Tyvärr fick vi punktering igen just som vi stannade vid skolan, så Amadou och Kemo fick snabbt lägga på reserven som vi införskaffade i Soma dagen innan. Vi hade tänkt hinna besöka minst en skola till men nu fick vi leta reda på en däcksreparatör och det är inte lätt att hitta i dessa obygder, det kan jag tala om.

Vi hade tur och fick hjälp med vägbeskrivning till en verkstad och medan de reparerade däcket passade vi på att få i oss lite lunch. Det blev lokalt grillat getkött, riktigt gott och slaktaren som utfodrade oss log med hela ansiktet när vi var nöjda och belåtna.

Jag körde resten av vägen tillbaka till FULADOU CAMP, herreguuud vilken väg. Det är nästan som att åka berg och dalbana på Liseberg. Fram kom vi i alla fall strax innan sex och då duschade vi och vilade fram till middagen klockan åtta. Det serverades buffé för en turistgrupp hade kommit under eftermiddagen. Guiden visade sig vara Aminatas kusin och deltagarna svenskar, så vi hade en trevlig kväll och väckte ett stort intresse för Gambiagrupperna, tror jag.
Efter middagen fortsatte vi jobba med SWOT – analysen, att få ihop 5 lärare som alla tycker om att prata är inte lätt. Vi blev sittande fram till elva för att diskutera våra intryck under dagen och idéer som dykt upp.

Torsdag 21 januari: Frukostbuffén serverades halvåtta och vi fick sällskap av Monica från Gamleby som ville veta mer om vårt arbete och Gambiagrupperna. Vi bestämde att hon ska hälsa på mig hemma under helgen för att få veta mer. Sedan var det bara att ge sig ut på dessa eländiga vägar igen.
Idag hade vi ytterligare tre skolor att besöka. Vi började i Kanapeh som ligger ca. 8 km från Wellingara Yareh, vilken fin skola! Den är ganska nybyggd av den gambiska staten men elevunderlaget är dåligt så i dessa stora fina klassrum satt det bara mellan 8 till 16 elever. Byn har byggt upp ett litet kök av lerblock och jag gick in för att hälsa på kökspersonalen, värmen där inne var olidlig. Kvinnorna visade också hur långt de får bära vattnet. Rektor och lärare bekostar själva tillverkningen av lerblock till en lärarbostad för de bor just nu i ett förråd.

Nästa skola var Sakolik Kunda där vi genast fick ett trevligt mottagande av eleverna. Det var dags för lunchrast och när vi kom ut från vårt samtal med rektor serverades de minsta. Här fick varje barn en egen tallrik. Det verkade som om de har en klassuppsättning och så äter en klass i taget. Jag upphör aldrig att förvånas över hur givmilda gambier är. En liten kille på sex – sju år kom fram och erbjöd sig dela sin mat med mig. Detta kan vara det enda riktiga mål mat han får denna dag och ändå vill han dela med sig!

Vårt tredje mål var Sutukoba Lower Basic school , som har 6 lärare, på vägen dit stannade vi i utkanten av byn för att titta på en lodge som byggts av Traveler for peace. Där finns inte rinnande vatten och inget kök men hyddorna är fina och det skulle kunna fungera att bo där en vecka. Sponsorerna brukar komma en gång om året och stanna 5 -6 veckor och kan de bo där så länge så kan väl jag klara av en vecka.
Skolgården i Sutukoba är stor och välskött och de har en fin skolträdgård, kök och lärarbostäder. I den här byn pågick det många nybyggen, det verkar som om det finns någon med pengar i byn.

Nu tog jag över ratten för det är lättare för mig att vara chaufför än passagerare när vägen är så dålig, jag blir lätt åksjuk. Kemo somnade nästan på en gång och det var ju bra med tanke på att vi hade en mycket lång resa framför oss. Vi valde att köra norra banken hemåt. Mitt förslag var att vi skulle ta oss ner till Kuntaur för att träffa Kebba, vår vikarie, och sedan övernatta i Jang Jang Bureh. Jag märkte ganska snart att det inte kändes bra för Amadou, han lobbade för Soma hela tiden. När vi blev ensamma anförtrodde han mig att han inte kan vara i närheten av sin hemby på ön utan att ge sin familj något och just nu har han inte några pengar till det. Vi har ju bott på lodge och då blir det inget traktamente.

Efter drygt tre timmars körning kom vi fram Same, en by där det var marknadsdag (Lumo). Vi var hungriga och törstiga så där tog vi rast och fick i oss lite getkött, Aminata och jag fick också låna toa på en compound. När vi satt inne i ett litet tält och åt vårt getkött kom det in en mamma med två små barn, kanske 1½ och 3 år. Hon gav dem deras mat och den lille killen på 1½ tar genast sin mat och ger lite till sin syster, Aminata och mig. För honom som är så liten är det redan självklart att dela med sig. Jag orkade inte hela min portion getkött och mamman tog gärna det som blev över.

Nästa by var Karantaba, där fick vi tag i vatten och varsin dricka. Kemo körde nu resten av vägen och vi beslöt oss för att försöka hinna med sista färjan i Farafenni över till Soma och tillbringa natten där. Knappt var beslutet taget förrän Dembo ringde från kontoret och bad oss att representera kontoret på ett möte i Mansakonko på fredagsmorgonen. Mansakonko är regionkontoret i region 4. FIOH hade tydligen fått en inbjudan till detta men den har inte hamnat rätt? Nu ringde de till Dembo och frågade vem som skulle komma och hur många. Dembo bestämde sig snabbt för att detta var en School Quality fråga och ringde oss. Tur att vi redan bestämt oss för att sova i Soma.

Ytterligare en rast blev det i Changai, vi var nyfikna på köket som är under uppbyggnad och staketet. Just nu pågår inhägnad av hela skolan där. Jag vet att många hemma i Sverige inte tycker att vi ska hägna in skolorna men vi sätter ju upp stängsel mot vägen vid svenska skolor och gambiska barn är väl inte mindre värda? Changai Lower Basic school ligger alldeles utmed High way. Många skolor har också problem med boskap som kommer in på skolgården och I klassrummen. Jag har själv tröstat en liten flicka som just fått sin enda skrivbok sönder tuggad av en get. Vi har också fått höra om en pojke i åk.6 som försökte hindra en tjur att ge sig på de nyplanterade träden, han blev stångad och bröt benet.Det blivande köket i Changai.

Nästa stopp blev hos Kebba i Kuntaur då killarna passade på att be och få i sig lite attaya (de gambiska männens tepaus). I Wasu bunkrade vi mer vatten och dricka samtidigt som vi hälsade snabbt på några goda vänner från i våras.
Vi kom fram till Farafenni i god tid för att hinna med färjan och hann därför med att tanka. Kemo kom ihop sig med biljettkontrollanten och det är första gången jag hört Kemo arg. Amadou och Cherno höll tyst till att börja med men när Kemo blev förolämpad kunde inte heller de tiga. Det slutade med att kontrollantens chef kom och göt olja på vågorna.

Under resan över floden mörkande det så när vi väl var framme i Soma var vi både trötta och hungriga. En tjänsteman från regionkontoret ville inkvartera oss alla på Moses lodge och de skulle betala men där sover inte Aminata och jag. De röker marijuana och håller igång hela natten upptäckte jag när jag sov där vi ett tidigare tillfälle. Amadou hyr ett hus i Soma så killarna ville sova där och Aminata och jag beslöt oss för att dela rum på Kaira Konko, scoutlodgen där vi brukar bo. De hade bara ett rum kvar. Efter en sen middag på Ramdam kunde vi äntligen duscha och krypa ner i sängen.

Fredag 22 januari: Både Aminata och jag sov som klubbade sälar. Här är det inte så kalla mornar så vi hade en skön stund på verandan medan vi väntade på killarna.

Vi blev bjudna på frukost av regionkontoret, kyckling, pommes frites, sallad och bröd. För mig kändes det mer som lunch. Programmet som vi var inbjudna handlade om att sjösätta de 5 – års planer som gjorts för de olika distrikten i region 4. Vi har ju byar, som vi jobbar med, i fyra av dessa så därför var vi inbjudna att delta. Det hela gick av stapeln på Moses lodge som har en stor bantaba. Alla de högsta hönsen var inbjudna och jag blev placerad vi podiet bredvid guvernören. Aminata, Kemo, Amadou och Cherno satt i främsta raden och vi blev varmt välkomnade och uppmärksammade.

Regionen byter nu arbetssätt och arbetar efter modellen från botten och uppåt. Det är byinvånarna som ska tala om vad de behöver och inte de styrande som ska komma och ge allmosor. En inriktning som ju FIOH ställer upp på helhjärtat efter införandet av vårt byutvecklingsprogram, på pappret i alla fall. Ibland undrar jag allt om inte den gamla inställning ligger kvar och gror.

Vi hörde många fina tal och vackra ord, hoppas att de också kan leda till något. Vi fick också ta emot kopior på planerna för samtliga distrikt och de är ett utmärkt underjag för vår arbete.

Precis som brukligt i Gambia var startade programmet nästan 2 timmar för sent. Därför skippade vi lunchen som avslutade det hela och åkte raka vägen hem. Halv sex steg jag ur bilen trött, smutsig, hungrig och nöjd med veckans arbete.

Besök av Erik & Nils

2010-01-17T20:21:00.000-08:00

Måndagen den 4 januari landade mina söner Erik & Nils för ett 2 veckor långt besök här i Gambia. Det är deras första erfarenhet av Gambia.

Redan på tisdagen tog vi med dem ut på trek till Soma. Amadou och Cherno åkte med Buba, vår chaufför, i förväg till Soma medan Kemo, Aminata, grabbarna och jag stannade till på regionkontoret i region2 och i Sotokoi. Vi förberedde på så sätt de utbildningar som snart ska starta där.

Vi valde att bo på Tendaba lodge som ligger ca.40 minuters resa väster om Soma. Aminata bodde också där medan Amadou, Kemo, Cherno och Buba bodde hos vänner i Soma.

Under veckan gjorde sedan Amadou och Aminata en studie för att kartlägga de skolor som vi ska arbeta i under våren. Vi vet ju redan att "våra" byskolor Darselameh och Nyawurlung ska ingå i utbildningen men vi bjuder ju alltid in några omkringliggande skolor också, dessa väljs ut i samarbete med regionkonoret. Kemo, Cherno och jag gjorde den avslutande utvärderingen av höstens utbildning i Njolfen och Sare Sarjo men omnejd. Vi hade några lärare kvar att observera inför certifieringen. Erik och Nils hängde men runt i byarna den första dagen. Bl.a. besökte vi Sare Sarjo där vi fick se hur arbetet med bantaban gick. Bantaban ska användas som personalrum, det ger bra skugga under varma eftermiddagstimmar.

På torsdagen tog jag ledigt och vi gjorde en båttur ut i mangroveträsket tidigt på morgonen. Vi hade tur och fick kontakt med en bybo som var villig att ge sig av redan i gryningen. Soluppgång över Gambiafloden. Under en 2,5 timme lång färd fick vi se fågellivet bland mangroveträden.

På eftermiddagen tog vår nyfunnevän med oss till Kiang West nationalpark med båt.Där vandrade vi runt till solen gick ned och såg bl.a. babianer. Återesan till Tenadaba skedde på floden i mörkret. Då hoppade en fisk upp, rakt i bröstet på mig. Enligt den lokala sägnen betyder det tur.

Under återstående tid har vi ägnat oss åt dagsutflykter och strandpromenader. På stranden i Kartong såg vi spår av krokodiler och ilandflutna maneter. Där bör man inte bada just nu!
Erik & Nils på stranden i Sangyam. Här drabbades vi tyvärr av dåligt lagad mat och Nils fick tillbringa den sista söndagen med att vila på soffan hemma. Även jag blev lite orolig i magen.

Erik och jag besökte Mai och hennes mamma Nyima i Bakary Sambouya. Nyima gav Erik en tupp i gåva.

Dags för tillagning hemma i köket?

Nyår i Njokolo Koba

2010-01-09T03:25:00.000-08:00

Under Nyårshelgen gjorde Cecilia, Lotta och jag en resa till Njokolo Koba Nationalpark i Senegal, tillsammans med vår guide Aladdin. Den ligger längst österut och gränsar mot Gambia, Mali och Guinea. Resan var ganska lång men helt klart värd den långa tiden i bilen.

Vi gav oss iväg tidigt på torsdagsmorgonen, den norra vägen. Vägarna är mycket bättre i Senegal så vi körde på rätt bra. Strax före halv sju på kvällen var vi framme vid parken. Då fick vi inte komma in, ingen får åka i parken när det är mörkt så vi fick lov att ta in på en lodge alldeles utanför. Det var ingen förlust. Vi hade en mycket trevlig nyårsafton där med mycket god mat. I byn intill satt vi tillsammans med byinvånarna och firade. Strax innan tolvslaget gick vi tillbaka till lodgen och skålade in det nya året med övriga gäster, som bestod av en tysk man och hans guide.

På nyårsdagens morgon hängde vi på låset redan klockan sju för att få vara med och se parken vakna till liv. Vakten hade dock svårt att komma igång. Han kom inte förrän nästan halv åtta och var då så påverkad av det han rökt kvällen innan att han knappt klarade av att skriva in namnen. Han fick ta dem bokstav för bokstav.

Dagen blev i alla fall en fantastisk upplevelse. Vi fick med oss en mycket trevlig ung guide. Inga sällskap får åka på egen hand i parken för det finns över 600 vägar där inne, så det är lätt att komma vilse.Aladdin (till vänster) och vår lokala guide Abdou.

Parken grundades redan för över 50 år sedan men många byar låg fortfarande kvar och byinvånarna livnärde sig på jakt. För ca.30 år sedan beslöt den senegalesiska regeringen att alla skulle flyttas ur parken. De unga männen från dessa familjer utbildas nu till guider i parken. Tyvärr är inte tjuvjakt ovanligt. Djuren lever ju fritt i parken och den är stor och svår att övervaka. I ett hägn fanns en leopardhanne. Han och hans syster togs omhand av personalen sedan mamman blivit skjuten av tjuvjägare. När de ansågs kunna klara sig själva blev de släppta men endast honan klarade av att anpassa sig, hanen kom tillbaka gång på gång och nu får han leva resten av sitt liv i ett hägn.

Under hela förmiddagen åkte vi runt och hade tur att få se många vilda djur bl.a babianer i stora flockar, andra apor, bushpig, flera olika sorters antiloper, gasell, krokodiler och mängder av fåglar. Vi stannade vid olika observationspunkter och jag förstår hur lätt det måste vara att komma vilse.
På väg över Gambiafloden!

Under dagens varmaste timmar tog vi en vilopaus på Hotell Simenti, som ligger inne i parekn. Här fick vi en utmärkt lunch och en trevlig pratstund med andra gäster innan vi for ut på vår kvällssafari.
I en av dessa hyddor bodde vi riktigt bra.

Under vår kvällssafari såg vi spår efter flodhästar,
... men även många andra djur. Höjdpunkten var en sjakal som stod och tittade på oss en stund.

Natten tillbringade vi i parken och på morgonen gav vi oss ut på en flodtur för att titta efter flodhästar.

Cecilia och Lotta spanar ivrigt! Mycket riktigt flodhästarna höll hov och vi kunde låta båten driva och iaktta dem på lite avstånd. Vår kapten var en mycket kunnig man och visste precis var han skulle hitta allt vi ville se. Jag hade ingen aning om att det finns så mycket krokodiler i Gambiafloden. Vi såg allt från småttingar på ett par decimeter till bjässar på 2½ -3 meter.

Lägg märke till hur välklädd vår kapten är medan vi sitter lättklädda och svettas.

Mot slutet av resan besökte vi en by som ligger i bergen utanför National parken. Invånarna är kristna och animister som lever på gammalt sätt. För att få komma på besök var vi tvugna att köpa med oss en säck salt och en påse kolanötter. En ung man i byn vid foten av berget erbjöd sig att bära upp saltsäcken och visa vägen. Han har lärt sig att tala spanska av turister som kommer till området och det var kul att kunna prata med lokalbefolkningen. De talar ju annars bara lokalspråken eller franska i Senegal.
Stigen slingrade sig uppför berget. Det var bara 1,5 km att gå men p.g.a. stigningen tog det nästan en timma att ta sig upp.

Kyrkan står mitt i byn förstås.

Det finns många olika sätt att smycka sig.

Solen går ner när vi är på väg nerför berget.

Hemresan gick genom södra Senegal där vi passerade en bananodling som var mer en en kilometer lång. Vi köpte några bananer utmed vägen och det var en helt annan smak på dem. De smakade nästan som skumbananer.

En liten otrevlig händelse med den senegalesiska polisen råkade vi också ut för. I Gambia går alla körkort ut den sista december och måste förnyas. Detta kan inte göras förrän i januari, vilket de senegalesiska poliserna är väl medvetna om. Nu passade de på att stanna oss och ta Aladdins körkort. De ville ha 6000 CF för att lämna tillbaka det. Då krävde vi kvitto och när jag sa att kvittot skulle skickas in till den svenska ambassaden i Dakar sjönk genast priset till 1500 CF. Det kändes som en seger.

Julafton 2009

2009-12-25T02:27:00.000-08:00

Med gemensamma krafter fick vi ihop ett riktigt julbord på altanen. Glögg och pepparkaka följdes av sill, ägg, köttbullar, skinka, jansson och ris a la malta.
Det är inte så ofta vi äter julbord utomhus! Eleonor & Allan, Cecilia & Rolf, Lotta med sönerna Linus & Lukas samt jag deltog.

Tobaskifest och salibou

2009-11-29T01:34:00.000-08:00

I fredags morse gav jag mig iväg till Kerdemba cole, en by på norra banken. Jag var inbjuden till Tobaskifest av Modibou, en av våra byggarbetare. Festen skulle äga rum i hans hemby och vi skulle bo i systern och svågerns compound. För att ta sig till norra banken måste man ta sig över floden och det innebär färja från Banjul till Barra. Det är svårt till vardags men nu var det närmast en omöjlighet. Efter flera timmars väntande gav vi upp och parkerade bilen i Banjul, då kunde vi komma över.

På andra sidan fick vi tag i en taxi som gick med på att skjutsa oss till Kerdemba cole och komma och hämta oss klockan två nästa dag.

När vi väl kom fram hade den traditionella slakten, av fåren, redan ägt rum. Jag kan inte påstå att jag blev besviken, utan det känns som om det var ganska skönt att slippa bevittna en masslakt. Lunchen var klar och vi tvättade av oss lite innan vi alla samlades kring grytorna, under mangoträdet.

Efter lunch gick vi runt i alla compounder och hälsade. Det var viktigt att alla fick besök, så att ingen kände sig förbigången. Den sista vi kom till var alkalon, byhövdingen, som var sjuk. Alla är mycket oroliga för honom, han har nämligen bara en son och han är endast 17 år och har just fått ett stipendium för studier i Venezuela. Jag förstod ganska snart att det fanns en avsikt med att bjuda in mig till denna fest. Byn vill starta en förskola och behöver hjälp med att skriva ansökningar till regionkontoret och olika biståndsorganisationer. Tillbaka till compounden fick jag åka häst och vagn, alla vill gärna skämma bort mig.

Efter bönen klockan fem skulle alla barn tvättas och kläs i nya kläder. Äldste sonen i familjen är skräddare och lär just nu upp en yngre bror. Den yngre brodern hade fått i uppdrag att sy barnens kläder och jag fick lov att beundra och kommentera hans jobb. När alla barn var klara gav de sig ut för att be om SALIBOU. Det går till ungefär som med våra påskkärringar. Barnen går från gård till gård och ber om salibou, det kan vara en liten slant eller godis. Under tiden tvättade alla vuxna sig på bakgården med hjälp av hink och skopa. Jag fick varmt vatten!!! Även vi satte på oss våra nya fina kläder.

Middag blev det vid åttatiden och jag fick lov att äta rejält, kvinnor från andra compounder dök upp med mat bara till mig och jag måste äta och berätta hur gott det var och hur duktiga de är att laga mat. Innan vi hunnit äta färdigt började ungdomarna strömma in, nu var det deras tur att be om salibou. Tur att jag växlat till mig många 5 Dalasi sedlar.

Under kvällens lopp samlades sedan alla centralt i byn för sång och dans. Jag tyckte det var riktigt trivsamt men själva sa de att det var ovanligt lugnt p.g.a. alkalons sjukdom. Han blev sämre under kvällen och en läkare tillkallades. Vid ettiden på natten orkade jag inte längre utan gick tillbaka till compounden och kröp till säng i kvinnornas hus.

På lördagen vaknade alla kvinnor när det blev ljust klockan sju och satte igång med dagens arbete. Männen kom inte upp förrän strax före nio och tog då med sig den frukost som kvinnorna lagat till moskén. Där samlades alla män för morgonbön och gemensam frukost. En av sönerna i familjen, en ung man på ca. 20 år gick inte med. När jag frågade honom varför sa han att det bara var en ursäkt för männen så att de kunde fortsätta lata sig, titta hur min mamma och min svägerska sliter och de gör ingenting. Han hjälpte till med att hämta vatten och lyfta av tunga grytor. Killar som den här kanske kan hjälpa till att ändra på trditionerna här, eller vad tror ni?

Hela förmiddagen kom och gick besökare medan vi lagade lunch. Jag fick hjälpa till att göra domada, en jordnötssås. Sedan var det dags för mig och Modibou att åka tillbaka till Kombo men inte dök det upp någon taxi som avtalat. Trots att vio ringde flera gånger och fick svaret "Jag är nästan där" kom han inte och när vi väntat i 1½ timma fick det lov att bli hästskjuts upp till stora vägen där vi skulle försöka få lift. En fantastisk upplevelse att åka med häst och vagn 4 km och hinna titta på landskapet ordentligt. I närmaste grannbyn tog vi upp en passagerare som visade sig undervisa blivade förskollärare på college. Vi utbytte telefonnummer och adresser för att kunna hålla kontakt.

När vi kom till stora vägen blev vi avsläppta men hann nästan inte börja fundera på hur vi skulle ta oss vidare innan vår taxi dök upp. Han hade då två passagerare till i bilen och hade naturligtvis dubbelbokat sig. Det gäller att tjäna så mycket som möjligt när chansen finns. Vi kom i alla fall till Barra till slut och där träffade vi Aladdin med tre turister. De skulle också till Banjul och sedan vidare till Senegambia Hotel. Efter ca. 1½ timme kom färjan och vi kunde påbörja avslutningen av vår resa. Bilen stod där vi lämnat den och var väl omhändertagen så när jag släpp av Aladdin, turisterna och till slut Modibou var det skönt att komma hem och duscha och krypa ner i sin egen säng.

Hummerfest på Paradise Beach

2009-11-29T01:16:00.000-08:00

Cecilia, Lovisa och jag äter sen lunch på stranden.

Latardag

2009-11-25T07:51:00.000-08:00

Idag har jag tagit en riktig latardag. I morse avslutade jag en del skrivarbete och skickade mail. Aminata och Buba kom tillbaka från Basse på förmiddagen så nu har jag bilen hemma. Kemo och Kebba är på väg men jag vet inte riktigt när de dyker upp.

Under eftermiddagen har jag suttit på min baksida och läst "Resan tillbaka till den vita massajen". Det känns skönt att inte ha något som måste göras. Just nu funderar jag på att åka iväg och beställa tid hos frisören. Jag börjar bli långhårig och det är jag ju inte van vid.

Det är en väldig aktivitet bland gambierna nu. Det är dags att fira Tobaski, muslimernas jul. Det innebär precis samma stress som i Sverige. Mat ska lagas, en get eller ett får slaktas, nya kläder sys, håret fixas och presenter ska köpas in. Många familjer skuldsätter sig för att kunna få allt. December blir en mager månad. När jag bodde på Gran Canaria lärde jag ett uttryck "Januaris utförsbacke". Det passar bra in på december här.

Tyvärr upplever jag nu flera mindre trevliga sidor av det här också. Många människor tigger om bidrag inför den kommande helgen. Jag ser också nackdelar med att personligen betala ut skolavgifter till barn som andra sponsrar, deras familjer kommer också och ber om personliga bidrag. Det är svårt att säga nej när man vet att de har det svårt men jag kan ju inte hjälpa alla.

Under veckan som gått har jag också upplevt en riktig besvikelse när det gäller ett eget "sponsorbarn". Det verkar som om han tror att eftersom jag betalar hans skolavgift ska jag tillfredsställa alla hans behov. Jag fick lov att ta hjälp av Kemo för att förklara att mitt bidrag endast är hans skolavgift. Även om jag på sätt och vis förstår att man försöker få ut så mycket som möjligt känns det inte trevligt.

Tisdagkväll

2009-11-17T12:21:00.000-08:00

Klockan är nu snart halv nio och det är lugnt och stilla på Compounden(vår gård). Det har varit en intensiv dag med många besökare. Det började tidigt i morse, redan när jag gick över till kontoret strax före halv åtta satt Christina och Lars Bergåse från Nyköping och väntade. Fajikundagruppen Sollentuna, som de tillhör,ska sponsra Sare Musa. Det känns toppen! Sare Musa är en liten by med stora behov och vänlig, kämpande befolkning. Christina hade med en summa pengar från en medlem, Aminata och hon gjorde en lista över de behov som skolan har just nu. Det blir en hel del böcker till åk. 1-4. Dessa ska Christina och Lars leverera när de följer med oss ut på trek v.49.

Lite senare kom Västeråsgruppen och fick en presentation av kontoret och verksamheten av Lotta. Carina och Christina, läromedelsförfattare av det SEGRA materiel som vi använder till det pågående läsinlärningsprojektet, besökte Appletree vår pilotskola som ligger granne. Sedan kom de över till oss för att fortsätta arbetet med SEGRA del 2. Våra praktikanter Lovisa, Lina, Jessica och Elin besökte lärarutbildningen på college under förmiddagen.

Vi etttiden sammanstrålade vi alla på min baksida för en gemensam lunch. Vi blev 18 personer och hade riktigt trevligt, att umgås under lite lättsamma former och hinna prata med varandra är också viktigt.

Nyss pratade jag med min son Erik och fick lite rapport från Karlskoga. Jag längtar efter att Erik, Nils och Ida ska komma hit, det är så mycket som jag vill att de ska få se och uppleva.

Dagbok v.46 trek till Sare Sarjo med omnejd

2009-11-15T13:40:00.000-08:00

Måndag 9 november 2009: Dagens volontärmöte blev en halvtimme längre för vi hade mycket att diskutera, särskilt försäkringen. Osäkerheten är stor för oss alla, inget bolag tillåter privatpersoner att teckna sådana här försäkringar. Det kan endast organisation eller arbetsgivare göra.

Efter mötet samlades SQU för en kort genomgång av veckans aktiviteter innan Aminata och Amadou gav sig av till Basse. Jag hade mitt samtal med Hans och sedan packade Kemo, Kebba, Ami, (en av våra städerskor) Lovisa /vår praktikant) och jag bil nr.6 för att ge oss iväg till SareSarjo och Soma. Ami är med för att hjälpa till i köket i Sare Sarjo, det städas inte ordentligt där. Innan vi lämnade Serrekunda tog vi en sväng till marknaden för att Ami skulle få inhandla det hon behöver för städningen. Dessa saker kommer vi att skänka till skolköket.

Kemos fru, Fatou Mata, bjöd oss alla på lunch i hemmet och det var smidigt. Hon hade lagat plazas och det var gott och kryddstarkt.

Framme i Sare Sarjo släppte vi av Ami och sa till rektor att ta riktigt bra hand om henne. Det kändes lite konstigt att lämna henne alldeles ensam ute i bushen. Ami är mycket glad över att hon fått följa med oss ut så här. Hon har aldrig varit i de här delarna av landet. Hennes man Momoudo är ofta ute på trek men för henne är detta första gången.

Kemo och Kebba släppte av Lovisa och mig vid Karia Konko lodge i Soma, innan de for vidare till sina vänner för att övernatta där. Klockan åtta kom de tillbaka för att ta oss med till restaurang Ramadan. Där åt vi fish and chips och kyckling och chips. Maten där är väldigt ensidig men det finns inte så mycket att välja på här i Soma.
Senare delen av kvällen tillbringade vi på verandan utanför vårt rum. Där iakttog vi ett stort antal grodor, det var intressant att se deras beteende. Några riktigt stora gröna gräshoppor var också i farten.

Tisdag 10 november:
Dagens Workshop skulle gå av stapeln i Sare Sarjo och vi funderade alla på hur Ami haft det under natten där. Vi fann henne i full färd med att fixa frukost tillsammans med kökspersonalen. Köket var riktigt rengjort och kvinnorna höll på att diska muggar och tallrikar när vi kom. Ami höll riktiga genomgångar med dem hur det ska städas varje dag, vilka medel som bör användas och varför. Det var ett riktigt lyckokast att bjuda med henne, vi borde oftare se över miljön kring matlagningen. Lovisa skalar lök.

Starten blev en timma försenad p.g.a. att minibussen hade problem med ett framhjul. Han for in till Soma och reparerade det under dagen. 33 deltagare infann sig och efter en mycket god och uppskattad frukost körde vi igång. Efter de vanliga aktiviteterna, aktivitetsbordet och uppföljning av föregående Workshop, var det deltagarnas tur att visa upp sina färdigheter. Varje skola hade fått i uppdrag att planera en minilektion (15min.). En lärare från varje skola fick sedan hålla i lektionen. Det är otroligt hur kreativa lärare kan vara om tillfälle ges. Vi såg riktigt bra lektioner från flera av de sex skolorna men allra bäst var Njolfens. De hade tränat in ett litet drama för att väcka elevernas intresse för ljudet F. Lektionen avslutades sedan med en sång, de hade satt rörelser och musik till rimmet.

Dagens svåraste tema var konflikter. Det inleddes med en liten lek där man får sitt yrke på en lapp i panna och man ska sedan gissa vad man är utifrån hur andra behandlar en. Många förstod nog inte meningen med leken utan talade om vad som stod på lappen. Först när vi var tillbaka i klassrummet och bad lärarna gissa sitt yrke gick det upp för dem hur det skulle ha varit. Kebba redogjorde sedan för olika typer av konflikter och möjliga konflikt lösningar. Ämnet avslutades med leken ”Den mänskliga knuten”. En av våra deltagare konstaterade att ju fler deltagare det är i knuten desto svårare är den att lösa, precis som med en konflikt.

Mot slutet av dagen fick vi sällskap av regiondirektören med följe. Det finns en utbildare på regionkontoret och de vill gärna att han ska utbildas i SEGRA så att de kan göra en del utbildningar själva. Det låter ju bra men jag är lite tveksam till personen i fråga, han ger inget bra intryck och han undervisar ju inte själv.

Innan vi var tillbaka i Soma var det nästan mörkt och vi var trötta, så Lovisa och jag bestämde oss för att köpa frukt på marknaden och äta det som middag på kvällen. Efter en välbehövlig dusch satte vi oss på verandan och åt vattenmelon, bananer och juice. Jag hade ett långt samtal med Aminata, hon var mycket nöjd med dagens Workshop i Kiss Kiss. Lite senare ringde även Amadou för att höra att allt var bra med mig och Lovisa, dessutom hade han hälsningar från Cherno som skickat ett textmeddelande till oss. Vi somnade ganska tidigt.

Onsdag 11 november:Vi sov ända till klockan ringde kvart i åtta. Kemo, Kebba och Ami skulle hämta oss klockan åtta så det blev lite bråttom. Efter frukost som bestod av bönfylld tapalapa och juice styrde vi mot Njolfen för att göra klassrumsobservationer. Efter gårdagens framträdande var förväntningarna höga och de infriades av de flesta lärarna, bara rektor gjorde oss besviken. Han har inte alls fattat vad det handlar om och han undervisar åk.1. Vi hade en lång diskussion som slutade med att Mr. Secka som undervisar i 5-6:an ska komma till åk.1 och ha ljudinlärning en timma varje dag. Secka är en av de bästa lärare jag sett när det gäller detta och han var inte ens med på de två första Workshoparna för han var inte placerad då. Det han missade har han hämtat in bland sina kollegor. Han har också en mycket positiv inverkan på lärargruppen i Njolfen, han får gruppen att samarbeta. De allra flesta klasserna är klara att påbörja sammanljudningen efter Workshop 5 som ska hållas om en vecka. Jag bedömer att många elever på den skolan kommer att knäcka koden ganska fort.

Ami gick naturligtvis till köket för att titta hur det såg ut och för att tala med kökspersonalen. Han blev inte riktigt nöjd med det hon såg och satte igång med att visa hur det borde städas. Jag lovade henne att vi skulle göra ett besök på marknaden i Soma på kvällen för att göra lite inköp av städattiraljer och tvättmedel. Dessa ska hon få leverera i morgon bitti.

Vidare till Sare Samba för observationer och materieltillverkning. Här är de verkligen engagerade, trots lärarbrist. En lärare har både åk.4 och 6 i samma klassrum. Lovisa och jag gjorde observationen där och det var inte lätt för honom med över 40 elever i klassrummet. Trots dessa svårigheter genomförde han en riktigt bra lektion i ljudinlärning anpassat till lite äldre elever. Kemo och Kebba var också nöjda med sina observationer.
Barnen i förskolan illustrerar B som i bed.

Ami och Lovisa satte igång med att göra boxar till materiel direkt efter lunchen, som bestod av Domada, riktigt god! Lärarna anslöt varefter de blev klara och det var mycket SEGRA-kort att klippa och klistra, den här gången. Det blev inte så mycket andra aktiviteter gjorda men några hann vi med, så principen för hur det går till vet de nu.

Turen till marknaden blev kort, Ami visste precis vad hon ville ha så det var bara att hitta rätt plats att handla på. Lovisa och jag fick sällskap av Kebba att titta på lite tyger. Jag vill köpa på mig lite till Carina, Ann och Christina som kommer på måndag. Vi köpte också lite torkade hibiskusblommor som jag ska göra VONJO av. Det är en dryck som blir alldeles röd när blommorna läggs i vatten under ca. 1 timma, det ska sedan röras ner socker efter behag.

Kvällen tillbringade vi med att läsa, sitta på verandan och prata med förbipasseranade och äta frukt. Vi är trötta på kvällarna så vi lägger oss ganska tidigt. Konstigt att det kan ta så mycket av krafterna att skumpa runt i en bil.

Torsdag den 12 november 2009:
Vi åt frukost hos ”vår” kvinna på marknaden. Idag valde jag små kikärtsbollar som fyllning i tapalapan, Lovisa valde spagetti och fisk. Det var riktigt gott och man blir ordentligt mätt. Sedan bar det av till världens ände, Medina Angalleh. Där hälsade vi på Siv och Sten, två träd som planterades i november förra året när SQU var där. De växer bra, även om de blivit lite luggslitna av getter som kommit åt att tugga på dem.

Vi var mycket nöjda med de observationer som vi gjorde här. Jag och Lovisa besökte rektorn och kunde konstatera att det var stor skillnad på rektor här och i Njolfen. Alla lärare här har tagit till sig metoden och samarbetar för att nå bra resultat. Vi fick än en gång bekräftat att det blir bra samarbete när lärarna bor tillsammans i närheten av skolan. Deras lärarbostad har visserligen förlorat taket men de samsas i rektors bostad. Läraren i förskolan var bland de bästa jag sett här. Hon var så rar med de små barnen. De sjöng och visade praktiskt, med hela kroppen när de skulle göra rörelser. Hon berättade att hon leker ute mycket för det behöver de och hon tycker att det känns så skönt att vi talar om barns behov av lek och rörelse för då behöver hon inte försvara sitt sätt att arbeta.

Nästa anhalt var Sare Sarjo, tillbaka alltså till den by där vi hade Workshopen i tisdags. Arbete i skolträdgården.
Det var roligt att komma dit. Barnen ropade ”Hej Ami!” och hon kände sig så välkommen tillbaka. Kvinnorna i köket gav henne en present, en påse coos, som tack för undervisningen i tisdags. Lärarna berättade att både frukost och lunch var betydligt bättre igår och vi kunde själva konstatera att den var riktigt bra idag. Fatou ringde från kontoret för hon var så nyfiken på hur Ami hade det. Vi pratade med henne allihop och hon hade nog gärna velat vara med ut hon också. Jag får tänka på det till nästa gång. Ami har besiktigat alla kök under veckan och gett råd om rengöring, handtvätt och vikten av att täcka maten. Det här är en mycket viktig fråga och vi har talat om hur vi ska kunna få föräldrar att komma och lyssna på information om detta.

Klassrumsobservationerna blev inte lika positiva. De försöker lite med ljudmetoden men har inte riktigt kommit igång. Rektor undervisar åk.1 & 2, en ung grabb som blivit flyttad från Njolfen för två veckor sedan åk.3 & 4 och en nyutexaminerad lärare åk.5 & 6. Samtliga har dubbelskift, så de har ju inte mycket tid till planering och materieltillverkning. Vi hade riktigt bra samtal om hur de skulle kunna lägga upp det och sedan hjälpte vi till med att göra materiel. Ami och Lovisa gjorde ett stort antal boxar att förvara i och vi andra gjorde aktiviteterna. När vi for därifrån sa lärarna att vi skulle få se en stor förändring nästa gång. Låt oss hoppas att det blir så.

Innan vi åkte till lodgen köpte vi frukt igen, vi är båda väldigt förtjusta i vattenmelon. Sedan ringde jag Aminata för att höra hur deras dag varit. Hon var mycket nöjd med det hon sett under dagen men det allra roligaste var det en lärarstuderande i Kiss Kiss berättade för henne. Igår hade han besök av två lärare från college som skulle betygssätta hans lektion, Mr. Fofana och Mr. Sanneh. Han höll då en lektion i ljudinlärning på så sätt som han lärt av oss. De var mycket imponerade och blev också intresserade av hans aktivitetsbord. Han fick riktigt bra betyg och var så lycklig när han berättade det. Nästa gång ska det bli ännu bättre, sa han.

Collegelärarna hade sedan talat med rektor för att få veta mer om hur han tillägnat sig sådana kunskaper och rektor berättade om vår träning. Vi får väl se om vi får någon reaktion. Det kanske är dags att ta kontakt igen!

Fredag 13 november:
Efter en snabb frukast gav vi oss av på väg mot Sibito för klassrumsobservationer. Vi hade inte åkt många kilometer förrän Aminata, Amadou och Buba kom ifatt oss. De var på hemväg från Basse och hade startat tidigt. School Quality Unit fick på så sätt ett improviserat personalmöte utmed vägen. Kul!

Amadou berättade att en lärarpraktikant, en ung flicka, från college blivit misshandlad av en förälder i området där vi jobbar. En pojke hade cyklat omkull och skadat handleden. Sedan berättade han för sin mamma att läraren skadat honom. Mamman blev så arg att hon kom till skolan och gav sig på läraren, trots att både hon och eleverna talade om att pojken ljög. Hon blev ordentligt sönderslagen och fick sina kläder rivna i trasor.

Amadou hjälpte henne att kontakta Cluster Monitorn, ett slags områdeschef. Tillsammans kontaktade de sedan Teacher´s Union, facket. Jag är stolt över att våra medarbetare tar ett sådant initiativ och hjälper en ung kollega.

Basse i november

2009-11-08T12:01:00.000-08:00

Servicepersonalen på kontoret har fått nya enhetliga kläder. Det var ett önskemål som framfördes när vi hade personalmöte i september.

Måndag 2 november: Volontärmötet denna måndag var förlängt med anledning av besök från styrelsen i Sverige. Hans Wrenne, styrelseledamot, och hans fru Margareta är på besök i två veckor. Hans hade som uppdrag från styrelsen, att tala med oss om nästa år då vi inte kommer att få pengar i samma omfattning från Forum Syd. Framförallt kommer det att påverka antalet volontärer. Hur ska vi organisera om? Finns det någon naturlig avgång? Det här gav oss mycket att tänka på.
Klockan tio bar det av till Basse det var dags för Aminata, Amadou och mig att genomföra WS 3 i Kiss Kiss, Sare Musa m.fl. skolor, Hans och Margareta följde med på vår trek för att få ta del av läsinlärningen.

Resan upp till Soma var dräglig, arbetet med att fixa vägen pågår för fullt. Kadafihs gäng har verkligen satt fart. Trots detta är vägen fortfarande mycket jobbig den sista halvtimmen. Vi stannade som vanligt i Soma för en kort lunch, på restaurang Ramadan har de alltid afrikansk lunch färdig så det går ganska fort att få in maten.

Ovanför Soma kunde vi ligga på rätt så bra eftersom vägen är bra fram till Bansang, sedan blir det svårare att köra. Vi bestämde oss för en avstickare till vår nya by Sare Abdou i region 5, mest för att visa att vi inte glömt bort dem. Vägen dit kändes oändlig och var i mycket dåligt skick, bilen fick ordentligt med stryk. Ibland var jag riktigt orolig men vi tog oss i alla fall fram till byn. Där träffade vi rektor och en lärare som blev mycket glada att se oss. Skolan här är ju bara gräsväggar men ändå har de 140 barn i skolan. Bra gjort! Vi gav dem blyertspennor och for vidare. Vägen ut kändes inte alls lika besvärlig, kanske för att jag nu kände till den. På vägen ut mötte vi Omar och Ros från miljöenheten. De var på väg in för att starta en miljöklubb i byn.
Alla idéer är bra utom de dåliga, brukar min son Nils säga. det stämmer ganska bra. Har man ingen skolklocka kan en gammal fälg fungera bra. Men nog borde väl en by som ingår i vårt byutvecklingprojekt få en skolklocka!
a href="http://4.bp.blogspot.com/_yR4E-dLTRXA/Svcnwg-s-_I/AAAAAAAAAUA/z8PX50SsRvo/s1600-h/Basse+nov.2009+043.JPG">
Försöket att bygga klassrum i lerblock misslyckades p.g.a. häftiga regn.

Nästa stopp blev hos Abdoulai. Han är ju en av våra lokala utbildare och det här året är han studierektor på sin skola och undervisar åk.1. Ett av mina största problem här är att ingen av våra utbildare har egen erfarenhet av läsinlärning. De kan en hel del om det teoretisk, kunskaper som de fått genom mig, böcker och genom att hålla WS, men egen erfarenhet är något helt annat. Abdoulai kommer att bli ovärderlig för oss efter det här året med åk.1 och SEGRA undervisning. Just nu behövde han lite nytt materiel.

Vid halv åtta tiden var vi framme i Basse och for direkt till vår lodge för en snabb dusch innan vi gick ut och åt middag. Kyckling och pommes på Amadous restaurang. Jag somnade sedan innan jag hunnit läsa dagstidningen.

Tisdag 3 november: Vi hämtade Amadou klockan 7.15 och sedan bar det av till Kiss Kiss. Jag kan den vägen ganska bra nu så trots att det är guppig och besvärlig fungerar det bra. En lärare som deltagit i WS 1& 2 har blivit förflyttat till en skola som inte deltar. Hon stod nu utmed vägen och ville åka med, hon vill fortfarande delta och hennes nya rektor har sagt ja. Det blev trångt i bilen men det är ju inte så långt till Kiss Kiss.

Vi var framme i god tid men bussen med lärarna hade kört fast två gånger och var därför sen. När chauffören sedan skulle lämna Kiss Kiss lyckade han köra på det enda hindret som fanns på skolgården, ett nyplanterat träd. Nu blir nog inte Eleonor på Miljö glad!
Visioner är alltid bra att ha, det för utvecklingen framåt. Detta är Kiss Kiss vision.

Workshopen kom i alla fall igång halv tio och sedan flöt det på bra. Det är inte speciellt varmt här just nu. Dagstemperaturen var omkring 25 grader. Trots detta blev det jobbigt att sitta i klassrummet. Margareta föreslog att vi ska lägga in raster för att föregå med gott exempel. Eleverna får ju nästan inga raster här i Gambia. Om vi visar hur det bör vara kanske lärarna följer efter. Bra idé men vi måste diskutera det i School Quality Unit.

Det mesta fungerar väldigt bra men det finns en hel del att jobba på med SEGRA metodiken, fortfarande. Även om vi tränat hur de ska skriva bokstäverna och hur ljuden uttalas så blir det vissa fel. Vi talade också om att vara konsekvent när man jobbar med SEGRA korten och inte byta kort för olika aktiviteter. Så den återkoppling vi hade på lodgen när dagen var slut gav oss en del att fundera på.
Gender är alltid givande att jobba med men här fattades en del av materialet. Detta måste kollas bättre. Vi hade nog lite för mycket omkring oss förra veckan.
Vi avslutade WS med en diskussion om hur vi ska göra med den Ws som är planerad runt Tobaski. Detta engagerade verkligen alla. Inget beslut fattades utan lösning kommer att meddelas nästa WS, vi vill samordna med Region 4.

Jag ringde Kemo och Kebba när vi var tillbaka och hade ett långt och givande samtal om hur deras dag varit. Gensvaret från lärarna på deras skolor är toppen. Tyvärr blev Kemo sjuk av den medicin han fått av tandläkaren så Kebba fick ta ett stort ansvar under fm. Detta klarade han enligt Kemo galant. På väg hem från dagens Workshop blev de stoppade av några personer I Sare Samba. En gravid kvinna som var mycket sjuk låg på en åsnekärra för att föras till sjukhus och hennes man bad nu om hjälp. De vet mycket väl att vi inte tar passagerare men när det är frågan om liv blir ju situationen en annan. På vägen till Soma kollapsade kvinnan i bilen och de for direkt till akutintaget, där hon genast togs om hand.

Kvällen avslutades med middag på Aminatas restaurang. Vi åt soppa gjord på ockra och fisk, till detta serverades en sorts klimp som bestod av hopkokt mjöl. Soppan var OK men klimpen smakade ingenting alls. Tillbaka på lodgen slappade Aminata och jag lite framför TV:n innan vi kröp till sängs.

Onsdag 4 november: Jag vaknade vi sextiden och kände mig utsövd. Det känns härligt att ligga i sängen långt inne i Afrika och lyssna på djurlivet som vaknar till när det ljusnar. Fåglarna startar sin morgonkonsert i turordning och jag kan nu känna igen vissa av dem på lätet. Vår papegoja som höll till utanför fönstret nät jag var med sist har dock inte hörts av. Synd! Det var så kul att lyssna på när det tjatade fram sitt ”Jamareck, jamareck”.(Jag mår bra!)

Idag bar det av till Bannico Ismaela för klassrumsobservationer och making. Vägen som Amdou visade var inte den som vi borde åkt. Jag trodde att det skulle bli omöjligt att ta sig fram på vissa ställen, men hur det än är så fram kommer vi till slut. Över stock och sten på obefintliga vägar, ner i vattensamlingar, över broar som är så smala att halva hjulen går utanför och lerpölar som suger fast tar vi oss fram tack vare fyrhjulsdriften.

Skolan
Väl framme i Bannico Isamela bjöds vi på frukost, te och tapalapa ( det lokala brödet). Här fanns bara tre lärare inklusive rektor så vi lämnade Aminata och Amadou, Hans, Margareta och jag for till Sare Musa. Det är ju en av våra nya byar och där är en så fin stämning så det är alltid trevligt att besöka dem. Undervisningen sker fortfarande utomhus i avvaktan på att den nya byggnaden ska bli klar. Det börjar bli bråttom för dem att komma under tak, Harmattan (den gambiska vintern) är snart här. Då blåser det sand överallt och det kommer att bli jobbigt för både lärare och elever.

Idag såg vi en nyutbildad lärare undervisa i ljudinlärning. Han hade både förskolan och åk.1 tillsammans under ett träd. En underbar lektion och jag kunde riktigt känna hur roligt eleverna hade och hur mycket de tycker om sin unga lärare. Det är sådana här gånger som jag vet varför jag verkligen vill jobba med det här.

Tillbaka i Bannico Ismaela ,där Aminata nu var klar med sina observationer, satte vi igång med att göra aktivitetsmateriel. Tre lärare och fem gäster, det blev verkligen fart på tillverkningen. Hans lärde ut hur man gör boxar och gjorde också ett stort antal. Margareta och jag gjorde bokstavslådor, alfabetskort mm. Jag tror inte att någon annan skola någonsin har lyckat få ihop så mycket aktiviteter på en eftermiddag. När vi lämnade dem höll de på för fullt och ville inte sluta alls.

Klockan var halv sex innan vi var tillbaka i Basse och vid sjutiden blir det mörkt, så vi skyndade oss iväg ut på marknaden. Vi ville ju också se lite av livet i Basse. Jag köpte en vattenmelon som skars upp i stora bitar. Jag var så sugen, jag hade ju tittat på dessa meloner hela veckan. Vi tog med oss den till lodgen och frossade riktigt.

MARKNAD I BASSE

Basse by night blev middag på Amadous restaurang, liten men trevlig, vi sitter nästan ute på gatan och folk strömmar förbi hela tiden. Innan jag somnade pratade jag med Kemo och Kebba i Soma. Deras dag hade varit bra med besök i Sare Sarjo och making i Medina Angalleh. De träffade den lärare som jag skaffade epilepsimedicin till och pratade också med honom och hans familj om hur medicinen ska tas. Hoppas att det hjälper!

Kemo konstaterade att han måste utstråla något alldeles särskilt nu när han hustru är gravid, för även idag blev han tillfrågad om han visste något som kunde hjälpa en gravid kvinna som mådde dåligt.

Torsdag den 5 november 2009: Idag var det Sabu Sirehs tur att få besök av School Quality Unit. Dit tar det bara ca. 20 minuter så vi kunde ta lite sovmorgon. Hans och Margareta passade på att ta en morgonpromenad till en förskola i närheten. Vi såg skylten dagen innan och noterade en svensk flgga på den. Det blev ett intressant besök. En förening i Sverige som heter Chigamba sponsrar sedan 1994 tre förskolor här i Basseområdet. I den här förskolan var det ca. 100 elever i åldrarna 3 – 6 år. På skolan finns också gästrum på skolan som hyrs ut för att ge inkomster. Lite nyfikenhet väcker det naturligtvis. Vilka är Chigamba? Kan det här vara ett bra ställe att bo på när vi är i Basse?

Skolan i Sabu Sireh har en mycket fin miljö med stora mangoträd framför som skuggar och buskar intill verandan. Skolträdgården på baksidan är rejält tilltagen och inhägnad. Här odlades cassava, bananer, ockra mm. Det fanns också ett par stora chashawträd. Skolan är byggd av röda tegelstenar, något som är ovanligt att se här. Den är byggd av FIOH men på uppdrag av Rotary i Gränna, tror jag. Vi hittade deras standar på kontoret. Idén att bygga med bränt tegel är inte dum för skolan ser mycket fräsch ut, smutsen får inte fäste på samma sätt. Även kök och toaletter gick i samma stil.

Skolan lider brist på lärare precis som alla andra här i region 6. I tisdagskväll blev Aminata och jag sittande och såg på ett utbildningsprogram på GRTS (gambisk TV). Det är en återkommande programpunkt varje tisdag. Där påstod regiondirektören att 96% av alla lärartjänster är tillsatta men vi som varit runt i skolorna vet att detta inte är sant.

Efter frukost besökte Margareta och jag Omar Camara som undervisar åk.6. Han började bra med att följa upp och fortsätta inlärningen av A. han har bara deltagit i den sista WS och hade fått hjälp av sina kollegor med planeringen. När han var klar uppmanade jag honom att fortsätta sitt dagliga arbete och då fick vi se något helt annat. Han hade matematik och de delade decimaltal. Efter genomgång på tavlan, två exempel, fick eleverna ett tal att göra på egen hand. När de var klara med detta samlade han in böckerna. Det blev mycket väntan för de som var klara först. Många förstod inte heller vad det var de skulle göra.

Eftersom vi bara hade tre lärare att observera satte vi oss på den sköna bantaban och startade tillverkningen av materiel. Varefter lärarna avslutade med sina klasser återkopplade vi våra observationer, i mitt fall en hel del. Omar fick en hel del materiel till ett aktivitetsbord idag och mycket tips och idéer så hoppas på bättring kan vi ju alltid.

Under tiden som vi höll på med att tillverka aktiviteter råkade jag ut för en liten olycka. Jag gick rakt in i en gren som fungerar som takbjälke på bantaban. De var så låga att vi hela tiden uppmanade varandra att vara försiktiga, ändå lyckades jag få en rakt i vänstra ögat. Glasögonen for av mig och jag blödde lite men kom i stort sätt undan med bara förskräckelsen.

Amadou fick ett dödbud under förmiddagen, en kusin i Basse som varit sjuk en tid gick bort, och han ville bevista begravningen klockan 17.00. Tur att vi inte var så långt borta just idag. Vi avslutade tillverkningen redan klockan 15.00, vi startade ju så tidigt och idéerna började tryta. På så sätt var vi tillbaka i Basse redan vi halv fyra tiden. Jag sov middag en stund och läste min bok ”Svensk maffia”.

Den här kvällen bestämde vi oss för att prova en liten restaurang utmed vägen från lodgen. Det blev riktigt kul. Det enda de hade att servera var ”chicken and chips” som visade sig vara det vanliga här i Basse , nämligen kyckling, pommes och spagetti. Först fick Margareta och Hans in sin mat och två gafflar var. Vi hoppades på att Aminata och jag skulle få två knivar så vi avvaktade lite , men sedan kom min mat tillsammans med två gafflar. Då berättade restaurangägaren Joe att han inte hade mer mat utan hade skickat iväg en medarbetare att hämta mat åt Aminata i en närliggande restaurang. Flickan dök snart upp med en ”Take away” och inga bestick alls. Ja, vi hade ju ändå så det räckte.

Vi satte ute och åt och hade en riktigt skön kväll. Stjärnorna lyste på himlen och syrsorna spelade, temperaturen var ca. 25 grader. Innan vi gick därifrån gjorde Aminata upp med Joe om att få mat levererad till lodgen nästa vecka när hon och Amadou är här. Eftersom Amadou bor hos släktingar blir ju Aminata ensam när inte jag är med. Chauffören brukar hämta henne och skjutsa henne till ett matställe men hon tycker att det känns stressigt. Det här blir nog en bra lösning för henne.
På GRTS nyheter meddelade President Jammeh idag att han gett order till militären att kolla ambulanser vid checkpointerna. Ambulanserna transporterar droger misstänker han. Dessutom har man kommit på att ambulansförarna inte har bensin för att transportera sjuka men gärna kör t.ex. ved åt chaufförerna. Sådant måste stävjas!
I morgon bitti ska vi ge oss iväg redan klockan sex så nu säger jag ”God natt”.

En gata i Basse.

Tårar av glädje.

2009-10-26T11:32:00.000-07:00

I maj när Kemo, Cherno och jag var i Region 5 för att hålla Workshops i SEGRA bodde Kemo och Cherno hos goda vänner till Kemo. Det visade sig snart att den här familjen drabbats hårt av sjukdom, den 17 årige sonen, Kawsu hade fått cerebral malaria. När jag träffade dem hade pappan som är jordbrukare satsat allt han hade på behandlingar och medicin för sin son. Kawsu har gått ut åk.12 med mycket bra betyg och fortsatt sina studier inom ekonomi. Sin första delexamen tog han med högsta betyg. Familjen har satsat det lilla de hade på honom, studier på den nivån är inte billiga här i Gambia.

Nu satte han sitt hopp till mig och att jag skulle känna till någon behandling från Sverige. Det gjorde jag ju inte men en gambisk vän hade just berättat om en kinesisk doktor i Bansang som sades vara mycket duktig. Jag erbjöd mig att betala om Kemo kunde ordna kontakten. Ibland är det bara meningen att allt ska falla på plats. Kemo har en syster som är sjuksköterska i Bansang. Hon erbjöd sig att ta emot familjen och hjälpa dem till läkaren. Sagt och gjort!

Vid det här tillfället var Kawsu mycket sjuk, han kunde inte tala, inte röra sina armar och knappt gå. Blicken var tom och han svarade inte på tilltal. Jag trodde faktiskt att allt hopp var ute. När de varit på det första besöket i Bansang och fått medicin, tyckte sig pappan kunna se en förbättring. Redan efter två dagar med den nya medicinen började han gå bättre och gav lite ljud ifrån sig när pappa väckte honom på morgonen.

Jag rekomenderade familjen att försöka hålla honom igång, röra på hans armar, massera hans händer och promenera med honom. Han kompisar ställde upp och tog med honom ut varje dag. Sakta, sakta tyckte vi oss se en förbättring men den var inte stor.

Döm om min förvåning när jag idag fick besök av Kawsu och hans pappa. De hade åkt ner från Wasu, en resa som tagit 7 timmar, för att visa mig hur bra han mår nu. Den gamla Kawsu är tillbaka och han berättade för mig att han kom ihåg mig. Hur jag tog hans händer och att jag talade till honom men han kunde inte svara. Det känns som det skett ett under!!!

Nu ska han börja skolan igen för att ta sitt DIPLOMA. Tyvärr har ju familjen nu inga pengar att satsa på hans utbildning, allt gick åt till läkarvård och mediciner.
NU BEHÖVS EN/FLERA SPONSORER. För att fullfölja sin kurs behöver han 7000 Dalasi ungefär 2000 svenska kronor.

Far och son på besök i Kotu. Resan från Wasu ner till Kotu tar åtskilliga timmar när den sker med de transportmedel som står till buds här.

Kemo, Kawsu, jag och Kawsus pappa.

Dagbok från trek v.43

2009-10-26T01:10:00.000-07:00

Så här ser vissa av de vägar vi använt den här veckan ut.

Tisdag 20 oktober:
Det första som slår mig när jag kommer till Njolfen är besvikelse. Vad finns det i den här byn som visar att detta är en av ”våra” VDP byar. Jag kan inte se något alls. Skolans vattenpump fungerar inte, ett av skolhusen saknar fortfarande tak och om inget görs snart rasar hela huset in, skolmöblerna är i ett bedrövligt skick och det är smutsigt och bedrövligt i klassrummen. Alla lärare som arbetade här förra året när vi hade den första WS – serien har flyttats, bara rektorn finns kvar. Kvinnokooperativ har överhuvudtaget inte satt sin fot här. Miljöenheten har gjort ett bra jobb med skolträdgården. Där odlas just nu cassava som ska skördas inom 2 månader. Det finns en bra anledning till att man alltid sätter cassava på nya odlingar, jorden blir mycket finare efter 1 – 2 år med cassava. Den ska efter skörd användas i skolköket för att höja standarden på barnens mat.

Halva taket har rasat in och i den halva som fortfarnde går att använda undervisas förskolebarnen. P.g.a. att ett klassrum saknas måste 5-6 gå i samma klassrum.

Detta är om jag förstått det hela rätt en av de byar som identifierades först och vi har alltså varit verksamma här i ett par år. Har beslutet om VDP – byar inte varit tillräckligt genomtänkt och förankrat? Vad ska finnas i en VDP – by? Fungerar inte samarbetet mellan enheterna? Görs det inte tillräckligt med uppföljning och dokumentation? Frågorna som slår mig är många.

Att arbeta med skolan i Njolfen är roligt, rektor och lärare är samarbetsvilliga och mycket bra värdar men befolkningen är jobbig. Tiggeriet har gjorts till en konstform, jag har aldrig varit i en by där man tigger så mycket som här. Jag hinner bara ut ur bilen så börjas det ” Ge mig ditt halsband?” ”Kan jag få din mobiltelefon?” ” Ge mig pengar!” osv. Redan förra hösten när jag var här med SEGRA – teamet påtalade vi problemet för varandra och det har inte blivit bättre.

Bussen är sen även denna Workshop men nu beror det inte på väglaget. Chauffören har tillbringat natten i Nema för att starta tidigt därifrån. Tyvärr är inte lärarna lika tidiga, så när chauffören ringer Kemo uppmanar Kemo honom att åka utan de lärare som inte kommit i tid. Det tycker han är för svårt för honom att göra. De dyker i alla fall upp kvart i nio men då fattas Sare Samba och han måste åka och hämta lärarna där. Brödet har inte kommit. Cluster Monitorn skulle ha med det från Soma men han lyser med sin frånvaro. Kemo blir tvungen att ta med rektorn och köra ner till Kaiaff och köpa bröd. Under tiden drar Kebba igång med aktivitetsbordet och det fungerar toppen. Kemo och rektorn är snart tillbaka men vi fullföljer aktivitetsbordet innan vi äter frukost klockan 10.10.
En av deltagarna i dagens Workshop väljer en aktivitet som hans grupp ska arbeta med.

Medan vi äter frukost kommer Cluster Monitorn och VSO representanten ,Tida. Tida har kört omkull på sin motorcykel och fastnat med foten så att hon inte kunde komma loss. Cluster Monitorn fick vända om och skaffa hjälp. Detta var orsaken till den sena ankomsten.

Kebba och Kemo gör ett mycket bra jobb under Workshopen. De samarbetar bra och det märks att de har övat ordentligt kvällen innan. Kemo och Cherno tillsammans kan ibland vara lite sega och långsamma men Kebba har förmågan att få lite fart på Kemo, så det blir riktigt bra trots att Kebba är ”ny”. När vi kommer till SEGRA metodiken märks det att Kemo börjar känna sig säker på sitt område. Han är mer avslappnad och vågar improvisera och låta deltagarna komma med fler egna idéer.

Kebba tar hand om lekarna utomhus och det är alltid lika roligt att se lärarna förvandlas till skolbarn. De tycker att det mycket roligt med lekar och begår precis samma misstag som eleverna kommer att göra, t.ex. står och pratar med en kompis och hör inte när det är deras tur och blir sedan jättebesvikna att de inte fick springa.

Innan vi äter lunch kommer avsnittet om demokrati. Det är nu vi ska få kvitto på om våra ändringar är bra. Kemo börjar med att låta grupperna diskutera sig fram till 2 ord var som de tycker står för demokrati. Grupperna redovisar och orden skrivs på tavlan. Sedan delas vårt faktablad ut och alla tycker att just deras ord finns representerade i faktatexten. Mycket lyckat! Ämnet fortsätter med övningen utomhus när lärarna ska ta ställning för eller emot påståenden om demokrati genom att ställa sig på en linje med för i ena änden och emot i andra. Man kan placera sig var som helst emellan bara man kan försvara sitt ställningstagande. Detta är mycket uppskattat, de vill inte ens bryta för lunch och bön men till slut måste vi ge oss.

Att skriva bokstäver i sanden är bra motorisk träning.

Getterna gör oss sällskap när det närmar sig lunch.

Även lärare tycker om att leka!

Efter lunch följer avsnittet om Utbildnings policy. Efter att ha sett samma avsnitt behandlas i KissKiss under förra Ws är jag inte beredd på den debatt som uppstår. I region 6 har Cluster Monitorerna jobbat mycket med att få fram budskapet att fysisk bestraffning är förbjudet i lag. Här medger 85% av lärarna att de använder fysisk bestraffning och försvarar det dessutom, endast ett fåtal är emot och debattens vågor går höga. De råkar nästan i luven på varandra. Kemo och Kebba får lov att gå emellan.

Precis när vi kommer in på sluttampen kommer regiondirektören med en ny lärare som ska placeras i Njolfen. Han berättar för deltagarna hur mycket han uppskattar vårt arbete och hur glad han är att vi arbetar i hans region och att han kommer att delta så mycket han kan i kommande WS. Det är uppskattat.

Innan dagen är slut åker vi till en järnhandel i Soma och köper skruvar och muttrar. De har försvunnit så att vaktmästaren inte kan skruva ihop de delar som fallit av på möblerna. Jag tar nu ett tag i min egen plånbok och köper 100 st. det kan i alla fall bli en bra start.

Innan kvällen är slut ringer Aminata för att rapportera från dagens Workshop i KissKiss. Hon är alldeles lyrisk. Det har fungerat toppenbra. Avsnittet om demokrati var det roligaste hon någonsin haft i en Workshop, påstod hon. SEGRA – metodiken blev också oerhört populär. Många lärare sa: ” Det här är just det som vi behöver”. En av lärarna uttryckte det med orden ”Vi måste ju lära oss krypa först innan vi lär oss gå.”

Jag somnar gott efter att ha suttit på verandan på Kaira Konko lodge i Soma och pratat med lokalbefolkningen.

Onsdag 21 oktober:
Dagen inleds med frukost på restaurang Ramadan i Soma. Då har Kemo och Kebba redan hämtat de varor som en man inhandlat åt Sibito. Idag ska vi göra klassrumsbesök i Njolfen och sedan ta oss till Sibito för mer besök, lunch och tillverkning. Vi åker först till Sibito med varorna, på plats bestämmer vi att Kebba ska stanna där för att påbörja klassrumsobservationerna medan Kemo och jag åker till Njolfen.

I Njolfen har rektor glömt att vi ska komma så lärarna är helt oförberedda. Detta har dock sina poänger för nu får vi ju verkligen se vardagen. Jag besöker åk.1 och 2, Kemo 3 -4 och 5 – 6. Här råder det brist på både lärare och klassrum, därav dubbleringen. Vi besöker inte den lärare som kom ny i går em. Samtliga lärare här är nya för i år, ingen deltog i utbildningen ifjol. Åk.1 läraren är riktigt duktig, hon har snappat upp planering och genomförande bra. Här får jag se en riktigt bra lektion med ljudinlärning. Hon börjar med en repetition av A a, B som de redan lärt och fortsätter med lilla b. Eleverna är entusiastiska och har roligt. Vi pratar om hur grupperna bör användas och om gruppnamn osv. Dessutom lovar hon att hon ska hjälpa sin kollega i åk.2 som gör sitt första år. I åk.2 ser det lite annorlunda ut, det märks att hon inte har någon vana av att undervisa men intresset och viljan finns så det ska nog bli bra med tiden.

Vidare till Sibito där Kebba har besökt de tre lärare som finns på plats. P.g.a. lärarbristen kör man dubbelskift här. Lärarna från Nema ansluter för att delta i lunch och tillverkning. Skolan i Sibito har allt som jag saknar i Njolfen. Den är ett föredöme för andra skolor. Byggnaderna är rena och välskötta, skolgården full av träd och buskar som planterats på ett mycket tilltalande sätt och det finns lärarbostäder byggda av byn själva. Vaktmästaren pöser av glädje när jag berömmer hans fina arbete och berättar att han ofta får hjälp av unga pojkar från byn. De är stolta över sin skola. Några unga grabbar dyker också upp nu för att berätta hur stolta de är över att de fick delta i fotbollscupen och hur roligt det var.
Kebba var nöjd med de klassrumsobservationer han gjorde och jag bjuds genast in för att titta på de aktivitetsbord som gjorts. Jag blir väldigt imponerad av allt de hunnit med. Detta är något som jag tidigare lagt märke till: När lärarna bor tillsammans i lärarbostäder blir samarbetet bättre och de inspirerar varandra till ett bättre arbete.
I vår Workshop ingår personlig hygien och här fick vi ett kvitto på att det gör nytta. Vid husknuten står ett handfat där man kan tvätta händerna när man kommer från toa.

Vi har väldigt trevligt under materieltillverkningen och alla ställer upp för den alldeles nya läraren, en ung flicka, som var dagsfärsk i Nema. Här fick vi den godaste kyckling jag ätit sedan jag kom till Gambia.

Här kan vi se hur mycket det gör att ha en trevlig miljö. Det ger ökad trivsel för både elever och personal.
Torsdag 22oktober:
När vi ska äta frukost är restaurangen stängd. Ägarinnan har bestämt sig för att ta sovmorgon så vi hittar ett stånd intill marknaden där vi äter tapalapa med bönfyllning. Riktigt gott!

Dagens första mål är Medina Angalleh. Jag har varit på många platser som har känns väldigt avlägsna och svårtillgängliga men Medina Angalleh tar nog priset hittills. Vi far fram på vägar som inte ens kan kallas vägar, det är kostigar. Hur människor kan bo så långt bort från civilisationen är en gåta. Det är svårt att få lärare som stannar här och det förstår jag mycket väl. Om de inte kommer från trakten är det ett ofantligt företag att ta sig hem till sin familj ett veckoslut. Det finns lärarbostäder byggda av lerblock men de är i dåligt skick och på ett av husen har taket rasat in. Köket som vi byggde 2001 har förlorat taket. Förra året gjorde byn ett tappert försök att få på ett nytt men det gav sig av under årets regnsäsong. Tyvärr behövs det nog mer än ett tak nu vissa delar av byggnaden har fallit samman.

Här som överallt annars är det lärarbrist och av den anledningen har man dubbelskift. Vi har bara tre lärare att observera. De gör så gott de kan och med mer utbildning och handledning kommer vi nog att nå riktigt bra resultat här. Intresset och viljan finns. Nästa WS ska vi ha materieltillverkning här och vi får se till att få med riktigt mycket kartong för det finns inte att få tag på i närheten.

Resan går vidare till Sare Samba där vi har fem lärare att observera. Rektor och tre lärare har kommit nya sedan den första Workshopen så vi får köra lite repetition av WS 1. De nya är de som arbetar med de yngsta barnen. Jag får vara med när rektor introducerar ljud för första gången i åk.1. Vilken härlig lektion! Trots att han bara deltagit i WS 2 har han tagit till sig grunderna i SEGRA. Hanväljer att starta med S eftersom han inte var med på de tre första ljuden men det spelar ju ingen roll. Det är ljuden som är det viktiga inte i vilken ordning de kommer.
Eleverna får gå ut på skolgården och sedan ber han dem titta på solen. Det går ju inte om man inte skyddar ögonen med handen och då visar han rörelsen som hör ihop med S. Konkret inlärning!!

Tillverkningen av SEGRA – kort sker utomhus på några bord som lyfts ut för tillfället. Det är alldeles för varmt inomhus. Ute under ett stort träd svalkar eftermiddagsbrisen. Det är svårt att avbryta när vi alla har så roligt men vi måste ju. Vi vill vara tillbaka i Soma innan det blir mörkt.

När vi passerar Njolfen idag blir vi stannade av Alkalon som vill prata med oss. Han ger mig en egen tomt, jag är ju en del av Njolfen nu. Där vill han att jag ska bygga mig ett hus så att jag alltid har ett hem i Gambia. Vad ska jag göra med den? Kanske kan vi så småningom bygga lärarbostäder där.

Kemo och Kebba följer med mig på en liten tur på Soma market. Jag köper ett fint blått tyg som jag ska sy byxor av. Sedan tillbringar jag kvällen på lodgen och har ett mycket intressant samtal med min värd, Lamin Kinteh. Han är mycket aktiv i scoutrörelsen i Gambia och har utbyte med England. Nästa gång jag kommer vill han visa mig den skola som han hjälper här i Soma och tillverkningen av skolmöbler.

Fredag 23 oktober:
Eftersom vi fick så god frukost i marknadsståndet igår äter vi där idag också. Sedan bär det av till Sare Sarjo för att göra klassrumsbesök. Vi räknar med att fortsätta direkt hemvid lunchtid så därför har vi packat bilen. I Sare Sarjo möts vi av en uttröttad personal. En av lärarna, en nyutbildad ung man, har drabbats av malaria under natten och de har fått lov att sitta uppe med honom. Han har yrat och varit desorienterad, risken finns att det rör sig om cerebral malaria. Vaktmästaren har hållit fast honom när anfallen varit som värst. Ingen orkar undervisa idag så vi tar med sjuklingen till sjukstugan. När vi kommer ner till stora vägen är rektorn i Nema där så han tar med sig honom till Soma. Med samarbete kan man komma långt.

Det är en av de saker jag tycker om här i Gambia, alla försöker att hjälpa till så gott de kan. Jag har aldrig hört någon säga ”Det där får du klara själv”.

Så här glad blev rektorn i Sare Sarjo när han fick de pennor, sudd och pennvässare som vi köpt för de pengar som min kompis Margareta, på Komvux i Karlskoga, gav mig innan jag åkte tillbaka till Gambia.

Dagbok 5 -9 oktober 2009

2009-10-11T03:20:00.000-07:00

Måndag 5 oktober: Dagen inleddes med volontärmöte som vanligt, ett ovanligt snabbt avklarat möte. Medan mötet pågick packade Amadou och Aminata bilen. Vi skulle ha bil nr.1. Kemo och Cherno packade bil nr.6. Från början var det meningen att de skulle ha nr.4 för att Organisation och Kvinnokooperativ som var 5 personer skulle få ha 6:an som är större, men de beslöt sig för att 4:an trots allt är bekvämare. Medan packningen pågick kom Lotta med beskedet att Cherno måste följa med Alfred till ECO bank för att påbörja sin visumansökan.

Kl.10.15 var Amadou, Aminata och jag klara för avfärd och eftersom vi skulle ända till Basse gav vi oss iväg. Kemo och Elin passade på att åka till våra pilotskolor med inbjudningar till den Workshop som vi ska ha på compounden lördagen den 17 oktober. Vi hade bestämt oss för att köra den södra banken hela vägen till Basse. För två veckor sedan när Amadou och Aminata var där med inbjudningar fick de nämligen vänta så länge på färjan i Banjul att de kom till Basse kl. 02.00 på natten. Att åka den södra banken tar normalt längre tid än den norra men man är säker på att komma fram. Blir färjan allt för sen kan man bli kvar på norra banken p.g.a. att färjorna i Jang Jang Bureh slutat gå för dagen.

Trots att vi lämnade kontoret så pass tidigt var kl. 11.40 innan vi lämnade Brikama på väg mot Soma. Det är alltid något som måste fixas, packning som ska hämtas osv. Vägen är mycket bra fram till Kafuta nu (där fick Aminta passa på att övningsköra) men sedan är det lite si och så, särskilt den sista timmen fram till Soma är svår. Medan vi var på väg fick vi veta att Kemo, Cherno och Elin satt fast på kontoret. När Kemo och Elin var ute med inbjudningarna försvann bromsarna på 6:an igen. Eftersom alla bilar var ute måste de avvakta reparation.

Vi var i alla fall framme i Soma strax före kl.15 och passade på att ta en paus och äta lunch. När vi var på väg därifrån träffade vi Miljöenheten Eleonor, Omar och Ros, som var på väg till Nyawurlung.

Efter Soma var vägen mycket bättre, Ballast Nedam jobbar för fullt och resultatet verkar bli bra. Då fick Aminata köra lite igen. Hon kan köra men saknar rutin. När jag tagit över ratten dröjde det inte länge förrän vi fått punktering på höger framdäck. Det har varit mycket punkteringar på sista tiden på bil nr.1, så jag hade bett Alfred att detta skulle ses över extra noga och jag fick veta att samtliga däck hade nya innerslangar nu. Jag vågar i alla fall påstå att då har vi blivit lurade. Reparatören, i Bansang, som hjälpte oss att laga däcket skickade med den slang som satt i för att visa hur det ser ut när man fått en slang som legat och torkat.

I Bansang träffade vi Ousman Jallow, en av de lärare som deltog i SEGRA under våren. Då jobbade han i Pallol men hade nu blivit placerad i en liten by utanför Bansang. Synd!! Han var en av våra bästa lärare i Pallol.

Under färdens sista timmar tog Aminata och Amadou emot otaliga telefonsamtal från lärare och rektorer som ville tala om hur välkomna vi var. Samtidigt oroade de sig för bussen som skulle hämta på tisdagsmorgonen, SMS sändes då och då för att kolla att han kom till avtalad startplats i Sare Musa. Kl.20.30 var vi framme, vägen från Bansang till Basse är i mycket dåligt skick. Det ska bli skönt när Ballast Nedam hinner dit. Aminata och jag installerade oss på Gamtel lodge och Amadou hos släktingar. Efter en sen middag kröp vi till sängs.

Tisdag 6 oktober: Dagen började så trevligt med en papegoja som pratade utanför fönstret men snart blev det andra tongångar. När jag kom ut på gården visade nattvakten mig att vi hade punktering igen. Jag insåg ganska snart att om vi fått gamla innerslangar i alla däcken kommer vi att ha fyra punkteringar, tvi vale….!!!! Nattvakten påbörjade arbetet med att byta däck medan vi ringde Amadou och bad honom ta en taxi till lodgen, så att vi inte skulle förlora ännu mer tid. I vår bil råder ingen genderbalans, det är då ett som är säkert, när vi kommer till däcksbyten.

Vi vågade inte åka till Kiss Kiss utan reservhjul så vi fick helt enkelt åka hem till en däcksreparatör och väcka honom. Vi blev försenade men var ändå på plats till kl. 08.30.
Så här går det till när man byter däck i Basse.
Tidig morgon i Basse, klockan är strax före halv åtta och det har nyss ljusnat. En flicka säljer bröd, tapalapa, till de som är på väg till jobbet eller skolan. En man har just öppnat sin affär där han säljer smidade portar.

Busschauffören som hämtade i skolorna tillbringade natten i Sare Musa men hade svårt med vägarna för det regnade under natten. Det gjorde att starten för Workshopen blev sen, nästan en hel timma. För övrigt fungerade allt mycket bra. Vi hade 25 deltagare varav 8 var rektorer och 2 cluster monitorer. Kiss Kiss Lower Basic school som var värd för hela Workshopen hade gjort ett mycket bra förarbete.
Rektor i Kiss Kiss hälsar alla välkomna!

Amadou intruerar några lärare hur de ska använda materielen.

Jag kunde konstatera att det nya köket fungerar utmärkt! Vi har dock mycket kvar att göra här. Det skulle behövas en länga med minst 3 klassrum till. Då skulle skolan slippa köra dubbelskift och elevantalet skulle säkert också stiga då kollisionerna med koranskolan inte skulle ske. Även nya toaletter behövs. Det finns visserligen två längor med 3 toaletter i varje men en är så undanskymd att det inte är säkert för barnen att gå dit.

Så till min hjärtefråga Lärarbostäder. I den här byn delar rektor sovrum/bädd med två andra lärare. Var tredje natt försöker han åka in till Basse och sova hos släktingar för att få sova en hel natt. Kvalité ute i våra byar måste innehålla lärarbostäder. Det kan få lärare att stanna kvar på skolan och vi vet ju alla att detta gör skillnad.

Vi hade också kontakt med SEGRA teamet under dagen och även där ställde de dåliga vägarna till problem med transporten. 24 deltagare fanns i alla fall på plats, varav en VSO. Hon var mycket imponerad och bad att få delta i kommande WS också.

Tillbaka i Basse beslöt vi oss för en tur ner till färjeläget. Det brukar vara fint att sitta där och titta på allt som händer. Vi kom dock inte dit. Vägen ner var helt översvämmad och jag ville inte ta risken att köra i vattnet när det inte var nödvändigt. På väg tillbaka mötte vi Allan som skulle ta sig över med färjan. Pickupen är ju högre så det gick säkert bra.

Vi avslutade dagen med genomgång på vår lodge innan jag skjutsade hem Amadou till hans familj. Aminata och jag åt mat på Aminatas restaurang. Ingen höjdare!

Mera bekymmer fick jag innan dagen var slut. Kemo ringde och meddelade att han hörde ett obekant ljud från höger bak på bil nr.6. Han ville inte köra med den utan att någon som kan mer om bilar lyssnat och ev. tittat på den. Jag bad honom ringa Alfred för närmare instruktioner.

Onsdag 7 oktober: Dagen började med lite sovmorgon. Kemo ringde och berättade att bilen blivit reparerad i Soma förgående kväll. Idag skulle vi observera lärare i Kiss Kiss och Sanunding. I Kiss Kiss fanns bara tre lärare på plats och i Sanunding en. Tänk dig! En lärare på 5 klasser. I vanliga fall har han rektorn till hjälp men just idag var han kallad på möte i Basse. Amadou och jag lämnade av Aminata i Kiss Kiss och fortsatte sedan till Sanunding. I Sanunding har FIOH byggt två klassrumsblock ett som måste vara rätt så gammalt och ett i slutet på 90 – talet.
D

e har även kök och toaletter. Den gamla längan har ett mycket dåligt tak. Detta måste åtgärdas snarast annars far byggnaden illa och den är fin för övrigt. P.g.a. att den byggnaden inte kan användas måste de ha dubbelskift. De har sex toaletter men fyra av dem saknar dörrar och de två som fungerar har mycket dåliga dörrar av korrugerad plåt.

Under sommaren har vaktmästaren planterat coos runt hela skolan. Coos äter man i stäälet för ris. det finns flera olika typer som odlas här. Planteringen har skett så tätt intill skolan att det knappast går att ta sig till toaletten. Jag hade ett mycket allvarligt samtal med lärare och vaktmästare om riskerna med att ha toaletterna undangömda.

Byn har själva tagit initiativ till lärarbostäder, mest därför att rektorn här är så drivande. När han kom för ett år sedan gick det 80 elever i skolan, nu är de 240. Lärarbostaden har tre sovrum och är byggd av lerblock, taket är av begagnad plåt och baksidan är inte färdig men… de är på väg. De har lyckats klä hela framsidan med cement, ungefär som rappning. De valde att använda den lilla cement de hade där, för att den sidan är mest utsatt av regnet. Nu skulle de behöva ha 10 säckar cement till, för att avsluta rappningen. Kostnad ca 2400 kr.

När vi var klara i Sanunding tog vi läraren med oss till Kiss Kiss så att han fick delta i tillverkningen av materiel. Där slöt även rektor upp eftersom han var klar med sitt möte. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans och ingen av lärarna ville sluta, trots att President Jammeh proklamerat en halvdag ledigt. FIFA cupen pokalen skulle passera Gambia och stor uppslutning skulle ske på Stadion. Men vi kände oss alla långt från detta!

Kemo och Cherno rapporterade att deras resa till Medina Angalleh och Sare Sarjo gick utan större missöden idag.

Vid 20 – tiden åkte Aminata och jag in till Basse för att äta middag, nästan hela stan var utan el. Det blev så oerhört mörkt eftersom det var molnigt och inget månsken. Som tur var tog jag med mig ficklampan i bilen. Medan vi satt på restaurangen ringde Bubacarr och berättade att de nu var i Basse och undrade var vi var. Inom några minuter hade de anslutit sig. Lotta och Cecilia stannade och åt middag men Bubacarr, Alimatou och Isatou letade reda på något annat att äta.

Tillbaka på lodgen umgicks vi en stund med de andra gästerna här bl.a. en ministers fru. Efter sena nyheterna på GRTS gick jag till mitt rum för att skriva dagbok och rapport.

Torsdag 8 oktober: Idag var det Sare Musas tur att få besök. Vi gav oss iväg vid 8 tiden och det var inte en minut för tidigt. Vägen till Sare Musa är jobbig och det tar tid att ta sig dit. När vi anlände var Cluster Monitorn och alla i PTA på plats, de ville vara med. Tyvärr hade rektor missuppfattat budskapet och inga elever fanns i skolan. Det är svårt att förstå hur han tänkt. Men…. Vi lämnade i alla fall av Aminata och de fick börja göra materiel. Amadou och jag gav oss iväg till Fass Bajong.

Wow, Wow, Wow…. Vilken väg! Jag har aldrig varit med om värre. Vi var tvungna att passera en serahuleby, Sabi, som har ca. 20 000 invånare. Jag är beredd att hålla med Amadou om att serahule endast är intresserade av att bygga, de tänker inget på den omgivande miljön. Det är så trångt mellan compounderna att det nästan inte går att ta sig fram med en bil. På ett ställe fanns en liten bro som var så smal att jag trodde det skulle bli omöjligt att ta sig över. Amadou fick gå ur bilen och dirigera mig, medan jag sakta ,sakta tog mig över.

I Fass Bajong blev vi väl mottagna av rektor och ordförande i PTA, en kvinna. De har också en kvinnlig vaktmästare och det har jag bara träffat på i en by tidigare. Alla är mycket nöjda med henne, enligt rektor. Hon tog över när maken dog och hon måste försörja barnen. Besöket här var givande.

Rektor vill helst jobba i åk.1 för han tycker att det är viktigt med en bra grund och han trivs med det. Jag besökte hans klass och kunde konstatera att han verkligen är något att bygga på. Han gör ett bra jobb men behöver SEGRA.

Skolan har 190 elever varav 63 i Nursery school. Rektor och två outbildade lärare var de enda som fanns där just nu, men man hoppas på fler. En ung flicka som vi träffade i Kumbija i juli blev posterad i Fass bajong så sent som igår. I söndags ringde hon mig för att tala om att hon prövat in på college men inte fått plats. Nu skulle hon tillbaka till region 6 och ville veta i vilka skolor vi jobbade. Hon bad sedan att få bli posterad i en av dem. Det blev Sare Musa men det klarade hon inte av och blev då skickad till Fass Bajong. I Fass Bajong finns det nyrenoverade lärarbostäder, baksidan är ännu inte riktigt klar så de delar dusch, alla var nöjda. FIOH bygger just nu nya toaletter och renoverar de gamla. Det skulle också behövas ett nytt kök. Vi tog med oss lärarna härifrån till Sare Musa för att göra materiel, när de slutat med lektionerna. På vägen dit fick vi vår tredje punktering!!!!! Det är inte sant, sa jag till Amadou när det var dags igen. Jag tror jag drömmer. Det är tur att alla ute i byarna är så hjälpsamma.

Så småningom kom vi fram till Sare Musa och där var de oroliga att vi kört vilse. En tubab kan naturligtvis inte hitta vägen. Aminata konstaterade dock att vi säkert hade punktering och det var ju riktigt. Lunchen var klar och vi fick en lugn och trevlig stund tillsammans, innan vi satte igång med att göra materiel.

Bygget i Sare Musa framskrider bra. Det är snart dags att lägga tak, tror jag. Den gamla skolan har nästan rasat helt och hållet under regnperioden, det finns bara ett enda skydd kvar. All undervisning sker nu under bar himmel i avvaktan på att den nya skolan ska bli klar. Temperaturen var 43 grader idag.

Klockan fem skjutsade vi tillbaka lärarna till Fass Bajong. Vägen tillbaka blev ett riktigt äventyr. Bi körde fel i serahulebyn och blev tvungna att ta oss tillbaka. Det gick inte att vända utan jag fick backa i en trång gränd. Minsta felmanöver och jag skulle ha skrapat bilen mot murarna. ”Alfred will kill you!” sa Aminata och Amadou. Fram till Fass Bajong kom vi i alla fall till slut och tog då en annan väg tillbaka till Basse. Inte kan jag påstå att den var bättre! Vi passerade Kumbidja på vägen hem och såg att bygget nu är uppe i takhöjd. Att köra i region 6 är ett stort äventyr. Ibland är det bara försynen som gör att man kommer fram. Vägarna har regnat sönder och efterlämnat riktiga raviner.

Jag har lärt mig massor under veckan som gått. Jag har sett odlingar som jag inte ens visste att det fanns, kört genom gräs som varit så högt att jag inte såg något alls åt sidorna, tagit mig fram på obefintliga vägar, ner i raviner och upp igen. Vi har ätit middag i ett totalmörkt Basse, i skenet av min dyklampa och i kväll fick vi sitta utanför restaurangen och äta för att det pågick ett kyrkligt möte därinne. Inget är omöjligt i Basse!

Fredag 9 oktober: Redan kvart i sex var Aminata och jag ute vid bilen. Vi skulle hämta Amadou hos hans släktingar klockan sex och vi var oroliga för däcken. Allt såg OK ut så vi gav oss iväg, det var riktigt skönt ute bara 26 grader.

Vårt första mål var färjeläget i Jang Jang Bureh eftersom vi skulle träffa Mr. Suwareh, regiondirektören, ute på ön. Ballast Nedam jobbar för fullt med vägen så det var drägligt att köra. Det tog en timma och fyrtio minuter. Arbetet med bro från södra banken ut på ön Jang Jang Bureh har startat. Det kommer att bli en stor lättnad för öborna när den är klar. Vi åt några bananer till frukost och blev sedan transorterade över med färjan som drivs med handkraft.

Väl på ön for vi direkt till regionkontoret. Mr. Suwareh bjöd oss på te och en rundvandring i de nybyggda lokalerna, konferensrum och gästrum, allt mycket fint och trevligt. Dembo, från vår byggenhet, hade just varit på besök för att titta på en ev. renovering av kontorslokalerna. Vårt uppdrag var ju att få låna Kebba Jobe en månad. Kebba är lärare i Kuntaur och även fortbildare. Cherno ska resa till Sverige den 2:a november för att delta i en Workshop på Forum Syd, då behöver vi en vikarie. Det satt hårt inne men Aminata är bra på att prata sig till saker. Kebba kommer till oss 26 oktober och vi får ha honom kvar fyra veckor. Jag frågade också varför Ousman Jallow blivit flyttad. Vi har ju ett avtal att Mr. Suwareh ska försöka ha kvar personalen i våra byutvecklingsbyar. Han berättade då att Jallow blivit tagen av polisen för innehav av cannabis och nu måste han anmäla sig hos polisen i Bansang två gånger i veckan. Det kan han inte klara om han bor i Pallol. Han fick dessutom böta 20 000 Dalasi.

Nu beslöt vi oss för att ta norra banken ner till Farafenni. Vägen på den sidan är ju så mycket bättre. Färjan var på väg in när vi kom och vi stod som andra bil. Färjan tar fyra bilar så det skulle bli en snabb överfart. När det var dags att köra på vinkade personalen fram mig först och sedan fick den blå Tanka-Tanka som stod framför mig köra på. Han hade inga bromsar visade det sig. Han körde mycket försiktigt men när han blev framvinkad lite till hann han inte bromsa utan körde rakt i utbyggnad där en i personalen stod. Det var ett rent under att han inte blev skadad utan hann hoppa undan. Samtidigt repade han min vänstra framskärm.

Jag påtalade det för honom och bad honom stanna när vi kom av färjan så att vi fick titta på skadorna. Vi måste ju backa av färjan så jag visste att han skulle komma av före mig. Naturligtvis försvann han som en avlöning, men det dröjde inte länge förrän vi var i fatt honom. Jag körde om och visade att jag ville att han skulle stanna och till slut fick han stopp på bilen. Då hade han med en polisman som fått lift från färjeläget. Eftersom jag var riktigt uppretad frågade jag poligmannen hur han kunde ge sig till att åka med någon som saknar bromsar. Han visste ingenting men lovade att det skulle bli körförbud vid polisstationen i Wasu. Skadorna på vår bil visade sig vara små men blå färgskrapor kan ses på vänster framskärm. Jag tog hans namn och bil nummer. För övrigt flöt resan påbra.

När vi färjat över till Soma från Farafenni passade vi på att äta grillat getkött till lunch. Vägen ner till Kafuta var fortfarande lika dålig. Vägbyggarna här är inte lika effektiva. Det ryktas att Ballast Nedam tar allt bra folk eftersom de betalar bättre. Vi släppte Amadou i hans frus hemby. Hon är posterad där i år och tycker att det är bra. Här får hon hjälp med barnpassningen av sin mamma och sina systrar. Fatou såg mycket piggare ut nu. Vid halv sextiden var jag tillbaka på kontoret efter att ha lämnat av Aminata. Jag kände att jag höll på att bli förkyld och bestämde mig för att ha en lugn kväll.

Sköna söndag

2009-10-04T15:04:00.000-07:00

Under helgen har vi passat på att ta det riktigt lugnt och vila upp oss inför kommande veckas utmaningar.
På lördagen besökte vi "Craft Market" i Brikama. Jag låg hemma på soffan och läste en bra boknär Cecilia och Rolf knackade på och frågade om jag ville följa med till Brikama. Det vill jag gärna! Avsikten var att inte göra några inköp utan bara följa med som sällskap men jag kom hem med en mortel och två små figurer. Ibland är det svårt att säga nej.

På kvällen hämtade jag mat på en närliggande restaurang och sedan satt Lotta och jag inne hos mig och pratade hela kvällen.

Söndagen inleddes med besök av föräldrar som hämtade sponsorpengar till sina barn.Sedan tog vi en tur ner till Sangyam och badade. Cecilia och jag tog en långprommenad på stranden. Vi badade, läste böcker och sov lite. Trots att jag sällan blir röd kan jag känna att det stramar lite på ryggen nu.

Tillverkning av trummor på "Crafts Market" i Brikama.

Fritid ?

2009-10-02T12:17:00.000-07:00

Full fart på samarbetet mellan enheterna. Peter, Cecilia och Aminata diskuterar.

Arbetet här i Gambia är igång för fullt. Tyvärr har vi haft svårt med internet och server. Ovädren drabbar oss ganska hårt emellanåt. Dagtid har det fungerat skapligt men på kvällarna har jag varit utan internet och det är svårt att hålla kontakt med Sverige då.

Vi jobbar för fullt med att förbereda våra Workshops som ska dra igång nästa vecka. De två olika utbildningteamen ska den här terminen vara ute på trek samma vecka. På så sätt kommer vi att få tid att planera och samarbeta den vecka som vi är hemma. Kemo och Cherno som arbetar med läsinlärningen ska till Region 4 och byarna Njolfen, Sare Sarjo, Sare Samba, Medina Angaleh, Sibito och Nema. Det blir ca. 32 lärare som deltar i utbildningen. Aminata och Amadou ska till Region 6 och byarna Kiss Kiss, Sare Musa, Fass Bajong, Kumbidja m.fl. Där ska de 30 deltagande lärarna få utbildning i "Active learning". Jag kommer att åka med varannan gång och har tänkt att börja med att följa med till Region 6 där vi kommer att bo i Basse.

Här i kustområdet har regnperioden lugnat ner sig lite grann. Det regnar inte varje dag nu och det har gjort vägarna mer framkomliga. I Basse däremot regnar det rejält fortfarande, så jag har vissa farhågor för vägarna.

Den här terminen har vi en praktikant på Lärarfortbildningen, hon heter Elin Jacobson och är utbildad lärare. Hon har varit i Gambia många gånger tillsammans med sina föräldrar och på senare år i egen regi. Det är jätteroligt att ha henne här. Elin och jag myser i kvällsmörkret utanför Sheraton Hotel.

Vi har faktiskt lite fritid också. I lördags använde jag den till att hälsa på Mai Sambou. Mai är handikappad i sina ben och sitter i rullstol. Mirjam som var praktikant på kvinnokooperativ förra terminen har ordnat så att Mai fick en symaskin. Mirjams mamma sposrade. Tack!! Med mig hade jag också 25 skynken som skulle fållas. Vi behövde nya till kontoret för att täcka skrivborden varje kväll. Mai fick i uppdrag att fålla dessa. Redan på tisdagen ringde hon och var klar, tyvärr kunde jag inte ta mig ut till Bakary Sambouja och hämta den förrän på torsdagen. Ni kan aldrig tro hur stolt hon var när hon fick sin sylön och ämnade över den till sin mamma för att bidra till familjens försörjning. mamma gav dock pengarna tillbaka och uppmanade Mai att köpa material för att sy barnkläder till försäljning. Hoppas verkligen att detta blir bra för henne!
a href="http://4.bp.blogspot.com/_yR4E-dLTRXA/SsZWBj-BZDI/AAAAAAAAAPI/ceM2Tkv_SqU/s1600-h/Sep.+2009+025.JPG">
Mai vid sin nya symaskin. Eftersom hon inte kan använda sina ben drivs maskinen av en liten handvev.

Tillbaka i Gambia

2009-09-15T12:25:00.001-07:00

Den 10 september återvände jag till Gambia för att fortsätta arbetet med lärarfortbildning. Det känns skönt att vara "hemma" på sin egen gata igen.

Det är mellan 35 - 38 grader varmt på dagarna och mycket fuktigt. Det regnar varje em./kväll. Skönast är det på morgonen så jag tar en promenad vid sjutiden varje dag.

Under hösten ska vi arbeta i fyra av våra Byutvecklingsbyar, till detta kommer sedan annexskolor. Aminata och Amadou är i Basse, långt in i landet, för att besöka Kiss Kiss och Sare Musa. De ligger i region 6. Kemo och Cherno är i region 4 och besöker Njolfen och Sare Sarjo. Avsiketen med veckans trek är att dela ut inbjudningar och förbereda de workshops som vi ska ha under hösten. Lärarfortbildningens praktikant Elin Jacobsson och jag har valt att stanna på kontoret för att acklimatisera oss lite. Det finns mycket arbete att ta itu med där också.

Myggorna är besvärlia nu när det är så pass fuktigt så det går inte att sitta ute på kvällarna utan att smörja in hela kroppen. Det är synd för vi har haft några riktigt fina kvällar.

Semester i Sverige

2009-09-12T06:35:00.001-07:00

Sverigebesöket avslutades med Samrådsmöte i Habo. Min dotter Ida gjorde mig sälskap dit. Samrådsmötet är Gambiagruppernas årsmöte, det varar i tre dagar. Ett stort tack till Habo gambiagrupp för det arbete som de lagt ner på detta möte. Organisation, mat och trevligt umgänge, allt fungerade fantastiskt!

Min sonhustru Anna firade sin födelsedag i det nyinköpta Brattatorpet. Släkt och vänner samlades till et riktigt kräftkalas.

Besök på Kilsbergens högsta punkt, Rusakula. Härifrån har man en vidunderlig utsikt över hela Närkeslätten.

Minisemester i Dröbakk i Norge.

Nästan alla mina kollegor på SFI Komvux i Karlskoga har samlats för att ha en skön eftermiddag hos Anita. Plats Revsand utanför Kristinehamn.

Wilhelm låter sig väl smaka men Theo verkar ha bitit i det sura äpplet.
Den årliga kräftskivan ägde i år rum i Linköping. Årets aktivitet var besök på Ekenäs slott. Dan och Barbro tar en promenad i parken.

Visst är tjerna snygga i sina gambiska klänningar! Här har vi träffats för att ha syjunta ute i Bjurtjärn,hos Lisbeth. Från vänster Lisbeth, Elisabeth K och Elisabeth L.

På väg ut till Långeskär som ligger mitt mellan Grebbestad och Väderöarna. Dykarklubben hade läger på ön och jag passade på att tillbringa en dag där. Sedan bar det av till Råssö för att träffa styrelsen i Gambiagrupperna.

Besök på Vildmarkskrogen utanför Hällefors.

Elin Kassem firar sin 3 årsdag med prinsesstårta!

OS-medaljörerna i K4 anländer till Näset i Karlskoga. Karlskoga kommun ska inviga en staty som placerats på Möckelns strand, för att påminna oss om Agneta Anderssons bragder.

Lördagen den 1 augusti for jag med mina vänner Anita, Margaret och Yvonne ut på Vänern. Vi åkte med Boojorten, Christine af Kristinehamn, från Karlstad till Kristinehamn. Det serverades en mycket god ångbåtsbiff ombord. Vädrets makter var nådiga och vi hade en ganska varm och trivsam dag. Resan avslutades med ett besök vid Picassoskulpturen, där vi åt glass och drack kaffe.

Norrköping

2009-07-31T10:02:00.000-07:00

Mamma och hennes systrar Vivian och Lilian.

Min mamma Siv i min brors trädgård.

Sedan i onsdags kväll, 29 juli, är jag hemma i Karlskoga. Dagarna har varit fyllda av besök hos familj och goda vänner.Det känns lite konstigt att inte bo i mitt hus (det är uthyrt). Jag bor nu hos min kompis Anita och det är trevligt.

Födelsedagskalaset i Norrköping fungerade bra och alla var nöjda. Nu väntar jag bara på att rörmokaren ska höra av sig och tala om när det är dags att fixa mammas badrum. då blir det ett nytt besök i Norrköping.

Semester i Sverige

2009-07-18T03:56:00.000-07:00

Den 10 juli landade jag på Bromma för 2 månaders semester i Sverige. De första veckorna tillbringar jag i Norrköping eftersom min mamma ska fylla 80 år den 23 juli. Just nu förbereder vi födelsedagen med inköp och bullbak. Det finns en hel del annat att ta tag i också. Jag har ringt arbetsterapin och begärt bostadsanpassning åt min mamma. Hon har ett ganska högt badkar i badrummet och behöver få in en dusch. Den 28 juli ska vi också besöka optikern för hon tycker inte att glasögonen är bra och det är nog faktiskt dags att byta.

Min bil står hos Volkwagn i Kristinehamn, trasig som vanligt, och jag har bestämt mig för att byta så snart jag kan. Det är lite problematiskt att ta sig mellan Norrköping och Karlskoga nu när jag saknar bil. Min bror har varit hygglig och lånat ut sin så att mamma och jag har kunnat göra våra inköp.

Idag skiner solen och vindarna är ljumma så vi ska åka ut till Fridhem, som ligger utmed gamla E 4:an på väg till Kolmården, och äta lunch.